I somras frågade en konfirmand varför man kallar Gud för "han". Jag svarade ungefär så här:
Gud har inget kön, så som vi människor har det. När Jesus vandrade här på jorden, var han ju människa (förutom att han var Gud) och måste därför antingen vara man eller kvinna, men Gud, som är ande, har inget sådant tvång.
Det bästa vore att använda ett könsneutralt pronomen för att tala om Gud, såsom finskans "hän", men de neutrala pronomina som vi har i svenskan, "den" och "det", är också opersonliga, vilket gör att de inte heller beskriver Gud, som ju är personlig. Därför tvingar språket oss att välja antingen "han" eller "hon". De bilder som Bibeln använder för att beskriva Gud är till största delen manliga - kung, domare, far m.m. - men på några ställen talas det om Guds modershjärta och om Gud som en höna som vill samla sina kycklingar under vingarna.
Traditionellt har man använt maskulinum för att tala om Gud, men femininum är lika rätt - eller för den delen lika orätt.
Det bästa argumentet mot detta är att Gud måste vara en man, för annars skulle hon ju kallas Gudrun...
Gud har inget kön, så som vi människor har det. När Jesus vandrade här på jorden, var han ju människa (förutom att han var Gud) och måste därför antingen vara man eller kvinna, men Gud, som är ande, har inget sådant tvång.
Det bästa vore att använda ett könsneutralt pronomen för att tala om Gud, såsom finskans "hän", men de neutrala pronomina som vi har i svenskan, "den" och "det", är också opersonliga, vilket gör att de inte heller beskriver Gud, som ju är personlig. Därför tvingar språket oss att välja antingen "han" eller "hon". De bilder som Bibeln använder för att beskriva Gud är till största delen manliga - kung, domare, far m.m. - men på några ställen talas det om Guds modershjärta och om Gud som en höna som vill samla sina kycklingar under vingarna.
Traditionellt har man använt maskulinum för att tala om Gud, men femininum är lika rätt - eller för den delen lika orätt.
Det bästa argumentet mot detta är att Gud måste vara en man, för annars skulle hon ju kallas Gudrun...
10 kommentarer:
Nostalgi! Denhär veckan har jag flera gånger tänkt på den gången svärfar predikade i Lappfjärds kyrka, och vi var där också...han predikade just om hönan som samlar sina ungar under vingarna och beskyddar dem. Guds moderliga sida. Och det var en predikan om Guds nåd...
Hmm... Inte råkar din svärfar vara Ivar Lindén, min fars konfirmandpräst - just i Lappfjärd?
Jo! Frid över hans minne!
Dessutom råkar min man Erik veta var "den röda bondgården" vid Starkes viken ligger...
Skulle nog vara mycket trevligt att träffas nångång tex i Lappfjärd. Vi har släktingar kvar i Närpes...
Vi ses där!
En predikan av Ivar Lindén har särskilt fäst sig i mitt minne och den publicerades i Kyrkligt Forum. Rubriken var: "Jag hör ingen nöd!" Han förundrade sig över likgiltigheten i kristna frågor och fördömde att öppen synd försvaras av prästerna.
F.ö. kommenterar jag han och hon på egen blogg.
Till J L : Församlingen, kyrkan är inte en åsiktsgemenskap, utan en gemenskap i Jesus Kristus. Vi är lika, vi är frälsta, vi är benådade och vi är förlåtna i Kristus - lika inför Honom. (hört av B-G Åstrand i kväll)
Dessutom måste man inte tycka lika som sin pappa (+svärfar) i allt! Kristi försoningsdöd förenar.
Församlingen är BÅDE en åsiktsgemenskap och en gemenskap i Kristus. Kristus hade åsikter. Dem som hade andra åsikter, kallade han förskingrare och tjuvar, falska profeter i fårpäls. Paulus sade att om en ängel från himlen kommer med ett annat evangelium, är han förbannad.
Till ovanstående kommentator: Detta kallar jag indirekta trakasserier inlindade i bibliska uttryck.(som om det vore mera acceptabelt....not)
Tack Johan Lumme för att du orkar och bryr dig. Det du har gjort här är absolut inget trakasserande utan bara ett framförande av den apostoliska kristna tron.
Skicka en kommentar