Anti-Jante

- en oskriven offentlig lag som alla bör känna till, och bör följa!

1. Jag tror att jag är något.
2. Jag tror att jag är lika god som alla andra, och att alla andra är lika goda som jag!
3. Jag tror att jag är lika klok som andra - ibland klokare!
4. Jag vet att jag är lika bra som andra. Om jag vet att jag gör mitt bästa, kan jag uppskatta dem som som är bättre!
5. Ibland vet jag mer än andra.
6. Jag är inte förmer än andra. Men jag är enastående - som alla andra!
7. Jag duger till mycket!
8. Jag skrattar åt mig själv och min värld! - Det gör mig fri!
9. Jag tror att många bryr sig om mig.
10. Jag tror att jag kan lära andra en hel del - och lära av dem!

Carpe Diem gott folk för det kan vara den sista!

Stulen av PrincessGaia - tack ska du ha!

Veckans anekdot: Präster är bara människor, vi med...

På skärtorsdagskvällen 2001 hade jag och kantor Hanna två mässor i Matteus församling i Helsingfors, först en kl. 18 i Brändö kyrka och sedan en kl. 20 i Jollas kapell. Vi möttes kl. 17.40 vid Matteuskyrkan i Östra centrum, där församlingens kansli också befinner sig, och körde därifrån till Brändö i min bil. Kl. 17.50 var vi framme och gick in i kyrkan. Vaktmästaren kom oss till mötes och frågade försynt om han kunde få programmen, så att han kunde dela ut dem. Då bara tittade vi på varann, för ingendera av oss hade kommit ihåg programmen – eller rättare sagt, båda hade utgått från att den andra skulle ta med dem!

Nu var goda råd dyra. Kl. 17.59 gick Hanna upp på orgelläktaren och började spela, medan jag rusade till bilen för att åka efter programmen från kansliet. På vägen till parkeringsplatsen mötte jag en församlingsbo som undrade om predikan blev i bilen när pastorn springer. ”Nej, jag glömde programmen,” ropade jag som svar, utan att specificera exakt var jag hade glömt dem.

Färden Brändö – Östra centrum tur-retur tog lika länge som färden ena vägen hade tagit nyss (och det är nog bäst att inte räkna ut någon medelhastighet). Kl. 18.10 räckte jag programmen åt vaktmästaren, slängde på mig alba, stola och mässhake och gick lugnt och värdigt – fastän med svetten lackande – upp till altaret medan ingångspsalmens sista vers klingade.

Jag antog att Hanna genom något fönster på läktaren hade sett mig komma springande från parkeringsplatsen med programmen, eftersom hon hade börjat med psalmen just i lagom tid. Svetten hade antagligen runnit ännu stridare om jag hade vetat att det inte fanns något lämpligt fönster där uppe. Hanna spelade två orgelstycken som inledning, men kunde sedan inte dra ut på det längre, utan sände upp en bön och började med psalmen. När psalmen var slut vågade hon knappt se mot altaret – vad skulle hon göra om Kalle inte var där?! – men insåg att hon hade fått bönesvar. Efter mässan hade jag hjälpligt lyckats få svetten borttorkad och stod vid dörren och tog avsked av församlingsborna. En av damerna tackade mig så hjärtligt och tyckte att jag hade varit så ledig och avslappnad hela tiden. Jag log invärtes och tänkte att hon bara skulle veta …

Så steg Hanna och jag i bilen för att fara till Jollas. Just när vi skulle åka ut från parkeringsplatsen frågade Hanna på skämt om jag den här gången hade kommit ihåg programmen. Den här gången gick Hanna efter dem. Till all lycka var det ju inte så långt till sakristian, där jag hade glömt dem.

Methodists join the Declaration on Justification?

On July 19th, 2006, the news agency Ecumenical News International published the following tickler on their website. Since I don’t subscribe to their news service, I don’t have access to the text in full, but I find it interesting in this short version, as well.

World Methodists to sign up to Lutheran-Catholic agreement

Geneva (ENI). A global gathering of Methodist churches is set to sign up to a groundbreaking agreement between Lutherans and Roman Catholics on the doctrine of justification, a key doctrinal question at the time of the 16th century Protestant Reformation. "This was one of the issues that created the split that formed the Protestant church," said the Rev. George H. Freeman, general secretary of the World Methodist Council. He was speaking in advance of the World Methodist Conference in Seoul.

Updates:
On July 21st, ENI reports that the Methodists actually did endorse the agreement, and on July 24th that Lutheran and Catholic leaders welcome the endorsement.
The LWF's Lutheran World Information also reports; click here.
I've blogged in Swedish about the background and consequences of the Joint Declaration on the Doctrine of Justification; click here.

Nyhetsnotiser

• Fred Phelps är i nyheterna igen (och uppföljning här och här). Se också inlägget Inklusiva kyrkor och exklusiva (30.6.06).
• Religionsfrihet råder i Saudiarabien. Visst. Och kossor flyger.
• Riga förbjuder åter gayparad, skriver Dagen och 365gay. Motdemonstrationerna urartade helt - hur ska Riga kunna arrangera Natos toppmöte senare i år?

Avaritia

HS uutisoi: Sähkön hinnankorotukset kasvattivat Fortumin tulosta.

On se mielenkiintoista...

Sähkön hinta nousee, joten Fortumin voittokin nousee.

Ymmärrän toki että yhtiön ensisijaisena tehtävänä on tuottaa voittoa, eikä sähköä - mutta eikö tämä jo ole aika läpinäkyvää?

Sieltähän se löytyy, kuolemansyntien listalta - ahneus.

Anställning eller lediganslagning?

Att jag är den ende sökanden till stiftssekreterartjänsten betyder inte automatiskt att jag blir vald direkt. Det kan nämligen hända att tjänsten lediganslås på nytt, då det var så få sökanden.

Domkapitlet kommer att vid sitt sammanträde den 30 augusti ha att ta ställning till om jag anställs eller om tjänsten lediganslås på nytt. Innan det blir det en arbetsintervju.

Få se hur det framskrider. Saken är inte längre i mina händer, utan i Guds. Och lite i domkapitlets, förstås.

Oberoende av hur det går, går det bra. Det vore bra att bli stiftssekreterare, men det vore också bra att förbli kaplan. Ingen panik, alltså - bara lite spänning...

Disciplinärt förfarande i församlingen

Efter att ha avlagt pastoralexamen i december 1999 och Examen i ledning av församlingsarbete i februari 2003 (vilket betyder att jag är behörig att söka kyrkoherdetjänster), har jag fortsatt med nästa steg, nämligen Högre pastoralexamen. Det kommer att ta många år ännu, men jag har klarat av ett obligatoriskt steg i den när jag lade den långa kursen i ledarskap (KIRJO II) bakom mig i våras efter två och ett halvt års arbete.
Som slutarbete i den kursen skrev jag en uppsats med rubriken Disciplinärt förfarande i församlingen. Den publicerar jag kapitelvis här på bloggen.

Innehållsförteckning
1. Inledning: Problemformulering
2. Bibliska synpunkter
3. Pastorala aspekter
Audiatur et altera pars
Bikt och disciplinstraff
Att förandliga problemen
Straffa beteende, inte person
Att förstå sitt straff
Att vara rättvis — och synas vara det
Utdelandet av straffet avslutar processen
4. Kyrkolagens stadganden
Domstolsbehandling
Disciplinstraffen
Undersöknings- och disciplinombuden
Anhängiggörande och preskription
5. Olika slag av förseelser och deras följder
Brott
Tjänstefel
Olämpligt beteende
6. Sammanfattning: Den korrekta proceduren
Förundersökning
Proceduren inom församlingen
Proceduren i högre instanser
Överklaganden och besvär
7. Kommunikation — information eller spekulation
8. Avslutning: Det mindre obehagliga

Använda förkortningar
dk domkapitlet
fr församlingsrådet
gkr gemensamma kyrkorådet
KL Kyrkolagen
KO Kyrkoordningen
kr kyrkorådet
kst kyrkostyrelsen

Källor och litteratur
Aaltonen, Seppo: Viestintä johtamisen välineenä, ss. 95-116 i Turunen 2001
BC - Borgå domkapitels cirkulär
BC 872, daterat 29.5.2002
BC 880, 19.3.2004
Grönblom, Gunnar: Kyrkans lagstiftning med kommentarer, III uppl. Borgå 2002
Detta verk genomgår ständiga uppdateringar. Ovannämnda årtal är därför teoretiskt, och sidnumren kan följas av en uppdateringsnummer. Hänvisningar till detta verk gäller uttryckligen kommentarerna; själva lagtexten hänvisas till med paragrafnummer.
Henriksson, Arto & Karhu, Matti: Kriisit ja viestintä. Helsingfors 2002
Huhtinen, Pekka: Pastoraalinen johtajuus, ss. 31-46 i Turunen 2001
Kantola, Ilkka: Seurakunnan työyhteisö ja johtaminen, ss. 13-30 i Turunen 2001
Klemola, Jyri & Lajunen, Anu: Henkilöstöjohtaminen seurakunnassa, ss. 80-94 i Turunen 2001
Turunen, Raimo (toim.): Johtaminen seurakunnassa. Helsingfors 2001

Disciplinärt förfarande i församlingen 1

1. Inledning: Problemformulering

Syftet med denna uppsats är att klargöra hurdana förseelser en församlingsanställd kan göra sig skyldig till och vilka deras följder är, vilka pastorala och juridiska aspekter förmannen måste ta i betraktande och vilken procedur som bör följas. Dessutom granskar jag vilka möjligheter till besvär och överklagan som den felande har. Som inledning kastar jag en blick på vilka bibliska grunder det disciplinära förfarandet inom församlingen har.
För att uppfylla ovannämnda syfte kommer jag att granska kyrkans lagstiftning och annan relevant litteratur samt komma med några exempel på tillämpning i olika fall.
Det bör nämnas att jag här uteslutande behandlar situationen i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som nedan kallas ”kyrkan”.

Disciplinärt förfarande i församlingen 2

2. Bibliska synpunkter

Jesus talar i Bergspredikan (Matt 5-7) om att vi skall älska våra fiender och be för dem som förföljer oss (5:44), att vi skall vara fullkomliga (5:48) och att vi inte skall döma andra (7:1f). Bergspredikans höga ideal är något som varje kristen — ja, varje människa — bör sträva efter att uppnå. De är dock inte direkt överförbara från det individuella till det kollektiva planet. Ändå har mången försökt göra en sådan överföring. Jesu ord i Bergspredikan, i kombination med t.ex. Rom 13:10 (”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”), har därför ofta misstolkats inom församlingarna. Den misstolkning jag syftar på — och som väl oftast är omedveten — är att om man älskar tillräckligt så uppstår inga konflikter eller överträdelser. Följaktligen ses konflikter inom församlingen som ett tecken på att man har misslyckats i kärleken, som därtill (långt med rätta) ses som en av grundpelarna i församlingens väsen och verksamhet. Eftersom vi dessutom kantänka inte får döma andra blir följden att eventuella konflikter sopas under mattan och förpestar atmosfären inom både arbetslaget och församlingen som helhet. Att ta upp sjuka punkter till behandling är så klart en smärtsam process, men den kan vara helt nödvändig för att församlingen och särskilt dess trovärdighet skall överleva.(*1) Ibland kan det i denna uppsats uppskisserade disciplinära förfarandet vara den enda rätta metoden för denna behandling.
Den bibliska grunden för disciplinära åtgärder inom församlingen och kyrkan står närmast att finna, inte hos Jesus, utan hos Paulus. Det är rätt naturligt, eftersom det är först han som börjar intressera sig för denna frågeställning. Han baserar sig förstås på tidigare synpunkter, t.ex. GT:s renhetsföreskrifter, men hos honom har de redan fått en annan, andligare, tolkning. Han talar t.ex. inte för att en felande skall stenas till döds, utan det grövsta straff han påbjuder är exkommunicering, uteslutning ur församlingen (t.ex. 1Kor 5, Tit 3:10), vilket dock också tolkas som ett slags dödsstraff — den felande ”skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag” (1Kor 5:5).
I Rom 13 talar Paulus om (den världsliga) överheten som ett Guds verktyg för att upprätthålla ordning i världen och motverka och straffa ondskan. Han uppmanar de kristna att underordna sig denna överhet, ”inte bara för vredens skull [alltså i fruktan för straff] utan också i insikt om vad som är riktigt” (v. 5). Detta kan överföras på den kyrkliga hierarkin(*2): även den har ett gudomligt uppdrag att se till att lag och ordning upprätthålls, denna gång inom kyrka och församling.
Även pastoralbreven (till Timotheos och Titus) innehåller synpunkter och föreskrifter för hur församlingsledningen bör gå till väga i disciplinfall. I 1Tim 3 skisseras personliga egenskaper för vad som idag skulle motsvara de församlingsanställda upp: man bör vara försynt, fridsam, värdig, uppriktig, en god ledare med gott rykte också bland utomstående o.s.v. Senare i brevet uppmanar Paulus Timotheos att leva som ett föredöme och att ha gott omdöme när det gäller ledarskap, undervisning och förmaningar, alltså disciplinära åtgärder. Vissa antydningar till disciplinär metodik kommer också fram, t.ex. när författaren talar om att inte använda hårda ord, utan i stället vädja (5:1f).
I pastoralbreven lyser det igenom att församlingsordningen har en funktion — man kan inte utan vidare bortse från den. Den som arbetar och verkar inom församlingen bör därför ställa sig under dess ledning. Hierarkin är verkligen ett ”heligt välde”. Den bildar den stomme kring vilken Guds folk på jorden församlas. Någon kan känna sig ädel och gudfruktig genom att komma med citat som ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29), men då misstar man sig nog. Kyrkans ordning kan inte anses vara uteslutande mänsklig — den är tvärtom en del av den heliga Andens verk i denna fallna värld.(*3) Det är alltså förkastligt att mot sina överordnade hänvisa till personliga uppenbarelser eller privata bibeltolkningar, för att bara nämna ett par exempel på sådant som förekommer.

Noter:
1. Jfr Klemola & Lajunen 2001, 92.
2. Ordet hierarki kommer från grekiskans hierós, helig, och arkhé, begynnelse, överhet, välde.
3. Jfr Kantola 2001, 14-16.

Disciplinärt förfarande i församlingen 3

3. Pastorala aspekter

Det finns snart sagt lika många ledarstilar som det finns ledare. Auktoritära ledare, demokratiska ledare, populistiska ledare, laissez-faire-ledare och många andra slag stöter vi på också inom kyrkan. De flesta stilar har både goda och dåliga sidor, även om vissa klart är att föredra framom andra.(*4) Ändå är det viktigt att ledaren, oberoende av stil, håller sig med två ledstjärnor: omsorg om dem han leder och omsorg om att allt går rätt och lagligt till. Båda behövs nämligen. Om den förstnämnda ledstjärnan lyser starkare än den andra, leder det snabbt till olagligheter och självsvåldighet som ingen, inte ens de som ledaren ville skydda, mår bra av. Om å andra sidan lag och rätt blir allenarådande, skapas ett hårt system där människan blir i kläm och far illa.
Därför är det viktigt att betona det pastorala också i det disciplinära förfarandet inom församlingen. Lagar och regler är lättare att pricka in exakt, medan det pastorala har ett starkare drag av intuition över sig. Några synpunkter vill jag ändå komma med.

Audiatur et altera pars. Inhämtande av fakta är av största vikt för den som måste fatta beslut om ett eventuellt disciplinärt förfarande. För att ta ett exempel: Om kyrkoherden får höra att kaplanen har betett sig på ett visst sätt, bör han kontrollera både med vittnen och med kaplanen själv vad som egentligen har skett. En så mångsidig undersökning som möjligt kan vara av nöden, för rykten kan förvränga sanningen och hörsägen kan vara tendentiös. Om det visar sig att ogrundade rykten är i omlopp, kan det vara skäl att skära vingarna av ryktena på något sätt — må det sedan vara genom att tiga ihjäl dem eller genom att gå ut med ett pressmeddelande.(*5) Om ryktena däremot visar sig vara sanna, måste man förstås bedöma vilket följande steg skall vara. I vilket fall som helst är det viktigt för alla inblandade att alla vet att en tillräckligt omfattande undersökning har ägt rum.

Bikt och disciplinstraff. Den pastorala ledaren kan hamna i ett svårt dilemma, om han i en person försöker förena både biktfar och förman. Om förmannen i ett själavårdssamtal med en underordnad får reda på att denna har handlat på ett sätt som kräver disciplinära åtgärder, kan han inte handla på basen av sin kunskap, för den råder under bikthemligheten. Om han å andra sidan underlåter att handla, verkar det som om han skulle godkänna handlingen. Då man en gång har hamnat in i detta dilemma, är det svårt att komma ur det. Det bästa vore att undvika att försätta sig i en situation där man blir sin underordnades själavårdare eller biktfar. Därför är det bättre att hänvisa till någon annan, t.ex. en arbetshandledare. Detta är en orsak till att det också inom kyrkan finns möjlighet till arbetshandledning.

Att förandliga problemen. Då en kristen människa stöter på problem eller svårigheter, är en naturlig och sund reaktion att föra dem inför Gud i bön. Det är gott och väl. Tyvärr finns det bland kristna också en (naiv) tendens att lämna saken uteslutande i Guds händer. Särskilt vanligt verkar det vara vid konflikter personer emellan. Riktigare vore att visserligen först be för problemen (eller snarare för deras lösning) men att därefter ta itu med att försöka lösa dem. Annars söker man problemens lösning i en annan dimension än den där problemen ligger — en andlig lösning på exempelvis psykologiska eller personalpolitiska problem. Och det är osunt; lösningen på ett problem bör sökas där problemet ligger. Ett förandligande av problemställningar leder till att den egentliga problematiken skyfflas under mattan och förblir olöst, vilket i längden endast leder till att den förvärras och inflammeras, och så har en god intention lett till att ont blir värre.

Straffa beteende, inte person. När vi har med människor att göra, kommer vi i allmänhet att tycka bättre om vissa personer än om andra. Det kan naturligtvis bero på många olika faktorer, men det är viktigt att inse att också man själv kan vara drabbad. Ifall en ledare inbillar sig att han är fullkomligt jämlik i sitt beteende jäntemot alla sina underordnade, är det nog bara sig själv han lurar. Därför bör ledaren noga ge akt på sig själv på denna punkt. Av särskilt stor vikt blir detta i en situation där disciplinära åtgärder kan bli nödvändiga, så att det verkligen är ett oacceptabelt beteende som bestraffas, och inte en för ledaren osympatisk person — eller tvärtom, att en person som ledaren gillar slipper oskäligt lätt undan. Det är beteendet som bör vara grunden för straffet, inte den felandes person.

Att förstå sitt straff. Vidare är det viktigt att den som blir bestraffad förstår varför detta sker. Annars förfelar straffet sin verkan. Den som utmäter den disciplinära åtgärden bör alltså se till att den felande förstår vari felet ligger (alltså varför han blir bestraffad) och gärna också hur han borde ha handlat i ifrågavarande situation. Om denna förståelse inte finns, är risken stor för att felet kommer att upprepas, kanske rent av på pin kiv. Vidare bör den bestraffade veta vad straffet går ut på och vilka följder det kommer att ha. Annars blir ovetskap och osäkerhet ytterligare ett straff, vilket förstås är oskäligt.

Att vara rättvis — och synas vara det. Det torde vara självklart att en ledare alltid bör sträva till rättvisa i sin behandling av sina underordnade. Folk skall inte behandlas olika på basen av personliga preferenser av olika slag, utan samma handlingar bör alltid behandlas lika. Ändå är det klart att handlingar aldrig är exakt de samma, eftersom det finns många variabler att ta hänsyn till: personens tjänsteställning, handlingens offentlighet, om en handling sker för första eller för n:te gången o.s.v. Därför kan också ett rättvist bemötande av en till synes likadan handling se olika ut från gång till annan, vilket kan leda till anklagelser om partiskhet eller orättvisa. Man kan knappast alltid tillfredsställa alla i varje situation, men viktigast är att de direkt inblandade förstår varför beslutet var det som det var just denna gång, och att det de facto var rättvist. Samtidigt är det av värde för ledarens fortsatta auktoritet att han bibehåller sitt rykte som rättvis ledare. Det bör dock inte ske på bekostnad av en verklig rättvisa. Om man både kan vara och synas vara rättvis är det bäst, men måste man välja, är varandet självfallet viktigare än skenet.

Utdelandet av straffet avslutar processen. En disciplinär process är alltid upprivande för ett arbetslag, om inte i sin helhet, så åtminstone för dem som är direkt inblandade. För att arbetslaget skall kunna gå vidare och en helandeprocess ta vid, bör den disciplinära processen avslutas när den är slut. Det låter självklart, men är det tyvärr inte alltid. Det innebär nämligen att saken är avklarad, att ingenting längre skall tillåtas ligga och gro, att inga gliringar eller andra mobbningssymptom skall tillåtas (vare sig mot den bestraffade eller mot den som utmätte straffet) — och att ledaren bör föregå med gott exempel i detta. Känslorna kan ha svallat högt under processens gång, men nu är det dags att lämna dem bakom sig och låta livet och arbetet gå vidare. Arbetskamrater behöver inte älska varandra över allt på jorden, men de bör kunna fungera tillsammans. Annars blir det snart dags för en ny disciplinär process, vilket väl ingen önskar sig.

Noter:
4. Jfr Huhtinen 2001, 37-41.
5. Öppenhet torde i allmänhet vara den bästa taktiken. Försök att släta över kan, särskilt i ett senare skede, ge motsatt resultat till det önskade. Se också kap. 7 nedan.

Disciplinärt förfarande i församlingen 4

4. Kyrkolagens stadganden

Den lagstiftning som gäller det här aktuella temat finner vi i KL 23, ett kapitel som bär rubriken ”Disciplinärt förfarande”. Där framgår i korthet följande.

Domstolsbehandling. Disciplinärt förfarande får inte inledas eller fortsättas om ärendet tas upp i allmän domstol. Domstolsförfarandet går alltid före. Också det straff som domstolen utdömer — eller för den delen låter bli att utdöma — ersätter ett disciplinärt förfarande. Det enda undantaget är avsättande från tjänst (eller från prästämbetet, §9,2), som kan komma ifråga i vissa grava fall av tjänstefel eller förlorat förtroende, eftersom en allmän domstol inte kan utdöma en sådan påföljd. Har man blivit frikänd av en domstol för något man anklagats för, kan man inte för samma handling få ett disciplinstraff. Frikännandet gäller också här. (§1)(*6) Om en präst åtalas vid en allmän domstol, meddelar domstolen dk om detta, om det inte är frågan om verkligt lindriga förseelser. Om en tjänsteman i kyrkan, i en församling eller i en kyrklig samfällighet döms till fängelse eller för tjänstebrott, meddelas detta till arbetsgivaren, som ifall tjänstemannen är en präst tolkas vara dk. (§2)

Disciplinstraffen. §8,2 räknar upp de disciplinstraff som står till förfogande. De är ”1) skriftlig varning, 2) skiljande från tjänsteutövning för minst en och högst sex månader, samt 3) avsättning.” Skiljandet från tjänsteutövning är naturligtvis oavlönat. För präster kan, enligt §9, också komma ifråga skiljande från prästämbetets utövning för samma tid som nämns i punkt 2 ovan eller avsättning från prästämbetet.
Dessa straff kan påföras en tjänsteinnehavare som begår tjänstefel genom handling eller underlåtande, eller som ”uppträder på ett med hänsyn till sin tjänsteställning olämpligt sätt” (§8,1) — oberoende av om detta olämpliga uppträdande sker inom eller utom tjänsten. Särskilt när det gäller andliga arbetare är det ofta svårt att bedöma vad som sker på tjänstetid och vad inte, eftersom de oftast inte har någon fastslagen tjänstetid.(*7) Biskopar och medlemmar av dk kan däremot inte påföras disciplinstraff. För de sistnämnda gäller detta dock uttryckligen i deras värv som domkapitelsmedlemmar, inte som t.ex. kyrkoherdar. (§8,3)
Dk, kst och församlingens ledande förtroendeorgan (kr, fr eller gkr) kan utdöma disciplinstraff till de tjänsteinnehavare som är dem underställda (§3). En förman kan ge en muntlig eller skriftlig anmärkning till en underordnad, men den är inte ett disciplinstraff i lagens mening, utan en administrativ åtgärd.
Eventuella skadeståndskrav som hänger ihop med tjänsteinnehavarens förseelse behandlas inte med disciplinärt förfarande, utan som en oberoende process i enlighet med skadeståndslagen. Så stadgar §11.

Undersöknings- och disciplinombuden. När en förseelse kommer till kst:s eller ett dk:s kännedom, bör den berörda myndigheten se till att en förberedande undersökning verkställs. Denna åläggs någon som inte tar del i den eventuellt kommande disciplinära processen, för att jävsproblem skall undvikas. Före år 2004 delegerades denna uppgift oftast åt någon kontraktsprost, men numera sköter ett undersökningsombud denna uppgift (§4,1).(*8) Undersökningsombud i Borgå stift för perioden 2004-07 är vicehäradshövding Lars-Eric Henricson, som är den första som har innehaft denna uppgift.(*9) Efter att förundersökningen är klar och om det framgår att vidare åtgärder är av nöden, ger myndigheten undersökningsmaterialet åt antingen den allmänna åklagaren eller disciplinombudet, naturligtvis beroende på om förseelsen faller under allmänt åtal eller ej (§5).
Kyrkostyrelsen och domkapitlen förordnar en jurist till disciplinombud för en fyraårsperiod för att handlägga disciplinära ärenden vid ifrågavarande myndighet (§4). Disciplinombudet fungerar som en slags åklagare, när myndigheten yrkar på ett strängare straff än en skriftlig varning. Vid Borgå dk har lagfarne assessorn em., vicehäradshövding Kaj Rosendahl varit disciplinombud under perioden 2002-05.(*10)
Om disciplinombudet (efter eventuella tilläggsundersökningar) kommer fram till att disciplinärt förfarande skall inledas, har han självständig beslutanderätt om detta, angående de tjänsteinnehavare som lyder under dk eller kst. Vad gäller de tjänsteinnehavare i församlingen och samfälligheten som inte innehar präst- eller lektorstjänst är det kr, fr eller gkr som har motsvarande beslutsrätt. (§6,1)

Anhängiggörande och preskription. Proceduren vid anhängiggörandet beskrivs i §6,2-3: Både den svarande tjänsteinnehavaren och den handläggande myndigheten skall (inom ett år från förseelsen) delges yrkandet om disciplinstraff och det material som ligger till grund för detta. Sker detta inte i tid, är ärendet preskriberat (§10). Svaranden skall därefter ges skälig tid att förklara sig. Bestämmelserna i Förvaltningslagen(*11) bör följas i detta sammanhang.

Noter:
6. Grönblom III 1/03, 105.
7. Grönblom III 1/03, 107.
8. Grönblom III 1/03, 106.
9. BC 880.
10. BC 872. Något nytt disciplinombud har inte ännu (april 2006) utsetts.
11. I Grönblom III (1/03, ss. 275-281) betecknas den med Cc.

Disciplinärt förfarande i församlingen 5

5. Olika slag av förseelser och deras följder

De förseelser som församlingens tjänsteinnehavare eller andra arbetstagare kan göra sig skyldiga till kan självfallet vara av ytterst varierande natur. Variationer kan konstateras på basen av förseelsens art (exempelvis juridisk, teologisk eller pastoral) och grovlek (från tölpaktighet till brottslighet), vem eller vad den är riktad mot, vilken tjänsteställning arbetstagaren innehar och många andra faktorer. De följder som förseelsen bör få varierar förstås också på samma sätt.

Brott. Rent brottsliga handlingar råder givetvis under strafflagen. De bör anmälas till polisen, som sedan för ärendet vidare genom lämpliga kanaler. Det behöver arbetsgivaren eller förmannen inte bekymra sig för sedan polisanmälan väl är gjord (KL 23:1,1-2). Tvärtom är det så att ett disciplinärt förfarande inte kan användas som alternativ till en polisutredning eller en domstolsbehandling.(*12) Dock kan det vara aktuellt att avhålla den felande från tjänstens utövande för den tid som den straffrättsliga processen pågår. Faktorer som här spelar in i bedömningen är om brottet riskerar att upprepas om den misstänkte fortsätter i sin tjänst, eller om den misstänkte kan använda sin tjänsteställning till att förinta, förfalska eller förvränga bevis och därmed försvåra utredningen av brottet.
Då ett eventuellt fällande domstolsutslag kommer, är det tid att överväga vilka följder det har inom församlingen. I normala fall är det civila straffet nog tillräckligt, men för grövre brott som innebär allvarligt tjänstefel eller ”att tjänsteinnehavaren inte längre åtnjuter det förtroende som hans ställning förutsätter”(*13) kan avsättning från tjänst bli aktuell (KL 23:1,3). Attityden ”men han har ju redan fått sitt straff” låter givetvis barmhärtig, men är knappast juridiskt hållbar. En bedömning måste ske.

Tjänstefel. Varje tjänsteman och anställd har förstås vissa uppgifter att utföra och vissa ansvarsområden att övervaka. Vilka dessa är regleras delvis genom lagar och förordningar, delvis genom arbetsavtal och delvis genom medarbetarnas arbetsfördelning sinsemellan. Den som inte uppfyller sina förpliktelser kan göra sig skyldig till tjänstebrott eller försummelse av tjänsteplikt.
Den som behandlar känslig information är ålagd tystnadsplikt. Detta gäller särskilt andliga arbetare i frågan om själavård(*14) och administrativ personal i frågan om sekretessbelagda registeruppgifter. Den som medvetet eller omedvetet sprider sådan information bryter mot sin tystnadsplikt och är underställd disciplinärt förfarande (KL 25:8 samt Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet(*15)).
Församlingen har också vissa myndighetsfunktioner enligt ingångna avtal med statsmakten. Speciellt är det frågan om vigselrätt, folkbokföring och upprätthållande av begravningsplatser. Den ledande tjänsteman som har dessa på sitt ansvar (kyrkoherde, byråföreståndare, fastighetschef eller motsvarande) bör så klart se till att lagar och förordningar följs på dessa områden och att församlingsmedlemmarna får den service som de är berättigade till.

Olämpligt beteende. Kyrkolagens stadgande om att ”en tjänsteinnehavare … som uppträder på ett med hänsyn till sin tjänsteställning olämpligt sätt kan påföras disciplinstraff” (KL 23:8,1) har lite olika konnotationer för olika grupper av anställda. Varje anställd som kommer i kontakt med andra människor bör förstås bete sig på ett artigt och tjänstvilligt sätt, det inser var och en med en gnutta folkvett. För kundbetjäningspersonal gäller det rent av att stå ut med en viss mängd osakligt beteende från kundernas sida och ändå bibehålla sin egen saklighet och artighet. Detta gäller dock närmast beteendet inom tjänsten (även om kyrkans alla anställda naturligtvis i någon mån är kyrkans ansikte utåt, också på sin fritid).
För de andliga arbetarna är situationen en annan. Den som inte har någon fastslagen arbetstid kan i princip vara i tjänst när som helst, och därmed kan man inte förvänta sig att utomstående skulle kunna veta när t.ex. en präst handlar i tjänsten och när han är ledig. Det avgörande är inte så mycket vad man egentligen har gjort, utan hur omgivningen har upplevt det. En andlig arbetare kan alltså sägas leva i ett akvarium. I större städer kan man upprätthålla ett visst mått av anonymitet, men på små orter är det i det närmaste omöjligt. Det är, på gott och ont, en del av det som man ger sig in i när man accepterar kallelsen att bli t.ex. präst.
Detta innebär alltså att den andliga arbetaren varje stund bör bete sig som om han vore i tjänst. Den ovan citerade KL 23:8,1 skiljer inte mellan olämpligt beteende i tjänsten eller utom den när det gäller disciplinstraff.(*16)

Noter:
12. Klemola & Lajunen 2001, 92.
13. Grönblom III 1/03, 105.
14. Angående bikthemligheten, se KL 5:2.
15. I Grönblom III (1/03, ss. 286a-291) betecknas den med Cj.
16. Grönblom III 1/03, 107.

Disciplinärt förfarande i församlingen 6

6. Sammanfattning: Den korrekta proceduren

De procedurala frågorna har i viss mån skissats upp och behandlats ovan, men jag vill i detta kapitel sammanfatta en sorts handbok för ett korrekt handlande. Hänvisningarna till olika lagrum upprepar jag inte. Brottmål behandlar jag inte här, eftersom polis och domstolar sköter den saken utan förmannens inblandning.

Förundersökning. Det första som måste ske när ett fall av potentiellt felaktigt beteende kommer i dagen är självfallet att undersöka vad som egentligen har hänt. Det gäller att intervjua vittnen, diskutera med (”förhöra”, om man så vill) den ansvariga osv. Om uppgifterna visar sig vara felaktiga, stannar proceduren förstås här (förutom att korrigering av falska rykten kan bli aktuellt; se kap. 7 nedan). Om uppgifterna däremot är sanna, måste förmannen bedöma hur gravt fallet är, alltså hur strängt straffet som kan utdömas. På basen av den bedömningen fattar han sedan ett beslut om han måste ge fallet vidare till en högre instans (i första hand dk) eller om saken kan skötas inom församlingen.

Proceduren inom församlingen. Kyrkoherden kan vara förman för församlingens medarbetare på två olika sätt: antingen direkt som kyrkoherde eller indirekt som kr:s eller fr:s ordförande. Dessa roller varierar med vilken grupp av anställda det är frågan om, och rollen påverkar också proceduren i viss mån.
Om kyrkoherden är direkt förman (såsom för t.ex. prästerna) kan han som en administrativ åtgärd åt de anställda ge anmärkningar, antingen muntligt eller skriftligt. En skriftlig anmärkning är naturligtvis gravare än en muntlig. En anmärkning bör noteras i kyrkoherdens beslutsförteckning, och den skriftliga anmärkningen kan bifogas.
Anmärkningar är en sorts villkorliga straff — saken är avklarad för denna gång, men om handlingen upprepas, kan en tidigare anmärkning vara en försvårande omständighet som ger skäl att föra ärendet till en högre instans. Därför är det skäl att ge en skriftlig anmärkning i två exemplar, ett åt vardera parten, och också kräva att den bestraffade skriver under ett mottagningsbevis.
Om kyrkoherden däremot är indirekt förman (såsom t.ex. för ekonomichefen, som är underställd kr), är det kr eller fr som besluter om straffet — dock förstås på basen av kyrkoherdens beredning. Om straffet är en anmärkning, ser en sådan i praktiken nästan likadan ut som andra, med den skillnaden att kr:s viceordförande kan delta i dess utdelande, antingen genom att vara närvarande då den muntliga anmärkningen ges eller genom att tillsammans med kyrkoherden skriva under den skriftliga anmärkningen. Dock kan församlingens ledande förtroendeorgan utdöma disciplinstraff, ända upp till avsättning från tjänst, åt de anställda som är dem underställda. Om kyrkoherden är ordförande i sagda organ, torde det oftast vara han som gör det smutsiga arbetet — men organet självt kan givetvis besluta om vem de utser att utföra denna otacksamma uppgift.

Proceduren i högre instanser. Då dk får kännedom om en förseelse, t.ex. genom kyrkoherdens anmälan, utför undersökningsombudet en förberedande undersökning (oberoende av om ärendet redan tidigare har undersökts av exempelvis kyrkoherden). Om denna förundersökning ger vid handen att det eventuellt behövs vidare åtgärder, överlämnar dk materialet åt disciplinombudet (eller i brottsfall åt allmänna åklagaren).
Disciplinombudet kan nu (inom ett år från förseelsen) i dk yrka på disciplinstraff. Svaranden skall delges detta yrkande och ges skälig tid att förklara sig. Därefter behandlas fallet i dk:s plenum och ett eventuellt straff utdöms i enlighet med KL 23:8,2 eller 23:9.

Överklaganden och besvär.(*17) I varje myndighetsbeslut kan en part i ärendet — och i vissa fall också andra; se KL 24:6 — komma med ett rättelseyrkande med hänvisning till laglighets- eller ändamålsenlighetssynpunkter. I KL 24:3 uppräknas de korrekta myndigheter till vilka man i olika fall skall framställa sitt yrkande; exempelvis kan nämnas att om någon är missnöjd med kyrkoherdens beslut i ett disciplinfall, skall rättelseyrkandet riktas till kr eller fr (1 mom. 3 punkten). Rättelseyrkanden skall framställas inom 14 dagar efter att beslutet har delgivits (KL 24:9,1), och därefter behandlas enligt Förvaltningslagen(*18).
Efter att myndigheten har behandlat rättelseyrkandet, kan beslutet vid behov överklagas, dock endast på laglighetsgrund (som definieras i KL 24:4,2) och under förutsättning att också rättelseyrkandet motiverades med laglighetssynpunkter. Detta kallas kyrkobesvär (KL 24:4) och riktas till förvaltningsdomstolen, inom Borgå stift till Helsingfors förvaltningsdomstol. Kyrkans egna myndigheter behandlar alltså endast rättelseyrkanden. Om man är missnöjd också med förvaltningsdomstolens beslut kan man anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen (HFD).(*19)

Noter:
17. Kyrkolagens bestämmelser om underställelse och besvär är samlade i kap. 24.
18. I Grönblom III (1/03, 275-281) betecknas den med Cc. Grönblom (III 1/03, 109) konstaterar att behandlingen inte skall ske enligt förvaltningsprocesslagen (Ce), som man annars kunde tänkas tro.
19. Grönblom III 1/03, 110.

Disciplinärt förfarande i församlingen 7

7. Kommunikation — information eller spekulation

Företag, föreningar, församlingar och andra institutioner råkar emellanåt ut för sådant som de gärna hade varit utan: olyckor, misstag, regelbrott eller brottslighet, kort sagt, kriser av olika slag. Också händelseförlopp som leder till ett disciplinärt förfarande är kriser. Till krisernas natur hör att de är intressanta också för utomstående, och därmed för media. Om man inte själv ger ut korrekt information, kommer mediernas rapportering att basera sig på sådan information som de kan få fram från andra källor och som kanske inte alltid är välvilligt vinklad. Därför är det viktigt att inte heller i denna process glömma bort kommunikationen, både inom och utom organisationen.
Den interna kommunikationen har i normalfall en mängd olika funktioner: att förmedla sådan information som är nödvändig för arbetet, att skapa gemenskap på arbetsplatsen och uppfylla det mänskliga behovet av socialt umgänge m.m.(*20) I krissituationer koncentreras behovet, eftersom brist på korrekt information leder till spekulationer och rent av till ångestsymptom. Eftersom detta är något som bör undvikas, bör de som innehar sakuppgifter dela med sig av dem i görligaste mån (i vissa fall kommer problematik kring integritetsskydd in i bilden). Dessutom påverkar den inre kommunikationen också den yttre: om den som borde informera inte gör det, söker t.ex. media reda på någon inom organisationen som är villig att göra det, och om denna någon inte innehar korrekta uppgifter, blir också uppgifterna i offentligheten felaktiga.
Kyrkans bild utåt går långt ut på att kyrkan är en moralisk eller rent av moralistisk organisation. Denna bild finns inte bara hos helt utomstående personer, utan också hos kyrkans icke-aktiva medlemmar, de som står utanför ”den inre kretsen”. Man använder en annan standard när man bedömer kyrkans och dess anställdas beteende än när man bedömer sitt eget. Detta synsätt är naturligtvis en form av dubbelmoral och baserat på en förlegad uppfattning om vad kyrkan är, men det har följder för hur man reagerar på kriser inom kyrkan. Det är alltför lätt för utomstående att reagera med skadeglädje när ”moralens väktare” visar sig vara lika goda kålsupare som alla andra.
Därmed blir det extra viktigt för kyrkan och dess olika delar, bl.a. församlingarna, att gå ut med saklig och korrekt information. Om vi erkänner de misstag som vi har begått samt visar att vi försöker korrigera dem och att vi har lärt oss något av dem, har vi möjlighet att bibehålla våra medlemmars förtroende. Om vi däremot försöker skyla över felstegen och förneka deras existens, leder det i de allra flesta fall till att vi blir fast för vår lögn (må den vara aktiv eller passiv). Då kommer förtroendet för oss att rasa i omvärldens ögon — ”och raset blev stort” (Mt 7:27). Ett förlorat förtroende är sedan mycket svårt att återvinna.(*21)

Noter:
20. Aaltonen 2001, 97.
21. För synpunkter på detta, se Henriksson & Karhu 2002, där det på ss 81-93 finns intressanta case studies på både hur man skall och hur man inte skall förfara. Ett av dessa case, dopinghärvan inom skidförbundet 2001, är ett drastiskt exempel som alla finländare fortfarande torde minnas.

Disciplinärt förfarande i församlingen 8

8. Avslutning: Det mindre obehagliga

Varje förman som har varit tvungen att ta i ett disciplinärt ärende vet hur obehagligt det är. Ändå är följderna av underlåtenhet på denna punkt värre. Om man inte på lämpligt sätt tillrättavisar den som felar, kommer felet att upprepas — må vara förr eller senare, av samma person eller av någon annan. Om felet sker ouppsåtligt, lär sig den felande (förhoppningsvis) något av att felet korrigeras; sker det uppsåtligen, bör det ha följder som visar det oacceptabla i handlingen. Därför har vi de ovan behandlade möjligheterna till disciplinära åtgärder.
Samtidigt bör den myndighet som utdömer straffet (förman, förtroendeorgan, dk eller domstol) vara noga med åtminstone två saker. För det första bör straffet vara skäligt och stå i proportion till förseelsen. Den bestraffade bör dessutom ges möjlighet att inse detta. För det andra bör straffet ges för en viss handling och inte för att den bestraffade t.ex. råkar vara en allmänt omöjlig person. När straffet är avtjänat så bör det alltså verkligen vara avtjänat och inte tillåtas ligga som en varböld under ytan för att när som helst på nytt blossa upp och infektera arbetsgemenskapen.
Disciplinära åtgärder bör således användas för att korrigera fel, inte som ett självändamål eller för att från arbetsgemenskapen försöka röka ut någon som upplevs som misshaglig. Rätt använda leder de i slutändan till om inte positiva så åtminstone mindre negativa resultat än en strutstaktik — att sticka huvudet i sanden och hoppas på att problemen försvinner av sig själva.
Det gör de nämligen i allmänhet inte.

Intressant på beliefnet

Jag hittade några intressanta artiklar på beliefnet:

Vatican Probes Archbishop's Comments ("Tillåt katolska präster att gifta sig!")

Openly Gay Priest Heads to Africa to Combat AIDS

Man Rolls Pig's Head Into Mosque

African Branch Criticizes Anglican Plan

Jag kommenterar eventuellt senare.

Nyhet: Åter en homosexuell episkopal biskopskandidat i USA

Detta inlägg har publicerats tidigare, men uppdaterats och flyttats hit.

Den episkopala kyrkan i USA har fått ytterligare en homosexuell biskopskandidat, när Michael Barlowe, 51, har nominerats till biskopsposten i Newark, New Jersey. Valet går av stapeln den 23 september, och sammanlagt fem kandidater är uppställda. Barlowe, som sedan 24 år tillbaka lever tillsammans med sin partner Paul Burrows, präst också han, kandiderade i biskopsvalet i San Fransisco i våras, men blev inte vald.

Den episkopala kyrkan fick sin första (öppet) homosexuelle biskop år 2003, då Gene Robinson valdes till biskop i New Hampshire. Robinson kandiderade också i det senaste biskopsvalet i Newark år 1998, då en efterträdare till biskop John Shelby Spong skulle väljas, men han blev tredje i det valet.

Se mer på beliefnet.

Uppdatering: Kyrkans tidning (17.7.06) skriver att valkommittén sist och slutligen föreslår endast Barlowe till biskopsposten. Detta kan, men behöver inte, ses som en provokation.

Nyhet: Samvetsfrihet eller professionalitet?

The Washington Post har igen publicerat en intressant artikel, denna gång om hälsovårdsarbetares professionalism kontra deras tro ("A Medical Crisis of Conscience", 16.7.06). Uppdatering: Några tilläggsartiklar har också publicerats: For Some, There Is No Choice, Seeking Care, and Refused samt Right of Conscience.
I Chicago vägrade en ambulansförare att föra en patient till en abort. I Kalifornien vägrade fertilitetsexperter att ge konstgjord befruktning åt en lesbisk kvinna. I Texas vägrade en apotekare att ge ett "ångerpiller" åt ett våldtäktsoffer. Allt detta på religiösa grunder. De har därför blivit dragna inför rätta, och är mycket upprörda därför att deras religiösa frihet kränks.

Problematiken är inte lätt, och diskuteras på ett balanserat sätt i den länkade artikeln. Dessa proffs vägrade hjälpa sina klienter därför att deras samvete och religiösa övertygelse talar emot abort, homosexualitet respektive preventivmedel. Här står två principer mot varann. Å ena sidan individens rätt till religionsfrihet och samvetsfrihet, och å den andra individens rätt till hälsovård oberoende av bakgrund.

Ändå har jag svårt att alltför långt sympatisera med de ovannämnda proffsen. Särskilt apotekaren i Texas lade sten på börda för en som redan har drabbats av ett av de värsta brott man kan utsätta en person för. Avskyvärt!
Det är klart att var och en har rätt till religionsfrihet och samvetsfrihet, men om någons övertygelse eller samvete hindrar honom från att sköta sitt jobb på ett sakligt - och lagligt! - sätt, är det kanske dags att byta jobb.
Tycker nu jag, utan att vara alltför insatt i frågan. Men alltför mycket fakta kommer som känt bara i vägen för goda åsikter...

Svenska kyrkan: Kvinnliga präster och Missionsprovinsen

Detta inlägg har publicerats tidigare, men uppdaterats och flyttats hit.

Inspirerat av Karin Långström Vinges blogg:

De svenska biskoparna Carl-Axel Aurelius, Esbjörn Hagberg, Caroline Krook och Anders Wejryd (nyvald ärkebiskop) anmäls till ansvarsnämnden för biskopar. Temat är hur de agerat i fråga om de präster som avkragats med anledning av engagemanget i Missionsprovinsen. Kyrkans tidning rapporterar om saken 31.5.06 och 7.6.06.

Hela anmälan finns på Anders Brogrens hemsida.

Vidare har kyrkopolitikern Irene Gustafsson (Boden) skrivit en insändare som citeras på ovannämnda blogg. Den avspeglar en något annorlunda situation än den vi har i Finland. Om det är på gott eller ont lämnar jag som övning åt läsaren ...

"Våga demonstrera och protestera för kvinnors rätt att vara präst!!

I Kyrkans tidning nr 22 med rubrik ”Sommarmöte utan protester” konstaterades det att ämbetsfrågan är känslig i Svenska kyrkan. Det är den verkligen och det måste bli ett slut på att acceptera dem som utövar kvinnoförtryck i Guds namn. Vi demonstrerade här i Boden 2005 när Oasrörelsen var här. Det är viktigt att det framkommer att vi inte demonstrerade mot Oasrörelsen. Vi demonstrerade för KVINNORS RÄTT ATT VARA PRÄST. Det var ett ypperligt tillfälle eftersom det kryllade av kvinnoprästmotståndare. Vilket det kommer att göra i sommar också! Under dessa dagar fick vi i lilla Boden 1571 namnteckningar där de klart och tydligt tog ställning mot kvinnoprästmotståndet. Det vore något för många medlemmar i Svenska kyrkan att demonstrera där kvinnoprästmotståndare håller möten. Oas är bara en av dem. Vår uppfattning är att de som deltar i möten som t ex Oas accepterar kvinnoprästmotståndare. Ja eller nej allt annat är av ondo. Känns det igen? Det händer fortfarande att kvinnliga präster utesluts från att utöva sitt ämbete i gudstjänstsammanhang. Svenska kyrkan skall inte acceptera kvinnoförtryck i Guds namn."

Uppdatering: Vilken situationen blev i år rapporterar Kyrkans tidning 14.7.06 och Dagen 16.7.06, och Karin Långström Vinge kommenterar och länkar vidare.

Nyhet: Församling utesluten p.g.a. homovänlighet i Norge

En kvinna som lever i ett homosexuellt parförhållande finns med i ledningen av en baptistförsamling i Oslo. Av denna orsak uteslöts församlingen ur det norska baptistsamfundet, berättar svenska Kyrkans tidning 13.7.06.

Nu befarar samfundets ledning att andra församlingar kommer att lämna samfundet som en reaktion på detta beslut.

Frågespalten

I en kommentar till blogginlägget "Biskopsfrågor" fick jag en fråga av sign. "undrande församlingsarbetare" som skriver:

Ville fråga dig en helt annan sak. När jag får frågan om en kvinna kan vara präst osv... har jag tänkt och ofta svarat, att det är väl hennes sak, inte vår sak. Tycker hon att det är rätt att hon kan stå till svars den dan kommer och hon då kan säga det har kännts rätt för mej och jag har kännt Guds kallelse till detta. Vad ska vi dö dömma? Gud är den som vet, inte vi, vi har väl ingen rätt artt dömma. Snälla kan du svara på denna min fråga. En sa till mej, du tänker helt fel, e står i ju i Bibeln att kvinnan ska tiga i församlingen mm

Jag måste medge att jag inte är helt säker på vilken din fråga egentligen är. Jag tolkar saken så att du undrar om vi har rätt att döma kvinnliga präster eller andra för de val de har gjort i sin strävan efter att följa Gud. Den frågan kommer jag nu att besvara; om tolkningen är felaktig, så får du gärna återkomma.

Du har helt rätt i att vi inte kan döma. Som jag har sagt tidigare på denna blogg, kan vi inte med säkerhet veta vilken tolkning av Bibeln som är den rätta - det enda vi med säkerhet kan säga är att den som tror att den inte tolkar åtminstone har orätt i sin aningslöshet.
Detta innebär att vi som förespråkar kvinnliga präster inte kan döma dem som motsätter sig sådana med bibliska argument, så länge som motståndet inte slår över i diskriminering, förakt eller förföljelse (se 1Kor 8:9). Motsvarande gäller åt andra hållet. Den som anser att "kvinnan skall tiga i församlingen" bör ta hänsyn till sina systrar och bröder som tror annorlunda, men som accepterar också motståndarna som jämbördiga kristna syskon. Teologiska frågor kan (och bör) man alltid diskutera och ifrågasätta, men vi bör samtidigt minnas skillnaden mellan läran om Gud (teologin) och Gud själv.
Gud är inte ett tankemönster, utan en person; Bibeln är inte Gud, utan sådant som han har valt att uppenbara för oss.

I 1Kor 3:11-15 skriver Paulus: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Oberoende vad vi gör, har vi ansvar för det vi gör, men så länge vi strävar efter att bygga på grunden Jesus Kristus, går vi inte helt fel.

Biskopsfrågor

Kyrkpressen kör med en "het linje" inför biskopsvalet. Läsarna får ställa frågor till de sju biskopskandidaterna, som sedan förväntas svara kort och uttömmande (vilket förstås är en omöjlig ekvation). Serien började förra veckan, och nu i nummer 28/06 fortsätter den (s. 8).
Läsarna kommer denna gång med fyra frågor. Två behandlar sexualrelaterade frågor - vigsel av frånskilda respektive homosexuella - en behandlar kommunikationsteknikens inverkan på folkhälsan (!) och en kvinnoprästmotståndarnas utsatta situation.
Redan frågetekniken är intressant, eftersom frågorna tydligt är vinklade. Som exempel citerar jag den första frågan, av Judit Dahlgård från Pedersöre: "Hur kan kyrkan viga frånskilda? Den kyrka jag tillhör leder folket vilse. Vi borde inte tvinga kyrkan att synda. Vi skall inte förakta borgerlig vigsel, ty vi behöver den." Frågeställarens utgångspunkt är klar: det är synd att viga frånskilda kyrkligt. Om de som svarar har en annan åsikt, måste de alltså formulera om frågan, och kan anklagas för att inte ha besvarat den. Rakare frågor skulle vara ärligare!

Så till svaren.
På frågan om vigsel av frånskilda är de flesta på samma linje: Äktenskap och parförhållanden bör stödas, men frånskilda får inte stämplas eller fördömas. Äktenskapet är en samhällelig institution, konstaterar Björkstrand, Fagerudd, Laxell och Schmidt. Björkstrand och Schmidt hänvisar båda till berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan : “Gå nu, och synda inte mer.” Liljeström och Åstrand hänvisar till att evangeliet ger en möjlighet att få förlåtelse och gå vidare. Perret utgår från “vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt” (vilket Fagerudd tolkar annorlunda), och kommer sedan med det kryptiska “Jag tror också att det är viktigt att skilja mellan vad som är etiskt rätt i en bestämd situation och själva vigselfrågan.”

Om kommunikationsteknikens inverkan på folkhälsan tycks kandidaterna inte veta vad de skall anse eller ens vad frågeställaren avser. De säger dock att det behövs forskning och etisk diskussion kring ämnet. Laxell lämnar frågan obesvarad. Jag förstår honom.

Frågan om homosexualitet fokuserar denna gång på om kandidaterna skulle viga ett samkönat par till äktenskap. Perret, Schmidt och (överraskande nog) Fagerudd svarar ett entydigt “nej”. Björkstrand, Laxell, Liljeström och Åstrand hänvisar till att möjligheten inte f.n. finns, utan frågan är under utredning och kyrkomötet kommer att ta ställning till frågan i ett senare skede; som präst och som biskop är man skyldig att följa rådande regler. Laxell säger att han som biskop vill “vara med och påverka slutresultatet”, men han säger inte i vilken riktning han vill påverka. Liljeström, å sin sida, konstaterar: “Personligen stöder jag gärna, att homosexuella personer lever i varaktiga relationer där kärlek och respekt råder.”

(Min vän och broder Martin Fagerudds svar var överraskande, eftersom han som min förman har varit ett starkt stöd för mitt engagemang i frågan. Men han och jag diskuterade saken i ett långt telefonsamtal idag, så vi kanske inte står så långt ifrån varann som hans knapphändiga svar ger vid handen. Bbl har förresten en bra intervju med honom idag.)

På frågan om det är rätt att ta i med hårdhandskarna mot kvinnoprästmotståndare svarar Perret och (igen!) Fagerudd nekande; Fagerudd dock med tillägget att “det är rätt att ta i saken”. Perret menar att “hela frågan är ju absurd i ljuset av vad som präster säger och skriver i vår kyrka, utan några som helst påföljder” (han menar gissningsvis sådana som Antti Kylliäinen, Wille Riekkinen och mig själv). Laxell, Schmidt och Åstrand tycker att vi bör kunna utföra vår prästuppgift sida vid sida fastän könen och uppfattningarna är olika. Björkstrand och Liljeström anser att prästkandidater och präster, särskilt i ledande ställning, måste förbinda sig att följa kyrkans ordning och erkänna att alla präster är och skall behandlas likvärdigt - också kvinnorna.

Min favoritkandidat Helene Liljeström bibehåller sin ställning. Björkstrand klarar sig också väl, medan Fagerudd tyvärr klarar sig överraskande dåligt. De övriga klarar sig enligt förväntan.

Veckans anekdot: Konfirmandambitioner

När jag på ett skriftskolläger för några år sedan informerade konfirmanderna om att de alla hade blivit godkända i provet, var naturligtvis lättnaden och glädjen stor. Det var t.o.m. en pojke som utropade: ”Jeee! Vi kan alla bli präster!”
Det är förstås bra med ambitioner - men riktigt så enkelt är det kanske inte...

Nyhet: Kristen eller konservativ?

Jag hittade en intressant artikel i Washington Post: Moderate US Christians face conservative Goliath. Beteckningen "kristen" har blivit erövrad av den konservativa högern som stöder Bush, så "normala" kristna vågar inte längre använda den termen. Nu går de till motattack.

Jag kanske kommenterar mer senare. Nu väntar sängen.

Oliknelse?

Markus Saarinen svarar i veckans Kp (28/06, sidan 5) på min insändare från förra veckan. "Tro enfaldigt det som står" lyder rubriken (borde det inte vara "som det står", bästa redaktion? Så skrev i alla fall broder Markus i brödtexten).

Han tolkar min "somriga liknelse" om muskelbåtar och roddbåtar så, att roddbåtarna är "kvinnoprästämbetet" (vad det nu ska vara för ett ämbete) och välsignelse av homosexuella parrelationer, och spinner sedan vidare på det maritima temat: "Bibelns Ord även kring dem är därför klart lysande fyrar, som upplyser den enskilde kristna människan och hela Guds församling om vad hennes Skapare, Frälsare och Helgare vill med henne."
Broder Markus missförstår min liknelse i grunden - vilket säkert är liknelsens fel, och inte hans, vill jag tillägga. Liknelsen gick ju ut på att när muskelbåtens skeppare endast förlitar sig på sina högteknologiska instrument utan att se vad som de facto finns i farleden, riskerar roddbåtarna i farleden att bli rammade. Jag menade följande: Muskelbåten är vi som representerar kyrkan. Navigationsinstrumenten är Bibeln. Roddbåtarna är enskilda människor ute i samhället. Om vi inte ser till människan, utan endast till Bibeln, råkar människan i kläm. Om vi håller näsan tätt i bibeln utan att se upp emellanåt, händer det snabbt att vi rammar den som kommer i vår väg - utan att mena det, utan att vilja det, och (tyvärr) ibland utan att märka det.

Jag tog upp frågan i en radioandakt som jag bandade idag och som sänds nästa vecka. Läs den här - men lyssna också på den; den blir annorlunda med musik och annat.

Deus semper maior!

”Deus semper maior” on latinaa ja tarkoittaa ”Jumala on aina suurempi”. Tämä on lainaus kirkkoisistä.

Minulle se merkitsee sitä, että riippumatta siitä mitä Jumalasta sanoo tai on sanomatta, riippumatta siitä käytetäänkö sanoja, kuvia, musiikkia, tunteita tai jotain muuta Jumalasta kommunikoimiseen – niin se on aina vajavaista. Jumala on suurempi!

Samoin Jumalan ilmoitus Raamatussa ja muualla: Jumala on ilmoittanut meille kaiken sen minkä tarvitsemme tietää esim. pelastuaksemme, muttei kaiken sen mikä on tiedettävissä. Deus semper maior!

Se ei tarkoita ettemmekö voisi olla oikeassa siinä mitä sanomme (mutta sen sijaan voi olla täysin väärässä) – mutta emme koskaan pysty sanomaan koko totuutta.

Ja se on minulle kristittynä lohdullinen ajatus. Silloinkin kun olen eri mieltä asioista toisten kanssa, tiedän ettei kukaan meistä ole täysin oikeassa. ”The truth, the whole truth and nothing but the truth” ei ole mahdollista edes lähtökohdiltaan, sillä kukaan meistä ei pysty sanomaan koko totuutta.

On vain pyrittävä siihen että se mitä sanotaan on totta. Kuten esimerkiksi ”Deus semper maior!”

Jag är bäst!

Som jag skrev tidigare, har jag sökt en tjänst på domkapitlet.
Nu när ansökningstiden är slut, är det bara att konstatera att jag är den mest kompetente och meriterade av alla sökanden.

Att jag också är den ende sökanden är inte så nödvändigt att nämna.

Nyhet: Snart kvinnliga biskopar i England

Kyrkans tidning rapporterar idag (10.7.06) att kvinnor kommer att kunna bli biskopar i Church of England inom några år. Kyrkan har haft kvinnliga präster i ett tiotal år redan, och nu är det alltså dags för nästa steg, anser generalsynoden.
Det kommer ändå att ta några år innan arbetet med att ändra kyrkans stadgar har slutförts.

De anglikanska eller episkopala kyrkorna i USA, Kanada och Nya Zeeland har redan kvinnliga biskopar, och nu är det alltså moderkyrkans tur.

Uppdatering: Också Dagen skriver om saken 12.7.06.

Semesterpredikningar

Jag är på semester! Härligt!

För att inte någon skall tappa bort kyrkoårets gång vill jag här sätta länkar till predikningar som jag under gångna år har hållit på de helger som i år infaller under min semester (läs meningen en gång till om den verkade krånglig). Predikningarna finns naturligtvis på Predikantbloggen.

Femte söndagen efter pingst (i år 9.7): ”Gå nu, och synda inte mer” (från 2005).

Apostladagen (16.7): Helig – jag? (2002).

Sjunde söndagen efter pingst (23.7): Lydnad och kärlek hellre än offer (2002).

Kristi förklarings dag (30.7): Samvaro med Herren (2004).

På nionde söndagen efter pingst (6.8) inleder jag mitt andra skribaläger för sommaren, så här är länken till den predikan också, nämligen Det bibliska skenet bedrar (2004).

Njut av tillvaron!

Måste, borde och vill

Jag har idag hållit på med att skriva en radioandakt. Jag ska hålla tre stycken inom några veckor (21 och 27.7. samt 2.8). Mer om det senare, kanske.
Radioandakter måste man räkna sekunder i, så jag måste plocka bort lite text som jag redan hade skrivit. Det här tyckte jag ändå var värt att sparas:

"Lite samma sak handlar det om när vi blir frustrerade ibland över alla "måste" och "borde" som kommer emot oss både på jobbet och i privatlivet. Ni vet, det är så mycket som man måste göra att man inte hinner med det som man borde göra - för att inte tala om det som man vill göra. Det enda sättet att i den situationen undvika burnout är väl att ibland ge katten i alla "måste" och "borde", och göra det som man vill göra i alla fall.
Åtminstone emellanåt.
Fast inte så ofta att man får foten från jobbet."

Förlåt mig, Christer!

Jag är skyldig Christer en ursäkt.

Christer, jag var så inne i teologisk-kyrkliga debatter när jag hittade din blogg, att jag endast såg till vad du skrev och inte till varför du skrev det. Det du skrev var så diametralt motsatt mot vad jag anser, och dessutom framfört i en ton som stötte mig, att jag reagerade alltför kraftigt och snabbt. Jag borde ha läst mer av vad du skriver och låtit saken mogna, innan jag skred till åtgärder, alltså skrev om saken på min blogg.
Jag anser fortfarande att det som jag skrev var sant och i överensstämmelse med vad jag läste på din blogg, med undantaget att det inte var Karin LV som du kallade "hora med hönshjärna". Kanske jag läste in för mycket.
Det jag ber om ursäkt för är att jag verkligen var inne i debattspåret, när jag hade behövt en mer pastoral approach. Jag menar, att även om jag anser att jag inte brast i sanning, så brast jag i min kärlek mot dig. Detta ångrar jag och ber dig förlåta mig för.

Efter att jag helt tydligt har sårat dig (och i gengäld själv fått sår av sådana som har försvarat dig) så är det säkert bäst att jag tar bort det inlägg som handlade om dig, samt i fortsättningen inte kommenterar dig eller tillåter andra att göra det på denna blogg.

Jag förstår inte riktigt varför du inte tror på att jag uppriktigt önskar och ber att Herren ska vara med dig, men det förändrar inte det faktum att jag verkligen menar det jag säger: Herren vare med dig, Christer!

Viikon anekdootti: Salanimi

Lapseni ovat saaneet pikkuserkun! Serkkuni Markus ja hänen vaimonsa Sanna saivat huhtikuussa pojan, jonka minä kastan tulevana lauantaina. He ovat (jostain syystä) päättäneet pitää pojan nimen salaisuutena kasteeseen saakka. Poikaa kutsutaankin tällä hetkellä nimellä “Teukka”, koska he asuvat Teuvo Pakkalan kadulla Helsingissä.
Kun tapasimme heidät juhannuksena Markuksen vanhempien luona, lapsen isoisä (eli tätini mies sekä äitini lanko, jos jotakuta sukututkimus kiinnostaa) oli hyvin kiinnostunut, etten sanoisi innostunut, saamaan tietää pojan nimen. Hän yritti kikkaa toisensa jälkeen, mutta eipä vaan onnistunut.
Viimein hänelle valkeni että minä saisin nimen tietooni kastekeskustelun yhteydessä, ja teki minulle tarjouksen jos minä soittaisin hänelle keskustelun jälkeen. Ja niin teinkin.
Soitin hänelle ilmoitttaakseni että minulla on hänen pojanpoikansa nimi tiedossa. Hänen turhautuneisuutensa ei tosin tainnut vähentyä, kun en ilmoittanutkaan mitään muuta.
Myös hänkin saa nimen tietoonsa, mutta vasta kastetilaisuudessa ...

Non-Christian graves

In the USA, a dispute has erupted over the memorial of a soldier killed last year in Afghanistan. The reason for the dispute is that the soldier in question, Sgt. Patrick D. Stewart, 34, was a Wiccan. The U.S. Department of Veterans Affairs has refused to allow a symbol of the Wicca religion - a five-pointed star within a circle, called a pentacle - to be inscribed on U.S. military memorials or grave markers. At the moment, there is only a hole in the wall where the brass plaque should be. The Washington Post published the story (Fallen Soldier Gets a Bronze Star but No Pagan Star) on the Fourth of July.
In Stewart’s case, it is a question of a national memorial, not a religious one. The question of the legality of the American military presence in Asia aside, a person who dies for his country should be honoured by his country. According to the Washington Post article, "the department has approved the symbols of 38 other faiths; about half of are versions of the Christian cross. It also allows the Jewish Star of David, the Muslim crescent, the Buddhist wheel, the Mormon angel, the nine-pointed star of Bahai and something that looks like an atomic symbol for atheists." Of course, Stewart was probably the first Wiccan to be killed in action, but that doesn’t lessen his and his widow’s right to have the symbol of his faith on his memorial plaque or his tombstone. This is not a religious question, but a question of freedom of religion and a Human Rights issue.

In Finland, the situation is somewhat different. Most cemeteries are owned and run by the Lutheran church, and a few by other religious groups. As far as I know, there is a total of one (1) non-religious municipal graveyard in Finland, situated in Grankulla in the Greater Helsinki area. The humanists and the free thinkers make much of this; the rhetoric speaks of violation of the freedom of religion and so forth. But they are more than welcome to start new cemeteries!
The problem is, as so often, money. A cemetery is expensive to create and to maintain. For this reason, counties and municipalities find it more economical and practical to let the parishes take care of the problem than to do it themselves (although they do subsidize the local cemeteries). In Borgå, the parishes (not the city) are building a non-confessional graveyard for a budgeted 60.000 € in building costs alone. Is that really our job, one might ask?
I remember vividly the first time I noticed a non-Christian headstone in a graveyard. It was a Mormon grave in the enormous cemetery in Malm in Helsinki. I had just performed a funeral service and the casket had been lowered into the grave, when two graves down I noticed a quotation from the Book of Mormon. I quite understand why this would happen, but I do agree that perhaps Christian cemeteries should be allowed to remain Christian and other cemeteries could be created for people of other faiths or no faith. It won't hurt the dead to be buried alongside people of other faiths, but the mourners might find it offensive at times.

The law, passed a couple of years ago, stating that everyone should pay the same amount for their burials regardless of their faith or church affiliation sounds good on paper, but since it prohibits lifelong church members and church tax payers from benefiting from the payments they’ve made, it is in practice discriminatory towards church members, and should be amended.

But, as I said, in the case of Sgt. Stewart, it is a question of a national monument, not a religious one, and he should be allowed his plaque on the same conditions as everyone else.

Ännu om Pride

Angående Pride-marschen har det kommit lite kommentarer, nyhetsartiklar och diskussion.

• Ett par kommentatorer har kommit med samma bibelställen som jag hänvisar till i mitt föregående inlägg om marschen, alltså de verser som fanns på traktaten som jag fick. Jag tycker att det borde antyda att jag redan känner till sagda verser, men tydligen räcker det inte. Dessutom har andra tyckt ondskan och synden är stor på min blogg. Det kan de ju få tycka. Kommentarerna har jag förstås refuserat.
• I Hbl på söndag 2.7.06 ingick artikeln En färggrann marsch för öppenhet, och i denna veckas Kp (27/06, s. 7) ingår notisen Präster marscherade på Pride.
• Helsingfors kyrkliga samfällighets tidning Kirkko ja kaupunki skriver med rubriken Seksuaaliset vähemmistöt vaativat kirkolta muutoksia mera allmänt om Pride, regnbågsmässor och sexuella minoriteter.
• Diskussioner (på finska) förekommer också på forumet Suomi24 och på Helsingin Sanomats hemsida.

"Farisé kan du vara själv"

Faran med att läsa innantill

Insändare i Kp 27/06

Min kollega Heidi Jäntti och jag skrev en insändare i Kp 19/06. Där lanserar vi beteckningen ”fariseer” för dem som håller fast vid ”fädernas regler” i stället för vid Kristi kärlek. I Kp 21/06 ingår ett svar där kontentan, i bästa sandlådsstil, är ”farisé kan du vara själv”.
Ytterligare två veckor senare (Kp 23/06) påpekar våra ämbetsbröder Markus Saarinen och Tord Carlström att Bibeln, enligt kyrkoordningen, (fortfarande) är helig och att "kyrkans omstörtande jämlikhetsivrare" (ännu) inte har lyckats ändra på denna princip. "Innantilläsning av Skriften" är det som bröderna efterlyser.
En somrig liknelse: Den som är ute med sin stora fina båt har ofta goda hjälpmedel - satellitnavigering och en massa andra rackerier med vilkas hjälp man kan se sin position, var farleden finns, vart man är på väg osv. Men om man förlitar sig enbart på dem utan att se sig för, är det lätt hänt att man rammar någon roddbåt som också befinner sig i farleden.
Hellre eftertanke i läsning, lära och liv, bästa bröder, än innantilläsning rakt upp och ner!

Karl af Hällström
kaplan
Borgå

Ekumenik, kvinnliga präster och nattvard

Helene Liljeström berättar på sin blogg om sitt besök på franciskusfesten på Kökar senaste veckoslut. Bland mycket annat tänkvärt skriver hon också:

”Höjdpunkten var naturligtvis söndagens ekumeniska högmässa där biskop Caroline Krook predikade och [Franciskus-sällskapets ordförande] Stefan [Djupsjöbacka] var liturg. Vi hade i år besök av fem franciskanmunkar från Litauen och tillsammans med vår vän fader Zlatko Spehár från Kroatien firade de och festens övriga katoliker nattvard i samma högmässa, efter att den lutherska församlingen hade tagit emot nattvardsbordets gåvor. Det blev en stark upplevelse för mig att delta i denna högmässa. Det är ju smärtsamt för oss kristna att vi inte öppet tillsammans kan dela gemenskapen kring nattvardsbordet, men att vi ändå kan närma oss varandra på detta sätt är betydelsefullt och glädjande. Dessutom blev det så tydligt i denna högmässa, att kvinnliga präster definitivt inte är ett problem för de ekumeniska kontakterna. De katoliker som vill möta oss i ekumenisk anda, respekterar vår ordning och vår kyrkas sätt att leva. Fader Zlatko bad för biskop Caroline och gemenskapen var öppen och glad.”

Intressant, inte sant?

Jag förtjänar den eviga elden

Pseudonymen Ra tar Christer i försvar. Bra så. Formuleringarna kunde ändå eventuellt vara andra.
Jag har fått två kommentarer av Ra. Först en till inlägget "Synd om kvinnoprästmotståndaren Christer!":

"Säg vad du vill, (dårar älska ju att göra löje.) men Christer är uppenbarligen inte rädd för debatten. Till skillnad från vissa präster, bland annat Karin (hon tar bara emot postare som stödjer hennes åsikter).. Och antagligen du själv. (Och om du inte släpper igenom detta så bevisar du ju det desto tydligare.) :)
Kan det bero på att ni VET (innerst inte) att ni har, från en teologisk, synpunkt, helt fel? För man behöver ju inte vara vidare klipsk direkt för att förstå stycken som dessa: "Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon leva i stillhet. Adam blev ju först skapad och sedan Eva. Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse. Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med ett tuktigt väsende." 1 Timotheosbrevet 2:11-15
Endast en sjuk person, för att använda era termer, skulle missa eller inte förstå dom. :)
Herren är nog med Christer, det kan jag dock inte säga om dig. Jag hoppas dock han är nådig mot dig och inte slänger dig i den eviga elden, som du förvisso förtjänar för sådant beteende som du uppvisar.
Som guni så klokt ordade det: "ibland är trögheten verkligen en utmaning." Så sant, ibland är er tröghet att ens förstå en simpel bibelvers verkligen en utmaning. Jag vet barn som förstår dom, men inte ni. Det är ju ganska talande.. "

Så en till inlägget "Farisé kan du vara själv":

"Där lanserar vi beteckningen ”fariseer” för dem som håller fast vid ”fädernas regler” i stället för vid Kristi kärlek." -Kalle
Märk väl det jag satt i CAPS. "I SKOLEN ICKE MENA ATT JAG HAR KOMMIT FÖR ATT UPPHÄVA LAGEN eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats." Matteus 5:17-18
Du har just kallat Jesus för en farisee! :D
Okunskapen är stor bland vissa såkallade präster.. :)
(Fast detta inlägg kanske inte kommer igenom din censur?) Fegheten är, också den, stor ibland er."

Kommentarer:

1. Ra är enligt sin bloggprofil (trots att han inte har någon offentlig blogg) en predikant från Göteborg. Han använder 1917 års översättning, vilket redan det är ett tecken på att han står långt ut på högerkanten, när inte ens Folkbibeln duger. Vilken rörelse han predikar i framkommer inte.
Att han väljer att använda den egyptiska solgudens (alltså en avguds) namn som pseudonym är med den bakgrunden intressant. Uppdatering: Han anklagar mig igen för okunskap eftersom solgudens namn enligt honom är Re. Men Re är (enligt Bra Böckers lexikon) ett parallellnamn till Ra, så jag vidhåller mitt påstående. Sedan meddelar han att det är hans initialer som är RA, vilket förstås förklarar saken.

2. Han kommer med många invektiv mot mig. Jag är dåre, o-klipsk, sjuk, trög, okunnig, feg och hör hemma i den eviga elden. Dessutom godkänner han inte min prästvigning, utan kallar mig "såkallad präst".
Trots allt detta är han upprörd över att jag och mina gelikar inte går i debatt med honom. Varför tror han att vi skulle vilja utsätta oss för något sådant?

3. I inlägget "Sakliga kommentarer - ja tack!" undanbad jag mig påhopp och osakligheter. Ras kommentarer citerar jag här för att illustrera vad jag menar. Kalla det censur om det roar er, men denna linje kommer jag att följa. Sådana här kommentarer släpps inte igenom.

Kandidatnominering pågår!

På farsdag, den 12 november 2006, förrättas två val i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Vi väljer ett nytt församlingsråd på 12 personer samt 16 nya representanter i gemensamma kyrkofullmäktige (där Borgå finska församling har 25 representanter, alltså summa 41). Dessa kommer att leda församlingslivet under fyraårsperioden 2007-10: gemensamma kyrkofullmäktige leder den kyrkliga samfälligheten, medan församlingsrådet leder den enskilda församlingens verksamhet (se mer här). Samtidigt förrättas naturligtvis motsvarande val i alla församlingar i vår kyrka.
Rösträtt i valet har den som senast 15.8 är antecknad som närvarande medlem i församlingen och som fyller 18 senast på valdagen. Den som ställer upp som kandidat skall vara medlem i valförsamlingen eller någon annan evangelisk-luthersk församling senast 15.8 och konfirmerad medlem i valförsamlingen senast 15.9 och ha fyllt 18 år senast på valdagen, samt ge sitt skriftliga samtycke till att han eller hon uppställs som kandidat. För församlingens och samfällighetens arbetstagare finns begränsningar i rätten att kandidera.
Förenklat alltså: en myndig medlem av domkyrkoförsamlingen kan rösta i valen, medan en konfirmerad person med rösträtt kan ställa upp som kandidat.

Kyrkan har som mål att det i varje församling ska finnas förtroendevalda i olika åldrar och livssituationer. På så sätt representerar de församlingsmedlemmarna så brett som möjligt och kan ställa sina kunskaper och sin livserfarenhet till församlingens förfogande. Ett speciellt önskemål är att antalet unga vuxna bland de förtroendevalda ska öka. Personligen skulle jag därför rekommendera ett besök på Kom alla -rörelsens hemsida.
Kandidater i församlingsvalet ställs upp av valmansföreningar, som består av minst tio röstberättigade medlemmar av församlingen. Valmansföreningarna samlar sina kandidater på egna listor. Om du önskar ställa upp som kandidat lönar det sig att ta reda på vilka grupper som redan finns i församlingen. Man kan höra sig för om valmansföreningarna på pastorsexpeditionen eller fråga någon av de nuvarande förtroendevalda.
Det är också möjligt att samla en ny grupp som grundar en egen valmansförening och lämnar in en egen kandidatlista. En ideallista består av kandidater i olika ålder som representerar olika livsskeden och yrkesgrupper och som förenas av ett gemensamt tema och mål som de arbetar för.

En lista i församlingsrådsvalet får bestå av högst 24 namn (två gånger antalet platser), medan man till valet av gemensamt kyrkofullmäktige får nominera högst 48 kandidater (tre gånger antalet platser) per valmansförening. Nomineringstiden går ut den 15 september 2006 kl. 16.00.

Domkyrkobladet kommer i oktober ut med ett speciellt valnummer, där kandidaterna presenteras.
Mer information ger pastorskansliet, särskilt informationssekreterare Vivan Antman, tfn 019-6611 221. Ett informationspaket finns också på internet på adressen evl.fi/val.

Hencca har humor!

Det finns många olika egenskaper som man kan förvänta sig av en biskop, och därmed också av en biskopskandidat. En som inte är oviktig är humorn. Humorn ger en person möjlighet att möta svåra situationer utan att gå i lås så lätt, och eftersom svåra situationer hör till biskopens vardag, är detta en god egenskap.
Det betyder naturligtvis inte att man kan välja en person till biskop bara för att han har humor, om han annars saknar förutsättningar för att sköta detta höga ämbete - men humorn är ett viktigt tillägg.

Vad jag anser om Henrik Perrets kandidatur har säkert blivit klart i tidigare inlägg i denna blogg. För att lite mjuka upp mitt fullständiga förkastande av honom som potentiell biskop, vill jag ändå konstatera en viktig sak:
Hencca har humor! Dessutom en humor som ofta passar väl in med min egen.
Ett exempel är detta, som han har skrivit på sin blogg. Finurligt formulerat, bästa broder!

Präster på Pride-marsch

Jag deltog idag i Pride-marschen i Helsingfors. Gemenskapsrörelsen hade en avdelning sist i ledet. Förutom en mängd lekmän var vi tio präster, av vilka hela fyra från Borgå stift: Kaj Andersson, Monica Heikel-Nyberg, Heidi Jäntti och jag. Det betyder alltså att Borgå stift var representerat över all proportion i förhållande till stiftets storlek och dess konservativitet. Which was nice.
Det var länge sedan jag deltog i ett demonstrationståg. Vädret var fint: solen sken från en närmast molnfri himmel, temperaturen låg kring 20 grader och det blåste svalkande. Fantastiskt! Vi marscherade och sjöng och stämningen var utmärkt, och folk stod och betraktade oss glatt längs marschrutten genom centrum till Brunnsparken.
Sedan råkade vi ut för en motdemonstration. Vid Olympiakajen nära slutmålet stod en grupp människor som höll en banderoll om att Jesus fördömer homosexualiteten och delade ut traktater “i Jesu namn”. Pingstvänner, kanske? När de såg oss präster gå där (vi var ju alla i prästskjorta, förstås) blev de först chockade och så närmast rabiata - de ropade argument och slagord och hötte med nävar och biblar i högsta hugg. Ingen av oss gick till motangrepp eller lät sig provoceras - vi bara sjöng vidare en regnbågssång på melodin till O hur härligt att få vandra. Jag var lite stolt över oss!
När jag senare tittade på den traktat som jag fick var det samma gamla skåpmat som det gällde. 3Mos 20:13, 1Kor 6:9, Matt 5:17 och 1Joh 1:9. "Omvänd dig från din homosexualitet och gör bättring," alltså, vilket för mig som hetero kändes en smula malplacerat. Teol.dr., professor Martti Nissinen, som bar en av våra banderoller, konstaterade att det var närmast lönlöst att försöka argumentera med personer av det slaget. Ingen kommer att övertyga den andra, och argumenten blir slagord som bara sårar. Så rätt, så rätt. Han torde veta, eftersom han har forskat i just homosexualitet och homoerotik i Bibeln, och antagligen fått utstå både det ena och det andra från sådana kretsar.

Uppdatering: Motdemonstrationen torde verkligen ha varit pingstbaserad. Så åtminstone enligt uppgifter från ranneliike.net (diskussionsinläggen nr 86, 87 och 89), där man anger att NetMission och Operaatio Joosua skulle ha varit i farten. NetMission har redan tidigare gjort sig känt som en ytterst heteronormativ antibög-firma, så det är inte omöjligt. Jag har ändå inte lyckats verifiera påståendet.
I Brunnsparken firades sedan en utomhusfest, men jag hann tyvärr inte stanna, för jag måste tillbaka till Borgå för att viga ett (hetero)par.

Uppdatering: Massor med bilder här.