7. Kommunikation — information eller spekulation
Företag, föreningar, församlingar och andra institutioner råkar emellanåt ut för sådant som de gärna hade varit utan: olyckor, misstag, regelbrott eller brottslighet, kort sagt, kriser av olika slag. Också händelseförlopp som leder till ett disciplinärt förfarande är kriser. Till krisernas natur hör att de är intressanta också för utomstående, och därmed för media. Om man inte själv ger ut korrekt information, kommer mediernas rapportering att basera sig på sådan information som de kan få fram från andra källor och som kanske inte alltid är välvilligt vinklad. Därför är det viktigt att inte heller i denna process glömma bort kommunikationen, både inom och utom organisationen.
Den interna kommunikationen har i normalfall en mängd olika funktioner: att förmedla sådan information som är nödvändig för arbetet, att skapa gemenskap på arbetsplatsen och uppfylla det mänskliga behovet av socialt umgänge m.m.(*20) I krissituationer koncentreras behovet, eftersom brist på korrekt information leder till spekulationer och rent av till ångestsymptom. Eftersom detta är något som bör undvikas, bör de som innehar sakuppgifter dela med sig av dem i görligaste mån (i vissa fall kommer problematik kring integritetsskydd in i bilden). Dessutom påverkar den inre kommunikationen också den yttre: om den som borde informera inte gör det, söker t.ex. media reda på någon inom organisationen som är villig att göra det, och om denna någon inte innehar korrekta uppgifter, blir också uppgifterna i offentligheten felaktiga.
Kyrkans bild utåt går långt ut på att kyrkan är en moralisk eller rent av moralistisk organisation. Denna bild finns inte bara hos helt utomstående personer, utan också hos kyrkans icke-aktiva medlemmar, de som står utanför ”den inre kretsen”. Man använder en annan standard när man bedömer kyrkans och dess anställdas beteende än när man bedömer sitt eget. Detta synsätt är naturligtvis en form av dubbelmoral och baserat på en förlegad uppfattning om vad kyrkan är, men det har följder för hur man reagerar på kriser inom kyrkan. Det är alltför lätt för utomstående att reagera med skadeglädje när ”moralens väktare” visar sig vara lika goda kålsupare som alla andra.
Därmed blir det extra viktigt för kyrkan och dess olika delar, bl.a. församlingarna, att gå ut med saklig och korrekt information. Om vi erkänner de misstag som vi har begått samt visar att vi försöker korrigera dem och att vi har lärt oss något av dem, har vi möjlighet att bibehålla våra medlemmars förtroende. Om vi däremot försöker skyla över felstegen och förneka deras existens, leder det i de allra flesta fall till att vi blir fast för vår lögn (må den vara aktiv eller passiv). Då kommer förtroendet för oss att rasa i omvärldens ögon — ”och raset blev stort” (Mt 7:27). Ett förlorat förtroende är sedan mycket svårt att återvinna.(*21)
Företag, föreningar, församlingar och andra institutioner råkar emellanåt ut för sådant som de gärna hade varit utan: olyckor, misstag, regelbrott eller brottslighet, kort sagt, kriser av olika slag. Också händelseförlopp som leder till ett disciplinärt förfarande är kriser. Till krisernas natur hör att de är intressanta också för utomstående, och därmed för media. Om man inte själv ger ut korrekt information, kommer mediernas rapportering att basera sig på sådan information som de kan få fram från andra källor och som kanske inte alltid är välvilligt vinklad. Därför är det viktigt att inte heller i denna process glömma bort kommunikationen, både inom och utom organisationen.
Den interna kommunikationen har i normalfall en mängd olika funktioner: att förmedla sådan information som är nödvändig för arbetet, att skapa gemenskap på arbetsplatsen och uppfylla det mänskliga behovet av socialt umgänge m.m.(*20) I krissituationer koncentreras behovet, eftersom brist på korrekt information leder till spekulationer och rent av till ångestsymptom. Eftersom detta är något som bör undvikas, bör de som innehar sakuppgifter dela med sig av dem i görligaste mån (i vissa fall kommer problematik kring integritetsskydd in i bilden). Dessutom påverkar den inre kommunikationen också den yttre: om den som borde informera inte gör det, söker t.ex. media reda på någon inom organisationen som är villig att göra det, och om denna någon inte innehar korrekta uppgifter, blir också uppgifterna i offentligheten felaktiga.
Kyrkans bild utåt går långt ut på att kyrkan är en moralisk eller rent av moralistisk organisation. Denna bild finns inte bara hos helt utomstående personer, utan också hos kyrkans icke-aktiva medlemmar, de som står utanför ”den inre kretsen”. Man använder en annan standard när man bedömer kyrkans och dess anställdas beteende än när man bedömer sitt eget. Detta synsätt är naturligtvis en form av dubbelmoral och baserat på en förlegad uppfattning om vad kyrkan är, men det har följder för hur man reagerar på kriser inom kyrkan. Det är alltför lätt för utomstående att reagera med skadeglädje när ”moralens väktare” visar sig vara lika goda kålsupare som alla andra.
Därmed blir det extra viktigt för kyrkan och dess olika delar, bl.a. församlingarna, att gå ut med saklig och korrekt information. Om vi erkänner de misstag som vi har begått samt visar att vi försöker korrigera dem och att vi har lärt oss något av dem, har vi möjlighet att bibehålla våra medlemmars förtroende. Om vi däremot försöker skyla över felstegen och förneka deras existens, leder det i de allra flesta fall till att vi blir fast för vår lögn (må den vara aktiv eller passiv). Då kommer förtroendet för oss att rasa i omvärldens ögon — ”och raset blev stort” (Mt 7:27). Ett förlorat förtroende är sedan mycket svårt att återvinna.(*21)
Noter:
20. Aaltonen 2001, 97.
21. För synpunkter på detta, se Henriksson & Karhu 2002, där det på ss 81-93 finns intressanta case studies på både hur man skall och hur man inte skall förfara. Ett av dessa case, dopinghärvan inom skidförbundet 2001, är ett drastiskt exempel som alla finländare fortfarande torde minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar