Om civilstånden, del 3: De ogifta

Vi har nu som hastigast sett på äktenskapet ur deras synvinkel som är (eller borde vara) gifta, och ur deras vars äktenskap har gått i kras. Det finns en grupp av människor som inte ännu har kommit fram, nämligen de som är ogifta och som tänker eller måste förbli det.

Vilket civilstånd vi har påverkar förvånansvärt många områden av livet, men kanske särskilt det sociala livet. När man gifter sig, skiljer sig eller blir änka eller änkling, förändras ens umgängeskrets. Man umgås med sådana som är i samma livssituation som man själv, och då livssituationen förändras, blir också vänkretsen annorlunda. Den vanliga modellen är ju att man först är singel, sedan gifter sig och får barn, och sedan får äktenskapet upplöst – må det sedan vara genom skilsmässa eller genom den andra partens död. Den här modellen styr alltså också vårt sociala liv. Det här gör att någon som inte ger sig in i den här utvecklingsmodellen kan hamna i ett slags socialt vakuum. Alla de gamla vännerna gifter sig, och man faller bort ur deras umgängeskrets. Ingen planerar att så skall ske, och ingen menar något illa med det, men så sker i alla fall.
Samtidigt har en som är ogift också fördelar jämfört med den som lever i en familjesituation. Förutom att vi alla, oberoende av civilstånd, har ett allmänt ansvar för våra medmänniskor, har ju den som är gift ett specifikt ansvar för dem som den lever med. Den ogifta kan satsa mer på livet utanför hemmet och på att medvetet utveckla sig själv som människa än vad den som är gift kan göra.

Oberoende av om vi är gifta eller ogifta, oberoende av om vi har barn eller inte, så har vi som kristna samma grunduppgift. Den sammanfattas i två tankar från Nya testamentet, nämligen det Dubbla kärleksbudet och den Gyllene regeln. Den Gyllene regeln lyder: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Mt 7:12). Det Dubbla kärleksbudet lyder, lite förkortat: ”Du skall älska Herren din Gud [över allting] och din nästa som dig själv” (Lk 10:27).

Det är inte äktenskap eller föräldraskap som är livets mening. Livets mening är att leva i kärlek och närhet till livets Herre. Celibat kan antingen hjälpa eller stjälpa när vi vill utveckla ett levande Gudsförhållande. Skilsmässor är aldrig trevliga, men de behöver inte vara en slutgiltig katastrof, bara vi minns att räkna med Gud också i den situationen.
Vilken livssituation vi än befinner oss i, kan vi ändå leva ett kristet liv i Guds närhet. Gud lämnar oss aldrig, han förkastar oss aldrig, även om vi kanske någon gång tar avstånd från honom. Tron på Gud skyddar oss inte som sådan från att hamna i svårigheter, men den kan ge oss styrka att komma igenom svårigheterna. Det är vi som kristna kallade att få del av.