Det har aldrig hänt mig förr, men igår på långfredagen hände det.
Jag blev så rörd av långfredagens budskap, så berörd av vad Jesus har gjort för mig, att jag inte kunde kunde hålla min predikan i ett, utan stod en god stund i predikstolen och bara grät. Det tog länge innan jag fick rösten under kontroll och kunde fortsätta. När jag säger att det aldrig har hänt förr menar jag uttryckligen i en predikosituation. Det som har hänt är att jag vid en jordfästning har suttit i bänken och gråtit med dem som gråter. Också det har förstås varit extrema situationer, t.ex. när jag jordfäste en två dagar gammal flicka som hade dött av förlossningsskador som hon fick på samma sjukhus där jag visste att Antonia skulle födas någon enstaka månad senare. Då grät jag. Men inte medan jag förrättade jordfästningen, utan när jag satt i bänken under psalmen.
Och aldrig under en predikan som jag själv har hållit. När jag efter gudstjänsten stod vid dörren och skakade hand med gudstjänstdeltagarna, var det ovanligt många som gav mig en kram. Det var t.o.m. en (för mig obekant) dam som gav mig en kyss på kinden. Jag menar inte att det var något stort fel i det som skedde, eller att jag borde be om ursäkt eller så, men det var ändå något avvikande. Det är kanske bra att jag har några dagar ledigt nu...
Jag blev så rörd av långfredagens budskap, så berörd av vad Jesus har gjort för mig, att jag inte kunde kunde hålla min predikan i ett, utan stod en god stund i predikstolen och bara grät. Det tog länge innan jag fick rösten under kontroll och kunde fortsätta. När jag säger att det aldrig har hänt förr menar jag uttryckligen i en predikosituation. Det som har hänt är att jag vid en jordfästning har suttit i bänken och gråtit med dem som gråter. Också det har förstås varit extrema situationer, t.ex. när jag jordfäste en två dagar gammal flicka som hade dött av förlossningsskador som hon fick på samma sjukhus där jag visste att Antonia skulle födas någon enstaka månad senare. Då grät jag. Men inte medan jag förrättade jordfästningen, utan när jag satt i bänken under psalmen.
Och aldrig under en predikan som jag själv har hållit. När jag efter gudstjänsten stod vid dörren och skakade hand med gudstjänstdeltagarna, var det ovanligt många som gav mig en kram. Det var t.o.m. en (för mig obekant) dam som gav mig en kyss på kinden. Jag menar inte att det var något stort fel i det som skedde, eller att jag borde be om ursäkt eller så, men det var ändå något avvikande. Det är kanske bra att jag har några dagar ledigt nu...
10 kommentarer:
Jag tror jag kan förstå din omtumlande känsla.
På skärtorsdagen grät jag i skolan jag jobbar (inte framför eleverna!). Tårarna hade inte med eleverna att göra, utan berodde på att jag var mycket känslig efter en tung period.
Det är bra att kunna gråta.
Jag tror också att det är bra att man som t.ex. präst och lärare kan visa att man bara är en människa, som ibland kan behöva en kram eller en kyss på kinden. ;)
Christus semper! Kram från mig, Kalle!
Tack för din predikan, jag har just läst den! Det är nog bra att man kan visa sina känslor. De är ju en gåva av Gud. Var skulle en präst gråta om inte i kyrkan?
Sköt om dej, inte konstigt om du skulle vara trött. Läser man din blogg kan man förstå...Glad påsk!
Kalle, njut av ledigheten och Glad Påsk önskar jag dig!
Så skönt att höra! Det är inte bara i bänkarna som tårar komer fram! Det känns heligt att få gråta när man är gripen av budskapet. Kram!
Jag tycker det låter som att du är en mänsklig predikant!
Det skulle vara roligt om ni hade lite mer känsla för de präster som är 'sammarbetsbegränsade'. Det är inte bra att man försöker driva ut präster på det sätt som nu sker. Väckelserörelserna behöver sina präster. Det bästa är om alla kan enas under samma tak, som hittils.
Instämmer med KKLa, samarbetsbegränsade är ett bra ord
Med en sådan predikan förstår jag mycket väl att man som predikant blir djupt rörd.
Det förstår jag. Långfredagens händelser är dels brutala, dels rörande - Jesu stora passion för oss syndare, varesig vi följer Honom eller inte. Jag kan fälla en och annan tår när jag betänker Långfredagens Heliga Händelser.
Det brast ändock inte pöå Långfredagsgudstjänsten förra året, men under Skärtorsdagen. Det var min andra Skärtorsdagsmässa men jag hade tydligen glömt att man brukar klä av Altaret efter Mässan. Då grät jag tyst. Så enkelt, men ändå så vackert symbolisk.
Skärtorsdagen är min favoritdag.
Skicka en kommentar