Om dopet

Innan jag förrättar ett dop, vill jag alltid träffa de inblandade. Oftast är det förstås frågan om föräldrarna till dopbarnet, men om jag döper en som är mer eller mindre vuxen, diskuterar jag naturligtvis med den personen också.
Vid dessa dopsamtal, som de kallas, brukar jag gå igenom tre saker. Först kollar vi det byråkratiska (registreringsblanketter el.dyl.), så går jag igenom dopet sådär teoretiskt, och sist funderar vi på det praktiska vid just detta dop. En bieffekt av detta dopsamtal är förstås att jag och familjen lär lite känna varandra, vilket underlättar det hela för båda parter.
I den teoretiska delen brukar jag säga ungefär så här:

Vi börjar med vad dopet inte är, nämligen en namngivningsceremoni. Barnet får inte sitt namn i dopet. Barnet får sitt namn i det ögonblick då föräldrarna besluter vad det skall heta, och att barnet efter dopet registreras i folkbokföringen är en bisak som inte har med själva dopet att skaffa. Barnet skulle ju registreras oberoende av om det döps eller inte, och rent av med samma blankett. Om barnet inte döps registreras det i magistraten och inte i kyrkan, men det är olika terminaler som går till samma databas.
Vid dopet säger prästen: ”N.N., jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn,” inte ”Jag döper dig till N.N. ....”, såsom man ofta tror. Från den missuppfattningen härstammar också bruket att ”döpa” fartyg - och där är det en namngivningsceremoni. En annan skillnad är också det att när vi döper människor använder vi vatten i stället för att slå dem i huvudet med champagneflaskor.
Ofta nämner jag i doptalet att dopet inte är en namngivningsceremoni, och lika ofta är det någon mormor som säger till barnet efter dopet: ”Så trevligt att du nu har fått ditt namn!” Ibland undrar jag varför jag ids...
Men om det här med dopet skulle gälla bara sådant som det inte är, skulle det förstås inte vara någon vits med det hela. Det finns nämligen en hel del som dopet är.

Dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser - men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar oss. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud.
När min son var tre, gjorde han ibland sådant som han inte borde. Inga andra barn gör väl så, men han gjorde det faktiskt. När jag frågade honom "Får man göra så?" kunde han svara "Nå nää..." Då frågade jag honom "Vad säger man då?" - "FÖRLÅT PAPPA!" ropade han och kastade sig om min hals. Mitt fadershjärta smalt fullständigt - och jag tror att Guds fadershjärta fungerar på samma sätt som mitt. Som Guds barn har vi alltså möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg - alltså det som kallas bikt.
I dopet får vi faktiskt ett namn, även om det inte är vårt eget. Vi får vår adoptivfars namn, nämligen namnet "kristen" (som kommer från "Kristus"). Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt.

I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har dopbarnet tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd (verk med e, alltså, även om det också kan göra ont). Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan - ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser (ansvaret för våra egna handlingar kvarstår dock). Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus - bara vi ber om den.

Det har skrivits hyllmetervis om dopet; här var bara någon millimeter, men det kanske räcker i det här sammanhanget.

Mer info finns också i Katekesen 34-36.