"Allt står inte väl till"

Min arbetskamrat och ämbetsbroder Mats Lindgård, som har forskat kring trivsel i arbetet hos kyrkligt anställda, är en av bloggarna på Prästbloggen. Hans senaste inlägg, Viktig solidaritet (22.4.07), behandlar kvinnliga prästers trivsel i arbetet i Borgå stift. Han skriver bl.a.:

Häromdagen publicerade YLE resultaten av en enkät som riktats till de kvinnliga prästerna i Borgå stift. Enligt resultaten är det mycket få som har utsatts för direkt diskriminering i sitt arbete. Å andra sidan upplever en stor majoritet att de kvinnliga prästernas situation i Borgå stift är dålig.
En del av dem som kommenterat enkäten har valt att ta fasta på det positiva delresultatet. Så gör till exempel Kyrkpressens redaktör Christa Mickelsson genom att i nätversionen rubricera nyheten Få kvinnliga präster möter motstånd i praktiken. På samma sätt går biskop emeritus Erik Vikström tillväga i sitt blogginlägg Kloka kvinnor då han konstaterar att det ”viktigaste resultatet tycktes vara det som vi redan visste: att våra kvinnliga präster i stort har det bra”.
Enligt min åsikt är en riktig tolkning av enkätresultaten betydligt mer mångfasetterad och, tyvärr, också mer nedslående. Jag tror att läget är just sådant som enkäten ger vid handen. [...] Det är tungt att år efter år bli tvungen att höra och läsa kommentarer som sätter ens prästidentitet i tvivelsmål.
Att förbigå de negativa resultaten som talar om att många uppfattar situationen som dålig är att sopa problemen under mattan. Samtidigt innebär detta också att man nonchalerar människors upplevelse av sin livssituation. Sådant är ägnat att öka känslan av vantrivsel i stället för att göra förhållandena bättre.

En annan av "prästbloggarna", khde Ann-Sofi Storbacka från Ingå, kommenterar (20.4.07) emeritusbiskop Eriks ovannämnda inlägg så här:

Efter så många år av kvinnoprästdebatt slutar det inte att göra ont. Skulle det inte snart vara dags att förenas i den gemensamma och genuina sorgen över kyrkans tillstånd och aktivt söka nya vägar framåt. Visst har vi ett sår i Borgå stift, liksom i hela kyrkan. Allt står inte väl till.
Hur kan det egentligen komma sig att kvinnoprästmotstånd i praktiken har blivit ett tecken på att man är en särskilt hängiven kristen? Är det verkligen ett tecken på ett kristet sinnelag att man inte kan fira nattvard tillsammans med en annan medlem av samma kyrka som bekänner sig till samma Frälsare? Hur är det möjligt att glömma själva kärnfrågan: vägran att fira nattvard tillsammans med andra syndare som sökt sig till nattvardsbordet för att ta emot Kristus?

Goda frågor. Ja, minsann - hur kommer det sig att den som i bokstavens eller lärans namn diskriminerar en annan människa därmed låtsas vara en bättre kristen? Det har jag mycket svårt att förstå.
Och det är ju inte bara kvinnliga präster som det gäller. Allt står verkligen inte väl till!