Två artiklar i tidningen Dagen 18.8.06 tar upp ledarskapet i församlingarna och i kyrkan i stort. Det är intressanta artiklar, värda att begrundas.
Den första artikeln, Kyrkans problem: De opersonliga ledarna, citerar den amerikanska analytikern George Barna, som menar att församlingsledningen alltför ofta försöker leda på alltför stort avstånd från församlingsmedlemmarna. En närmare kontakt skulle krävas. Dessutom borde man upphöra att se till antal gudstjänstbesökare, anställda eller verksamhetsformer som någon tillförlitlig mätare på hur väl församlingen lyckas i sin uppgift. I stället för denna kvantitativa uppföljning borde en kvalitativ uppföljning göras.
Den första artikeln, Kyrkans problem: De opersonliga ledarna, citerar den amerikanska analytikern George Barna, som menar att församlingsledningen alltför ofta försöker leda på alltför stort avstånd från församlingsmedlemmarna. En närmare kontakt skulle krävas. Dessutom borde man upphöra att se till antal gudstjänstbesökare, anställda eller verksamhetsformer som någon tillförlitlig mätare på hur väl församlingen lyckas i sin uppgift. I stället för denna kvantitativa uppföljning borde en kvalitativ uppföljning göras.
”När man talar om framgång i termer av antalet mötesbesökare, hur mycket som offras i kollekten, hur många anställda församlingen har eller vilken verksamhet vi kan erbjuda är det ett tecken på att man missuppfattat hela syftet med evangeliet och församlingen. Vad vi skulle söka efter är förändrade liv, hur människor påverkas i sin vardag av relationen med Kristus. Och det kan församlingens pastorer aldrig veta något om utan nära personliga relationer med sina medlemmar, menar Barna.”I den andra artikeln, ”Det blir ofta tokigt om vi tillämpar amerikanska teorier rakt av”, är det Per Svensson som kommer till tals. Han arbetar med att utbilda framtidens företagsledare på Chalmers tekniska högskola, men är också medlem i Backdalskyrkan i Göteborg och har mångårig erfarenhet av styrelsearbete inom kristna missionsorganisationer.
”Per Svensson varnar för ledarskapslitteratur från USA.Tänkvärda tankar. Hur mycket av dem kan appliceras på vår situation i Finland, månne? Uppdatering: Dagen publicerade 22.8.06 två uppföljande artiklar över reaktionerna i Sverige, ”Det här är förfärligt” och ”De flesta pastorer är människor med stora hjärtan”.
– Mycket av amerikansk ledarskapsfilosofi utgår från en situation som inte finns i Sverige, säger han. Vi har en annan ledarskapskultur i Sverige – inte minst i våra församlingar. Det blir ofta tokigt om vi tillämpar amerikanska teorier rakt av från kända managementgurus eller från kristenhetens egna superkändisar. Böckerna är ofta skriva i speciella situationer och det finns så stora skillnader mellan USA och Sverige att slutsatserna knappast är tillämpbara hos oss.
– För managementlitteraturens råd gäller att de inte utan mycket noggrann reflektion kan tillämpas i en församlingssituation.
Per Svensson anser att en ledare i stället måste göra sitt arbete på hemmaplan. Grunden för att leda en församling är relationen mellan ledaren och medlemmarna, inte trender, teorier och strategier som hämtas från andra sidan Atlanten.
– Man måste ha en sann bild av dem man ska leda, annars kan man inte fungera i ledarställning.”
8 kommentarer:
Har du tänkt på att ni präster och kyrkoherdar inte bara är ledare för en församling? Ni är också ledare på er arbetsplats. Har ni deltagit i sådana ledarskapskurser? Hur fungerar teamwork i församlingarna?
Jag - och vi - har nog tänkt på det. Ledarskapsutbildning är nuförtiden ett behörighetskrav för att kunna söka en kyrkoherdetjänst, och det finns också mer omfattande inomkyrkliga ledarskapskurser för den som siktar högre eller djupare.
Själv har jag avlagt flera av dessa ledarskapskurser - men tycker hela tiden att mer kunde behövas.
Essän Disciplinärt förfarande i församlingarna var mitt slutarbete i den senaste kursen.
Om du har behov av flera ledarskapskurser försöker du säkert vara en god ledare. Det finns kanske präster också som anser sig var goda ledare (trots att de inte är det)utan kurser. Som en vanlig medlem i kyrkan tycker jag att det borde finnas mera av teamwork mellan präster, kantorer, diakonissor mm. än det finns nu. Rangordningen borde kanske bli mindre. Rangordning är ett fenomen som också finns inom vården. Till min glädje har jag fått se att samarbetet fungerar mycker bra på många ställen, men inte på alla.
Men hur ska man uppnå "nära personliga relationer med sina medlemmar" när så många i Finland inte öppet utövar sin tro, pratar om den eller ens ser kyrkan som en plats där hjälp i olika lisvssituationer finns att få?
Gudrun:
Det finns en del rangordning i församlingarna, det är korrekt observerat. Till en del har den en funktion, nämligen i det att teologisk expertis och andligt ansvar skall få komma fram.
Ändå håller jag med dig att detta inte ska få styra för mycket. Prästerna är bra på sitt, men inte på annat. Diakonissor, kyrkomusiker, ungdomsledare, kanslipersonal, vaktmästare och andra yrkesgrupper är alla experter på sina områden, som också har sin plats i strukturen. Att kyrkoherden skall vara en präst ser jag ingen större orsak att ändra på, men det får inte innebära en värdering, utan bara en uppgiftsfördelning. Och vi andra församlingspräster borde inte anse oss eller tillåta att vi anses vara förmer än andra.
Det är bara lätt att falla för frestelsen...
Marika:
Problemet här är att vi måste balansera mellan en folkkyrkostruktur, där vi måste ta hänsyn till alla medlemmars behov, och ett slags frikyrkostruktur, där den aktiva kärntruppens behov ska tillfredsställas i första hand. Det betyder att för att genomföra Barnas tankar, borde kyrkans hela struktur förändras radikalt. Vilket inte sker över en natt.
Men lyhördare kanske vi kunde vara ändå.
Tankarna i artiklarna är intressanta att spekulera kring, men kan knappast genomföras oförändrade.
Kommer ni förresten att ha dop i Borgå?
Det är nog bra om amerikanska modeller inte tillämpas direkt i Sverige.
Men det skulle vara ännu bättre om svenska modeller inte tillämpades i Finland ...
Man kanske kunde ha en egen huspräst på samma sätt som man har en egen husläkare. En och samma präst som följde en genom hela livet och som regelbundet skulle skicka ut påminnelser i stil med "En tid för samtal över en kopp kaffe har reserverats för Er på torsdag den ..."
Och ja, dop hålls i Borgå om några veckor.
Huspräst, ja. Ingen dum idé med påminnelser! :-)
Familjepräst är ju ett begrepp, förstås, men det har nog en lite annan nyans, en känsla av att "det är den prästen som vigde oss, döpte Lisa och Petter och jordfäste farmor." Och det har ju sitt värde; för båda parter är det bra att inte varje gång behöva börja från noll.
Men huspräst... Utvecklingsduglig idé, kanske...
Skicka en kommentar