Om civilstånden, del 2: Skilsmässa

I det förra inlägget om civilstånd skrev jag om vigseln. Den är en skyddsmekanism som vill skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre.

Men skilsmässostatistiken visar tyvärr, att alltför många äktenskap i vårt land och i hela västvärlden slutar i skilsmässa, fastän de är ämnade att vara livet ut. Vad detta beror på är svårt att säga. Också här finns det säkert en mängd orsaker. Eventuellt spelar här in faktorer som att parterna inte har varit villiga att arbeta tillräckligt hårt på sitt förhållande eller att man redan vid vigseln höll en mental bakdörr öppen – i stilen ”om det här inte fungerar, så kan man ju alltid ta ut skilsmässa”.
Om det krisar till sig i äktenskapet skall man inte vara för stolt för att söka hjälp. Bl.a. kyrkan står till tjänst med olika former av par- eller familjeterapi som leds av professionella terapeuter – och som dessutom är avgiftsfri. Ta kontakt med församlingen så kan vi skaffa fram mera info åt er.

Men om det nu har gått så olyckligt att ens äktenskap har kraschat – är man då en dålig människa, en förlorare, en större syndare än alla andra? Nej – nej. Livet är inte svartvitt. Vi misslyckas alla på olika sätt. Det att jag lyckas på ett område där du misslyckas ger inte mig rätt att se ner på dig, för du lyckas säkert med något som jag i min tur misslyckas med. Vi sitter alla i samma båt. Det betyder inte att vi skall sträva till att misslyckas, men om vi misslyckas, så är vi varken de första eller de sista. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” säger Jesus till dem som anklagar äktenskapsbryterskan (Jh 8:7).

Vad kan man då göra? Ett misslyckande på det äktenskapliga planet kan leda till sorg, hat eller bitterhet, och då bör man arbeta med dessa känslor, kanske med hjälp av någon utomstående. Det kan också vara bra att granska vad som gick snett innan man ger sig in i ett nytt förhållande, så att inte de gamla felen upprepas.
Dessutom kan den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra. Och också det kan vara mycket viktigt efter en skilsmässa. Utan förlåtelse på olika plan, står vi bara och stampar på stället. Vi har fastnat i skilsmässan, i stället för att kunna gå vidare med våra liv.

Hur är då det där med att gifta om sig efter en skilsmässa? Jag vill citera Katekesens kommentar till det sjätte budet: Det är ansvarsfullt och allvarligt att besluta sig för att ingå nytt äktenskap. De som träder fram inför Gud och människor i ett sådant syfte gör det därför att de vill leva i ömsesidig trohet, men också i övertygelsen om att de behöver både nåd och förlåtelse.

Det sista inlägget om civilstånd behandlar de ogifta.