2. Bibliska synpunkter
Jesus talar i Bergspredikan (Matt 5-7) om att vi skall älska våra fiender och be för dem som förföljer oss (5:44), att vi skall vara fullkomliga (5:48) och att vi inte skall döma andra (7:1f). Bergspredikans höga ideal är något som varje kristen — ja, varje människa — bör sträva efter att uppnå. De är dock inte direkt överförbara från det individuella till det kollektiva planet. Ändå har mången försökt göra en sådan överföring. Jesu ord i Bergspredikan, i kombination med t.ex. Rom 13:10 (”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”), har därför ofta misstolkats inom församlingarna. Den misstolkning jag syftar på — och som väl oftast är omedveten — är att om man älskar tillräckligt så uppstår inga konflikter eller överträdelser. Följaktligen ses konflikter inom församlingen som ett tecken på att man har misslyckats i kärleken, som därtill (långt med rätta) ses som en av grundpelarna i församlingens väsen och verksamhet. Eftersom vi dessutom kantänka inte får döma andra blir följden att eventuella konflikter sopas under mattan och förpestar atmosfären inom både arbetslaget och församlingen som helhet. Att ta upp sjuka punkter till behandling är så klart en smärtsam process, men den kan vara helt nödvändig för att församlingen och särskilt dess trovärdighet skall överleva.(*1) Ibland kan det i denna uppsats uppskisserade disciplinära förfarandet vara den enda rätta metoden för denna behandling.
Den bibliska grunden för disciplinära åtgärder inom församlingen och kyrkan står närmast att finna, inte hos Jesus, utan hos Paulus. Det är rätt naturligt, eftersom det är först han som börjar intressera sig för denna frågeställning. Han baserar sig förstås på tidigare synpunkter, t.ex. GT:s renhetsföreskrifter, men hos honom har de redan fått en annan, andligare, tolkning. Han talar t.ex. inte för att en felande skall stenas till döds, utan det grövsta straff han påbjuder är exkommunicering, uteslutning ur församlingen (t.ex. 1Kor 5, Tit 3:10), vilket dock också tolkas som ett slags dödsstraff — den felande ”skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag” (1Kor 5:5).
I Rom 13 talar Paulus om (den världsliga) överheten som ett Guds verktyg för att upprätthålla ordning i världen och motverka och straffa ondskan. Han uppmanar de kristna att underordna sig denna överhet, ”inte bara för vredens skull [alltså i fruktan för straff] utan också i insikt om vad som är riktigt” (v. 5). Detta kan överföras på den kyrkliga hierarkin(*2): även den har ett gudomligt uppdrag att se till att lag och ordning upprätthålls, denna gång inom kyrka och församling.
Även pastoralbreven (till Timotheos och Titus) innehåller synpunkter och föreskrifter för hur församlingsledningen bör gå till väga i disciplinfall. I 1Tim 3 skisseras personliga egenskaper för vad som idag skulle motsvara de församlingsanställda upp: man bör vara försynt, fridsam, värdig, uppriktig, en god ledare med gott rykte också bland utomstående o.s.v. Senare i brevet uppmanar Paulus Timotheos att leva som ett föredöme och att ha gott omdöme när det gäller ledarskap, undervisning och förmaningar, alltså disciplinära åtgärder. Vissa antydningar till disciplinär metodik kommer också fram, t.ex. när författaren talar om att inte använda hårda ord, utan i stället vädja (5:1f).
I pastoralbreven lyser det igenom att församlingsordningen har en funktion — man kan inte utan vidare bortse från den. Den som arbetar och verkar inom församlingen bör därför ställa sig under dess ledning. Hierarkin är verkligen ett ”heligt välde”. Den bildar den stomme kring vilken Guds folk på jorden församlas. Någon kan känna sig ädel och gudfruktig genom att komma med citat som ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29), men då misstar man sig nog. Kyrkans ordning kan inte anses vara uteslutande mänsklig — den är tvärtom en del av den heliga Andens verk i denna fallna värld.(*3) Det är alltså förkastligt att mot sina överordnade hänvisa till personliga uppenbarelser eller privata bibeltolkningar, för att bara nämna ett par exempel på sådant som förekommer.
Jesus talar i Bergspredikan (Matt 5-7) om att vi skall älska våra fiender och be för dem som förföljer oss (5:44), att vi skall vara fullkomliga (5:48) och att vi inte skall döma andra (7:1f). Bergspredikans höga ideal är något som varje kristen — ja, varje människa — bör sträva efter att uppnå. De är dock inte direkt överförbara från det individuella till det kollektiva planet. Ändå har mången försökt göra en sådan överföring. Jesu ord i Bergspredikan, i kombination med t.ex. Rom 13:10 (”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”), har därför ofta misstolkats inom församlingarna. Den misstolkning jag syftar på — och som väl oftast är omedveten — är att om man älskar tillräckligt så uppstår inga konflikter eller överträdelser. Följaktligen ses konflikter inom församlingen som ett tecken på att man har misslyckats i kärleken, som därtill (långt med rätta) ses som en av grundpelarna i församlingens väsen och verksamhet. Eftersom vi dessutom kantänka inte får döma andra blir följden att eventuella konflikter sopas under mattan och förpestar atmosfären inom både arbetslaget och församlingen som helhet. Att ta upp sjuka punkter till behandling är så klart en smärtsam process, men den kan vara helt nödvändig för att församlingen och särskilt dess trovärdighet skall överleva.(*1) Ibland kan det i denna uppsats uppskisserade disciplinära förfarandet vara den enda rätta metoden för denna behandling.
Den bibliska grunden för disciplinära åtgärder inom församlingen och kyrkan står närmast att finna, inte hos Jesus, utan hos Paulus. Det är rätt naturligt, eftersom det är först han som börjar intressera sig för denna frågeställning. Han baserar sig förstås på tidigare synpunkter, t.ex. GT:s renhetsföreskrifter, men hos honom har de redan fått en annan, andligare, tolkning. Han talar t.ex. inte för att en felande skall stenas till döds, utan det grövsta straff han påbjuder är exkommunicering, uteslutning ur församlingen (t.ex. 1Kor 5, Tit 3:10), vilket dock också tolkas som ett slags dödsstraff — den felande ”skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag” (1Kor 5:5).
I Rom 13 talar Paulus om (den världsliga) överheten som ett Guds verktyg för att upprätthålla ordning i världen och motverka och straffa ondskan. Han uppmanar de kristna att underordna sig denna överhet, ”inte bara för vredens skull [alltså i fruktan för straff] utan också i insikt om vad som är riktigt” (v. 5). Detta kan överföras på den kyrkliga hierarkin(*2): även den har ett gudomligt uppdrag att se till att lag och ordning upprätthålls, denna gång inom kyrka och församling.
Även pastoralbreven (till Timotheos och Titus) innehåller synpunkter och föreskrifter för hur församlingsledningen bör gå till väga i disciplinfall. I 1Tim 3 skisseras personliga egenskaper för vad som idag skulle motsvara de församlingsanställda upp: man bör vara försynt, fridsam, värdig, uppriktig, en god ledare med gott rykte också bland utomstående o.s.v. Senare i brevet uppmanar Paulus Timotheos att leva som ett föredöme och att ha gott omdöme när det gäller ledarskap, undervisning och förmaningar, alltså disciplinära åtgärder. Vissa antydningar till disciplinär metodik kommer också fram, t.ex. när författaren talar om att inte använda hårda ord, utan i stället vädja (5:1f).
I pastoralbreven lyser det igenom att församlingsordningen har en funktion — man kan inte utan vidare bortse från den. Den som arbetar och verkar inom församlingen bör därför ställa sig under dess ledning. Hierarkin är verkligen ett ”heligt välde”. Den bildar den stomme kring vilken Guds folk på jorden församlas. Någon kan känna sig ädel och gudfruktig genom att komma med citat som ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29), men då misstar man sig nog. Kyrkans ordning kan inte anses vara uteslutande mänsklig — den är tvärtom en del av den heliga Andens verk i denna fallna värld.(*3) Det är alltså förkastligt att mot sina överordnade hänvisa till personliga uppenbarelser eller privata bibeltolkningar, för att bara nämna ett par exempel på sådant som förekommer.
Noter:
1. Jfr Klemola & Lajunen 2001, 92.
2. Ordet hierarki kommer från grekiskans hierós, helig, och arkhé, begynnelse, överhet, välde.
3. Jfr Kantola 2001, 14-16.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar