6. Sammanfattning: Den korrekta proceduren
De procedurala frågorna har i viss mån skissats upp och behandlats ovan, men jag vill i detta kapitel sammanfatta en sorts handbok för ett korrekt handlande. Hänvisningarna till olika lagrum upprepar jag inte. Brottmål behandlar jag inte här, eftersom polis och domstolar sköter den saken utan förmannens inblandning.
Förundersökning. Det första som måste ske när ett fall av potentiellt felaktigt beteende kommer i dagen är självfallet att undersöka vad som egentligen har hänt. Det gäller att intervjua vittnen, diskutera med (”förhöra”, om man så vill) den ansvariga osv. Om uppgifterna visar sig vara felaktiga, stannar proceduren förstås här (förutom att korrigering av falska rykten kan bli aktuellt; se kap. 7 nedan). Om uppgifterna däremot är sanna, måste förmannen bedöma hur gravt fallet är, alltså hur strängt straffet som kan utdömas. På basen av den bedömningen fattar han sedan ett beslut om han måste ge fallet vidare till en högre instans (i första hand dk) eller om saken kan skötas inom församlingen.
Om kyrkoherden är direkt förman (såsom för t.ex. prästerna) kan han som en administrativ åtgärd åt de anställda ge anmärkningar, antingen muntligt eller skriftligt. En skriftlig anmärkning är naturligtvis gravare än en muntlig. En anmärkning bör noteras i kyrkoherdens beslutsförteckning, och den skriftliga anmärkningen kan bifogas.
Anmärkningar är en sorts villkorliga straff — saken är avklarad för denna gång, men om handlingen upprepas, kan en tidigare anmärkning vara en försvårande omständighet som ger skäl att föra ärendet till en högre instans. Därför är det skäl att ge en skriftlig anmärkning i två exemplar, ett åt vardera parten, och också kräva att den bestraffade skriver under ett mottagningsbevis.
Om kyrkoherden däremot är indirekt förman (såsom t.ex. för ekonomichefen, som är underställd kr), är det kr eller fr som besluter om straffet — dock förstås på basen av kyrkoherdens beredning. Om straffet är en anmärkning, ser en sådan i praktiken nästan likadan ut som andra, med den skillnaden att kr:s viceordförande kan delta i dess utdelande, antingen genom att vara närvarande då den muntliga anmärkningen ges eller genom att tillsammans med kyrkoherden skriva under den skriftliga anmärkningen. Dock kan församlingens ledande förtroendeorgan utdöma disciplinstraff, ända upp till avsättning från tjänst, åt de anställda som är dem underställda. Om kyrkoherden är ordförande i sagda organ, torde det oftast vara han som gör det smutsiga arbetet — men organet självt kan givetvis besluta om vem de utser att utföra denna otacksamma uppgift.
Proceduren i högre instanser. Då dk får kännedom om en förseelse, t.ex. genom kyrkoherdens anmälan, utför undersökningsombudet en förberedande undersökning (oberoende av om ärendet redan tidigare har undersökts av exempelvis kyrkoherden). Om denna förundersökning ger vid handen att det eventuellt behövs vidare åtgärder, överlämnar dk materialet åt disciplinombudet (eller i brottsfall åt allmänna åklagaren).
Disciplinombudet kan nu (inom ett år från förseelsen) i dk yrka på disciplinstraff. Svaranden skall delges detta yrkande och ges skälig tid att förklara sig. Därefter behandlas fallet i dk:s plenum och ett eventuellt straff utdöms i enlighet med KL 23:8,2 eller 23:9.
Överklaganden och besvär.(*17) I varje myndighetsbeslut kan en part i ärendet — och i vissa fall också andra; se KL 24:6 — komma med ett rättelseyrkande med hänvisning till laglighets- eller ändamålsenlighetssynpunkter. I KL 24:3 uppräknas de korrekta myndigheter till vilka man i olika fall skall framställa sitt yrkande; exempelvis kan nämnas att om någon är missnöjd med kyrkoherdens beslut i ett disciplinfall, skall rättelseyrkandet riktas till kr eller fr (1 mom. 3 punkten). Rättelseyrkanden skall framställas inom 14 dagar efter att beslutet har delgivits (KL 24:9,1), och därefter behandlas enligt Förvaltningslagen(*18).
Efter att myndigheten har behandlat rättelseyrkandet, kan beslutet vid behov överklagas, dock endast på laglighetsgrund (som definieras i KL 24:4,2) och under förutsättning att också rättelseyrkandet motiverades med laglighetssynpunkter. Detta kallas kyrkobesvär (KL 24:4) och riktas till förvaltningsdomstolen, inom Borgå stift till Helsingfors förvaltningsdomstol. Kyrkans egna myndigheter behandlar alltså endast rättelseyrkanden. Om man är missnöjd också med förvaltningsdomstolens beslut kan man anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen (HFD).(*19)
De procedurala frågorna har i viss mån skissats upp och behandlats ovan, men jag vill i detta kapitel sammanfatta en sorts handbok för ett korrekt handlande. Hänvisningarna till olika lagrum upprepar jag inte. Brottmål behandlar jag inte här, eftersom polis och domstolar sköter den saken utan förmannens inblandning.
Förundersökning. Det första som måste ske när ett fall av potentiellt felaktigt beteende kommer i dagen är självfallet att undersöka vad som egentligen har hänt. Det gäller att intervjua vittnen, diskutera med (”förhöra”, om man så vill) den ansvariga osv. Om uppgifterna visar sig vara felaktiga, stannar proceduren förstås här (förutom att korrigering av falska rykten kan bli aktuellt; se kap. 7 nedan). Om uppgifterna däremot är sanna, måste förmannen bedöma hur gravt fallet är, alltså hur strängt straffet som kan utdömas. På basen av den bedömningen fattar han sedan ett beslut om han måste ge fallet vidare till en högre instans (i första hand dk) eller om saken kan skötas inom församlingen.
Proceduren inom församlingen. Kyrkoherden kan vara förman för församlingens medarbetare på två olika sätt: antingen direkt som kyrkoherde eller indirekt som kr:s eller fr:s ordförande. Dessa roller varierar med vilken grupp av anställda det är frågan om, och rollen påverkar också proceduren i viss mån.
Om kyrkoherden är direkt förman (såsom för t.ex. prästerna) kan han som en administrativ åtgärd åt de anställda ge anmärkningar, antingen muntligt eller skriftligt. En skriftlig anmärkning är naturligtvis gravare än en muntlig. En anmärkning bör noteras i kyrkoherdens beslutsförteckning, och den skriftliga anmärkningen kan bifogas.
Anmärkningar är en sorts villkorliga straff — saken är avklarad för denna gång, men om handlingen upprepas, kan en tidigare anmärkning vara en försvårande omständighet som ger skäl att föra ärendet till en högre instans. Därför är det skäl att ge en skriftlig anmärkning i två exemplar, ett åt vardera parten, och också kräva att den bestraffade skriver under ett mottagningsbevis.
Om kyrkoherden däremot är indirekt förman (såsom t.ex. för ekonomichefen, som är underställd kr), är det kr eller fr som besluter om straffet — dock förstås på basen av kyrkoherdens beredning. Om straffet är en anmärkning, ser en sådan i praktiken nästan likadan ut som andra, med den skillnaden att kr:s viceordförande kan delta i dess utdelande, antingen genom att vara närvarande då den muntliga anmärkningen ges eller genom att tillsammans med kyrkoherden skriva under den skriftliga anmärkningen. Dock kan församlingens ledande förtroendeorgan utdöma disciplinstraff, ända upp till avsättning från tjänst, åt de anställda som är dem underställda. Om kyrkoherden är ordförande i sagda organ, torde det oftast vara han som gör det smutsiga arbetet — men organet självt kan givetvis besluta om vem de utser att utföra denna otacksamma uppgift.
Proceduren i högre instanser. Då dk får kännedom om en förseelse, t.ex. genom kyrkoherdens anmälan, utför undersökningsombudet en förberedande undersökning (oberoende av om ärendet redan tidigare har undersökts av exempelvis kyrkoherden). Om denna förundersökning ger vid handen att det eventuellt behövs vidare åtgärder, överlämnar dk materialet åt disciplinombudet (eller i brottsfall åt allmänna åklagaren).
Disciplinombudet kan nu (inom ett år från förseelsen) i dk yrka på disciplinstraff. Svaranden skall delges detta yrkande och ges skälig tid att förklara sig. Därefter behandlas fallet i dk:s plenum och ett eventuellt straff utdöms i enlighet med KL 23:8,2 eller 23:9.
Överklaganden och besvär.(*17) I varje myndighetsbeslut kan en part i ärendet — och i vissa fall också andra; se KL 24:6 — komma med ett rättelseyrkande med hänvisning till laglighets- eller ändamålsenlighetssynpunkter. I KL 24:3 uppräknas de korrekta myndigheter till vilka man i olika fall skall framställa sitt yrkande; exempelvis kan nämnas att om någon är missnöjd med kyrkoherdens beslut i ett disciplinfall, skall rättelseyrkandet riktas till kr eller fr (1 mom. 3 punkten). Rättelseyrkanden skall framställas inom 14 dagar efter att beslutet har delgivits (KL 24:9,1), och därefter behandlas enligt Förvaltningslagen(*18).
Efter att myndigheten har behandlat rättelseyrkandet, kan beslutet vid behov överklagas, dock endast på laglighetsgrund (som definieras i KL 24:4,2) och under förutsättning att också rättelseyrkandet motiverades med laglighetssynpunkter. Detta kallas kyrkobesvär (KL 24:4) och riktas till förvaltningsdomstolen, inom Borgå stift till Helsingfors förvaltningsdomstol. Kyrkans egna myndigheter behandlar alltså endast rättelseyrkanden. Om man är missnöjd också med förvaltningsdomstolens beslut kan man anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen (HFD).(*19)
Noter:
17. Kyrkolagens bestämmelser om underställelse och besvär är samlade i kap. 24.
18. I Grönblom III (1/03, 275-281) betecknas den med Cc. Grönblom (III 1/03, 109) konstaterar att behandlingen inte skall ske enligt förvaltningsprocesslagen (Ce), som man annars kunde tänkas tro.
19. Grönblom III 1/03, 110.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar