Ecclesia semper reformanda

I staden Augsburg i det forna DDR undertecknade representanter för Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan det ekumeniska dokumentet Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen den 31 oktober 1999. Redan i tidpunkten och platsen för undertecknandet finns en hel del symbolik. Den 31 oktober 1521 spikade Martin Luther upp sina teser på kyrkdörren i Wittenberg och satte igång reformationsprocessen. Därför firar vi just den 31 oktober som reformationsdagen. Reformationsprocessen ledde till att protestanterna vid riksdagen i Augsburg år 1530 åt kejsar Karl V överlämnade den s.k. Augsburgska bekännelsen, som var en sammanfattning av den lutherska läran. Denna bekännelse blev samtidigt en vattendelare mellan protestanter och katoliker och ledde till att den romersk-katolska kyrkan splittrades.
Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen undertecknades av lutheraner och katoliker på reformationsdagen 1999 i den stad som har gett namnet åt Augsburgska bekännelsen. Nu har också Metodistiska världsrådet beslutat ansluta sig till den (se nyheten här och här, samt ett tidigare inlägg här). Denna deklaration strävar efter att, åtminstone delvis, hela den ovan nämnda splittringen.
Det händelseförlopp, som utspelades i samband med att protestanterna drog sig undan från katolikerna och tvärtom, var mycket dramatiskt och traumatiskt. Fördömelsedomar uttalades på båda hållen. Påven Leo X utfärdade en bannbulla mot Luther (denna bulla var alltså ett dokument, inte ett bakverk), vilket innebar att Luther blev utslängd ur kyrkan och hotades med att brännas på bål. Det var inte ett tomt hot; sådant hade inträffat många gånger tidigare. Luther reagerade med att kalla påven för Antikrist och brände upp bannbullan (det är väl därför som det serveras brända bullar på en del lutherska kyrkkaffen?).
Det gick livligt till på den tiden. Den kyrkopolitiska debatten om kvinnlig prästvigning, som har förts under efterkrigstiden, var ibland rätt häftig och odiplomatisk, men det var ingenting mot vad påven, Luther och deras anhängare sysslade med. Småningom utbröt det t.o.m. krig mellan katoliker och protestanter, där det största, men inte det enda, exemplet är trettioåriga kriget 1618-48. Konflikten har hållits vid liv i Nordirland intill våra dagar.

Men medan århundradena går sker det förändringar. Den katolska kyrkan är idag inte längre den starkt politiserade maktorganisation som Luther så starkt kritiserade. Tvärtom har den blivit reformerad inifrån, och mycket långt enligt de linjer som Luther förespråkade. Inte heller är de lutherska kyrkorna längre små rebelliska rörelser som den katolska kyrkan skulle ha något intresse av att förinta. Därför är det naturligt att lutheraner och katoliker har satt sig ner och utformat ett dokument som Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, där man konstaterar just detta: Båda sidor har förändrats, och även om det kanske inte är möjligt att dra tillbaka de fördömelsedomar som uttalades på 1500-talet, kan man vara överens om att de inte träffar dagens katoliker och protestanter. Våra åsikter sammanfaller inte på alla punkter, men vi behöver inte längre behandla den historiska barlasten, utan kan gå vidare till dagens problem.
Historisk barlast finns det ju verkligen mycket av. Jag vill bara peka på ett exempel från litteraturen, nämligen den infame jesuiten Hieronymus, som är den store skurken i Zacharias Topelius’ stora verk Fältskärns berättelser. Topelius är fullständigt bunden i sina egna fördomar om katoliker i allmänhet och jesuiter i synnerhet, när han skriver om de brottsliga och nesliga metoder som Hieronymus använder. Historiskt har detta ingen grund. Jesuiterna satsade och satsar fortfarande på att föra fram kristendomen (och särskilt katolicismen) med fullt hedervärda metoder, såsom undervisning och forskning, inte med lönnmord och annat som Topelius låter Hieronymus syssla med. Läs gärna Fältskärns berättelser, men ta den med en stor nypa salt.

För att återkomma till Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, kan jag konstatera att en av de viktigaste frågorna i reformationen var just rättfärdiggörelsen. Frågan lyder alltså: Hur blir en människa frälst? Reformatorernas svar var klart: Människan blir frälst av nåd allena, av tro allena, utan att kunna förtjäna sin frälsning genom någon sorts goda gärningar, botövningar eller dylikt. Och just detta sägs också i Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen. Sedan är det klart att goda gärningar inte är skadliga, utan att vi alltid bör eftersträva dem, under förutsättning att vi minns att det inte är genom dem som vi blir frälsta.

Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, som har blivit möjlig genom att båda parter har förändrats och reformerats genom åren, visar oss att kyrkan, likaväl som de enskilda kristna, alltid bör befinna sig i en reformationsprocess. Vi måste alltid, ständigt granska det som vi gör och säger för att vara säkra på att det stämmer överens med evangeliet och med Guds vilja. Vidare bör vi hålla ögonen på allt det som vi sysslar med för att vara säkra på att vi inte kommer i vägen för någon som vill söka sig till Gud.

Människan vill i allmänhet motverka förändringar. Förändringar är obekväma. Reformer gör oss osäkra. Nya idéer tvingar oss att tänka, och det är ansträngande. Ändå är det viktigt att inte fastna eller stagnera, utan minnas att det finns stora skillnader mellan kyrkan och himmelriket. Därför är en ständig reformation en nödvändighet.
Den östafrikanske biskopen Festo Kivengere, som för sin tros skull led martyrdöden under Idi Amin, sade en tänkvärd sak angående just detta. Han sade nämligen: ”Den döende kyrkans sista ord är: Så här har vi alltid gjort.”