Om civilstånden, del 1: Vigseln

Vi inom kyrkan anklagas ibland för att inte intressera oss för annat än vad som sker i sängkammaren. Den anklagelsen anser jag vara felaktig. Vi vill motarbeta allt sådant som kan vara till skada för någon. Det sexuella har ett intresse i det här sammanhanget, eftersom det är ett så intimt område inom det mänskliga livet, att skador där tränger väldigt djupt och kan vara betydligt smärtsammare än skador på andra områden. Men ändå vill jag framhäva att det inte är vi kristna som i första hand håller sexualiteten och dess olika uttrycksformer framme i samhället, utan det är nog betydligt mer kommersiella krafter som utnyttjar den för sina egna marknadsmässiga syften.
Efter att ha sagt detta vill jag ändå se på äktenskapet ur några olika synvinklar.

Det är allt mer utbrett i vårt samhälle att man bor tillsammans utan att ha gått igenom den juridiska process som kallas ”vigsel”. Oftast sker detta ändå under en kortare tid, innan man efter något års samboende låter viga sig, och det oftast kyrkligt. Vilka orsakerna är till detta handlingssätt är varierar säkert stort, och jag vill inte fördöma dem som handlar så här. Det är ju frågan om vuxna människor, som förhoppningsvis vet vad de vill och vad de ger sig in på.
Några synpunkter vill jag ändå komma med. Varje kärleksförhållande – oberoende av om man bor tillsammans eller inte, oberoende av parternas könsfördelning och oberoende av förhållandets juridiska status – bör innebära att parterna tar ansvar för varandra, så att ingendera tar skada på något sätt. Ingendera parten får utnyttjas, ekonomiskt, sexuellt eller på andra sätt, och båda parterna bör vara överens om det sätt på vilket de ordnar sitt samliv. Om det föds barn i förhållandet, är det på båda parternas ansvar att ge barnen möjligast goda uppväxtförhållanden, vilket i allmänhet betyder att båda föräldrarna är närvarande i hemmet. Samtidigt är det skäl att påpeka, att barnen inte finns till för föräldrarnas skull – så att föräldrarna t.ex. skulle kunna ”förverkliga sig själv” – utan föräldrarna är till för barnens skull. Dessutom är äktenskapet fullkomligt också utan barn – barnlöshet är ingen synd!

Vilken är då vigselns roll i allt detta? Vigseln är det sätt på vilket vi i vårt samhälle har kommit överens om att äktenskapen ingås. Sådana överenskommelser kan ändras, men f.n. är det vigseln som gäller. Den är en juridisk och offentlig handling. Om ett förhållande håller på att krascha räddar man det inte bara genom att gifta sig. Först måste man ha sitt förhållande på stabil grund – sedan kan man gifta sig. Men efter vigseln kan förhållandet skyddas av de offentliga löften man har avgett och den besvärliga juridiska process som man måste genomgå för att bli befriad från löftena. Vigseln höjer alltså tröskeln för att man slår i dörren och ger sig av. Tröskeln blir inte oändligt hög, det visar skilsmässostatistiken i vårt land, men en klar höjning sker ändå – åtminstone under förutsättning att parterna menar allvar med sina löften. Och det måste ju vi som förrättar vigslar utgå från att de gör.
Vigseln är alltså en skyddsmekanism som vill skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre.

Nästa inlägg i serien handlar om skilsmässan.