Jag skrev följande insändare i december 2003, och den ingick i Hbl 13.12.03. Temat är fortfarande aktuellt, så jag publicerar den här på nytt.
I Hbl 8.12.03 ingick nyheten om att den svenska statsministern Göran Persson har gift sig (för tredje gången). Hans motivering tyckte jag var väl formulerad: ”Det känns helt naturligt. Vi talar om för oss själva och omvärlden att vi har bestämt oss för att leva tillsammans.” Väl så. Hjärtliga lyckönskningar.
Det som får mig att ta till tangentbordet är ändå den begreppsförvirring som kommer fram i rapporteringen, och som ingalunda är unik. I blänkaren på första sidan nämndes att ”den hemliga civilceremonin” förvånade många. Det som förvånade mig var dock att det i själva notisen inne i tidningen kom fram att det var en präst som förrättade vigseln. Den som skrev blänkaren tycks ha fått för sig att eftersom vigseln ägde rum på Harpsund och inte i någon kyrka, måste det alltså ha varit frågan om en ”civilceremoni”. Så är inte fallet.
I vårt land (och likaså i Sverige) finns det två sorters vigsel: borgerlig och kyrklig. Borgerlig vigsel (som ibland kallas civil vigsel) äger rum då en häradsdomare förrättar vigseln, medan kyrklig vigsel innebär att vigselförrättaren är präst (prästvigning är sedan något helt annat). Platsen spelar däremot ingen roll för vilket slag av vigsel det är frågan om.
Många verkar gifta sig borgerligt med motiveringen att en kyrklig vigsel med en massa gäster skulle bli besvärlig och dyr att arrangera. Det som då avses är dock ett ”kyrkbröllop”, som ofta kan vara en påkostad affär. I och för sig är förstås kärleken, vigseln och äktenskapet värda att fira, men festen är inte själva vigselns poäng.
Allt som behövs för en kyrklig vigsel är ett brudpar, en präst och två vittnen. Dessutom får man Guds välsignelse och kyrkans förbön på köpet. Jag rekommenderar!
Också ett äktenskap som har ingåtts borgerligt kan förstås senare få en kyrklig välsignelse, om man så önskar…
I Hbl 8.12.03 ingick nyheten om att den svenska statsministern Göran Persson har gift sig (för tredje gången). Hans motivering tyckte jag var väl formulerad: ”Det känns helt naturligt. Vi talar om för oss själva och omvärlden att vi har bestämt oss för att leva tillsammans.” Väl så. Hjärtliga lyckönskningar.
Det som får mig att ta till tangentbordet är ändå den begreppsförvirring som kommer fram i rapporteringen, och som ingalunda är unik. I blänkaren på första sidan nämndes att ”den hemliga civilceremonin” förvånade många. Det som förvånade mig var dock att det i själva notisen inne i tidningen kom fram att det var en präst som förrättade vigseln. Den som skrev blänkaren tycks ha fått för sig att eftersom vigseln ägde rum på Harpsund och inte i någon kyrka, måste det alltså ha varit frågan om en ”civilceremoni”. Så är inte fallet.
I vårt land (och likaså i Sverige) finns det två sorters vigsel: borgerlig och kyrklig. Borgerlig vigsel (som ibland kallas civil vigsel) äger rum då en häradsdomare förrättar vigseln, medan kyrklig vigsel innebär att vigselförrättaren är präst (prästvigning är sedan något helt annat). Platsen spelar däremot ingen roll för vilket slag av vigsel det är frågan om.
Många verkar gifta sig borgerligt med motiveringen att en kyrklig vigsel med en massa gäster skulle bli besvärlig och dyr att arrangera. Det som då avses är dock ett ”kyrkbröllop”, som ofta kan vara en påkostad affär. I och för sig är förstås kärleken, vigseln och äktenskapet värda att fira, men festen är inte själva vigselns poäng.
Allt som behövs för en kyrklig vigsel är ett brudpar, en präst och två vittnen. Dessutom får man Guds välsignelse och kyrkans förbön på köpet. Jag rekommenderar!
Också ett äktenskap som har ingåtts borgerligt kan förstås senare få en kyrklig välsignelse, om man så önskar…
4 kommentarer:
Vad har du för åsikter om att välsigna ett borgerligt äktenskap? Jag är "civil" och mannen hör till kyrkan. Kan uppstå konflikter och vi vill ju båda vara nöjda. Men upplever du konflikt i såna här fall?
Tja, vissa (inte alla) är det ju förunnat att få kyrklig välsingnelse fast man gift sig borgerligt.
Carina:
Jag har nog välsignat par i er situation förr. Om någon uppriktigt önskar Guds välsignelse för sin relation, vet jag inte varför den borde förvägras.
L&M:
Helt sant. Det skrivna gäller uttryckligen heterosexuella par, eftersom registreringen av partnerskap inte tekniskt sett är en vigsel.
Själv skulle jag bra kunna förrätta någon sorts välsignelse- och förbönsakt också för er och andra i er situation, men en viss balansering krävs för att inte begå alltför grovt tjänstefel (vilket jag hoppas ni kan acceptera). Systemet måste ändras, men just nu är det vad det är.
Vi vet nog, och vi vet nog att du vet hur det är men kan ändå inte låta bli att påpeka saken. Och vi hade ju faktiskt en välsignelseakt efter att vi hade gift oss.
Skicka en kommentar