Skilsmässoteknik

Jag funderade vidare på temat i inlägget “Nyhet: Kyrkodelning?” (18.5.06)

Frömans modell med förlikning är säkert ett sätt att försöka komma vidare. Jag undrar om inte Huovinens linje ändå är bättre, mer realistisk. En skilsmässa är alltid ett misslyckande, men ibland kan den vara det minst smärtsamma och upprivande alternativet. Det kunde vara bättre att göra det i ordnade former med öppna ögon, så att det inte blir en sådan kyrkostrid som den som pågår i Sverige mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen.
Ett problem med nuvarande situation är att ingen egentligen vet vad “kyrkan” anser, eftersom nästan alla ryms in mellan de vida väggarna och det höga taket. Därför borde ett minimikrav vara att alla kan följa de gemensamt överenskomna reglerna, utan att utkräva sig några specialförmåner. Den beramade kyrkomötesklämmen från år 1986 kan nämnas som exempel på en sådan. En delning i all vänskaplighet kunde därför leda till en reningsprocess, där alla vet var var och en står.

Jag har kommenterat saken i ett par tidigare inlägg, “L'Église Phariséique Luthérienne de la Finlande” (24.4.06) och den nertonade ”Insändare om fariseismen” (5.5.06).

Hur skulle en delning gå till? Jag tror att det är de som är missnöjda med 1986 års beslut som måste maka på sig (vi som är nöjda har väl inget inre tvång till det, skulle man tro). Kanske de borde öppna eget, kanske Missionsprovinsen kunde få en finländsk filial. Förhoppningsvis får den i så fall ett mindre förolämpande namn än just “Missionsprovinsen”… Men ett nytt religiöst samfund bör grundas öppet, inte i smyg, som i Sverige.
Lokalförsamlingarna borde väl få tillfälle att välja vilketdera samfundet de vill höra till. Vi måste antagligen då också göra avkall på parokialprincipen, alltså regeln att var och en hör till den församling på vars område han bor. Sedan bör församlingsmedlemmarna få sig tillsänt ett brev som informerar om beslutet och ger dem tillfälle att välja om de vill stanna kvar i det samfund som församlingsrådet har valt eller om de vill höra till det andra. Det kan hända att många väljer att inte bli kvar i någotdera samfundet, men det har väl också en renande effekt.
Alternativet till detta förfarande vore en upprivande strid på kniven och ett (antagligen skamlöst) medlemsfiskande i de andras vatten. Det i sin tur leder till mycket inflammerade relationer, vilket gärna kunde undvikas i görligaste mån.

Henrik Perret är upprörd, vilket redan rubriken på hans blogginlägg visar: Alarmerande signaler!! Angående Tor Wiks insändare (Hbl 20.5.06), som Perret tycker är så "utmärkt", vill jag hänvisa till andra inlägg i denna blogg, t.ex. Insändare om fariseismen (5.5.06). Perret själv skriver om domkapitlets i S:t Michel utlåtande att arbetsgivaren kan kräva att en arbetstagare skall följa de gemensamma reglerna: Detta är förfärlig text. Mot detta måste varje kristen reagera!

Betyder det månne att han frånkänner mig rätten att kalla mig kristen, eftersom jag inte reagerar som han skulle önska? Eller är det domkapitelsmedlemmarna i S:t Michel, med biskop Voitto Huotari i spetsen, som inte är kristna? Vill Perret vinna respekt för sin biskopsvalskampanj, är sådana fadäser nog inte rätta vägen!