Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
När vi läser trosbekännelsen i gudstjänsten, så är det inte vår egen individuella tro som vi bekänner, vilket är en vanlig missuppfattning. Trosbekännelsen uttrycker inte den tro som vi måste producera för att vi skall kunna kalla oss kristna. Nej, kristna blir vi i dopet, och troende och frälsta kan vi kalla oss om vi vill förlita oss på Guds nåd genom Jesus Kristus. Trosbekännelsens funktion är att vara ett dogmatiskt uttryck för Kristi kyrkas gemensamma tro. Det är alltså inte den enskilda kristna som säger: "Jag tror ...", utan detta "jag" är Kristi Kyrka. "Jag, Kyrkan, tror ..." Och i det får var och en som hör till Kyrkan, var och en som är ett Guds barn, stämma in.
Om vi kan läsa med i trosbekännelsen hänger alltså inte direkt på om vi kan tro t.ex. på jungfrufödelsen eller på kroppens uppståndelse, utan på om vi vill leva i gemenskap med Gud. Tröskeln finns där, visst – men hög kan man nog inte kalla den. Det är inte dogmatiken som avgör, utan Guds nåd. Esbo-biskopen Mikko Heikka kommenterar på sin blogg.
När vi läser trosbekännelsen i gudstjänsten, så är det inte vår egen individuella tro som vi bekänner, vilket är en vanlig missuppfattning. Trosbekännelsen uttrycker inte den tro som vi måste producera för att vi skall kunna kalla oss kristna. Nej, kristna blir vi i dopet, och troende och frälsta kan vi kalla oss om vi vill förlita oss på Guds nåd genom Jesus Kristus. Trosbekännelsens funktion är att vara ett dogmatiskt uttryck för Kristi kyrkas gemensamma tro. Det är alltså inte den enskilda kristna som säger: "Jag tror ...", utan detta "jag" är Kristi Kyrka. "Jag, Kyrkan, tror ..." Och i det får var och en som hör till Kyrkan, var och en som är ett Guds barn, stämma in.
Om vi kan läsa med i trosbekännelsen hänger alltså inte direkt på om vi kan tro t.ex. på jungfrufödelsen eller på kroppens uppståndelse, utan på om vi vill leva i gemenskap med Gud. Tröskeln finns där, visst – men hög kan man nog inte kalla den. Det är inte dogmatiken som avgör, utan Guds nåd. Esbo-biskopen Mikko Heikka kommenterar på sin blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar