Läst: Counting the Days to Armageddon

Robert Crompton: Counting the Days to Armageddon. The Jehovah's Witnesses and the Second Presence of Christ. James Clarke & Co, Cambridge 1996. 160 s.

Robert Crompton föddes som Jehovas vittne, lämnade rörelsen 1965, och blev efter diverse öden prästvigd inom metodistkyrkan 1987. Hans bok baserar sig på hans gradualavhandling vid universitetet i Durham.
Cromptons bok refererar och analyserar den utveckling som Jehovas vittnens kiliasm har genomgått. Den historiska genomgången början redan långt före rörelsens grundare, Charles Taze Russell, uppträdde på scenen på 1870-talet. Crompton visar att trots att Vittnenas dogmatik ofta ger ett absurt intryck för en som granskar den utifrån, så är den de facto en logisk helhet som fungerar rätt väl om man utgår från dess egna utgångspunkter.
Jehovas vittnen och sjundedagsadventisterna har ett gemensamt ursprung i millerismen, som förutsåg Kristi återkomst år 1843. Millerismen, å sin sida, var en del av den kiliastiska strömning som började ytterst tidigt i kyrkohistorien och där de starkaste inflytandena under vårt årtusende kan anses vara Joachim av Fiore, John Aquila Brown, William Miller och Russell själv. Vittnena är alltså inte från början någon historielös sekt med absurda idéer, som plötsligt uppstod ur intet. Det finns en klar utvecklingslinje som förklarar bakgrunden till Russells tankar. Denna linje visar Crompton på genom en ingående analys av Russells magnum opus i sex band, Studies in the Scriptures (1886-1904).
Crompton visar också på den dogmatiska förändring som rörelsen genomgick efter att Russell dog 1916 och Joseph F. Rutherford följande år tog över som rörelsens ledare. Rörelsen genomgick en omfattande centralisering och isolerades både från omvärlden och från sina milleristiska rötter. Russells tankar, särskilt hans uträkning av att Kristi återkomst skulle ske år 1914, missförstods och omtolkades. Efter Rutherfords död 1942 förändrades situationen igen och den dogmatiska utvecklingen fortsatte, vilket den har gjort ända till våra dagar. Crompton analyserar denna utveckling på ett ingående och förtjänstfullt sätt (vilket dock gör boken något tungläst).
I det avslutande kapitlet försöker sig Crompton också på att förutsäga vad som kommer att ske med Jehovas vittnen under det stundande tjugoförsta seklet. Han menar att rörelsen hotas av splittring. Antalet personer som ansluter sig till rörelsen ökar stadigt, men det gör också antalet som lämnar rörelsen. Detta betyder att det uppstår en alltmer välinformerad opposition, och att kritiken mot rörelsen därmed ökar. Ledningen kommer att få det allt svårare att behärska situationen och bibehålla stabiliteten.
Detta ger dock inte rörelsens konkurrenter (t.ex. de kristna kyrkorna) någon större orsak till jubel. Om denna utveckling inträffar, menar Crompton, leder den till att ett ökat antal ex-Vittnen ansluter sig till kyrkorna. Dessa personer har en stor teologisk kunskap, men den teologi som de är insatta i är kiliastisk vakttornsteologi. De kommer att ha höga moraliska krav på både sig själva och på andra. De kommer möjligen att vara intresserade av evangelisation med liknande metoder som de tidigare har varit med om, och blir kanske missnöjda om de inte bereds tillfälle till att gå från dörr till dörr. Denna grupp av människor blir alltså långt ifrån lätthanterlig i sina nya församlingar, utan blir tvärtom en stor utmaning för dem som skall arbeta med dem.

Jag vill uttrycka min glädje över grundtonen i Cromptons bok. Många, för att inte säga de flesta, böcker om Jehovas vittnen är på något sätt vinklade. De kan härstamma från Sällskapet Vakttornet, och då framhåller de naturligtvis rörelsens officiella synpunkter och läror. Alternativet verkar vara böcker som är skrivna av fientligt inställda ex-Vittnen eller av (ofta konservativa) kristna författare som, för att framhålla sin egen teologiska ståndpunkt, vill svartmåla Jehovas vittnen i allmänhet och Sällskapet Vakttornet i synnerhet. I ingetdera fallet är objektivitet något tungt vägande kriterium. Situationen förvärras ytterligare av att de forskare som har anknytning till någon "mainstream" kristen kyrka ofta (enligt Crompton) inte tycks studera Vittnenas egna skrifter (d.v.s. grundkällorna!), utan nöjer sig med polemisk andrahandslitteratur. Särskilt förordet i Cromptons bok kommer med intressant och relevant kritik av hittills publicerad litteratur.
Standardverket om Vittnena har varit Anthony A. Hoekemas bok The Four Major Cults (Eerdmans, Grand Rapids 1963), som förutom Jehovas vittnen behandlar sjundedagsadventisterna (!), Christian Science och mormonerna. Bokens avsnitt om Jehovas vittnen har också utkommit i särtryck. Eftersom Sällskapet Vakttornets läror inte stämmer överens med Hoekemas tydligen evangelikalt färgade teologi, satsar han mer på att förlöjliga Vittnena än på att analysera dem utgående från deras egna förutsättningar och utgångspunkter. Detta kan knappast anses vara särskilt objektivt.
Robert Cromptons bok är däremot ett exempel på hur en författare kan sträva till objektivitet trots sina egna utgångspunkter. Jag hoppas att Hoekema ─ åtminstone i vetenskapliga bibliotek ─ kan få träda tillbaka från sin auktoritativa plats på hyllorna och ersättas av Crompton och hans gelikar; Crompton ger Carl Olof Jonsson, Raymond Franz och M. James Penton ett specialomnämnande i sitt förord. Mycket arbete återstår dock fortfarande i den teologiska granskningen av Jehovas vittnen, så jag hoppas att Cromptons bok ger impulser till vidare forskning.

Denna recension publicerades i Teologisk Tidskrift 5/98.