Arbetarbladet (Abl), de finlandssvenska socialdemokraternas språkrör, ger sig ut i grumligt vatten då tidningen satsar hela mittuppslaget (nr 27/07, 2-8.8.07) på att döma ut religionen som fenomen. Jag läser inte Abl så ofta, men blev uppmärksammad på tematiken denna gång.
Det är två artiklar det rör sig om, "Slutet för tron?" av Jan-Erik Wiik och "Helmut Schmidt vill se förnuft i stället för religion" av Joachim Kasten. Den förra artikeln recenserar två religionskritiska böcker, The End of Faith av Sam Harris och The God Delusion av Richard Dawkins. Den senare artikeln är ett referat av det Weltethosrede (världsetiktal) som förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt höll vid universitetet i Tübingen i år. Muslimer och kristna har båda en historia av våldsdåd som sker i deras religioners namn, menar Wiik, som också kommer med exempel från vår tid. Så långt är det (tyvärr) svårt att säga emot honom - även om bilden förstås är långt ifrån fullständig då allt gott som också sker i religionens namn har lämnats bort. Wiik hänvisar till religionskritikerna Sam Harris och Richard Dawkins.
Ytterligare en faktor är förstås att allt som sker i någon ideologis namn inte nödvändigtvis är i enlighet med ideologin som sådan. Maktmänniskor kan förvränga kristendomen till korstågsmentalitet, inte för Kristus utan p.g.a. den makt de kan ta sig. Bara för att nämna ett exempel.
Jag finner det förresten intressant att Dawkins är naturvetare, inte filosof eller så. Han har naturligtvis rätt att ha en åsikt, men hans bakgrund tar nog bort en del av den tyngd som åsikten annars kunde ha haft. Helmut Schmidts tankar är betydligt mer uppbyggliga (fast artikeln tyvärr är störande dåligt korrekturläst).
I den sista citerade meningen ser vi en skillnad mellan religion och ideologi. Religionen är delvis ideologisk, men innehåller också en transcendent dimension - gudsgemenskap, för att använda det ordet. Därav kommer det "inre stöd" som Schmidt talar om, inte av att vi tänker på rätt sätt. På ett politiskt eller samhälleligt plan är dock det transcendenta värdelöst om det inte får praktiska följder genom t.ex. efterföljelse av den gyllene regeln. Detta visade Sadat exempel på genom sitt fredsarbete, som sprang fram genom hans religiösa tro - och fick ett brått slut genom andras ideologiska tolkning av sin religiösa tro.
Det är två artiklar det rör sig om, "Slutet för tron?" av Jan-Erik Wiik och "Helmut Schmidt vill se förnuft i stället för religion" av Joachim Kasten. Den förra artikeln recenserar två religionskritiska böcker, The End of Faith av Sam Harris och The God Delusion av Richard Dawkins. Den senare artikeln är ett referat av det Weltethosrede (världsetiktal) som förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt höll vid universitetet i Tübingen i år. Muslimer och kristna har båda en historia av våldsdåd som sker i deras religioners namn, menar Wiik, som också kommer med exempel från vår tid. Så långt är det (tyvärr) svårt att säga emot honom - även om bilden förstås är långt ifrån fullständig då allt gott som också sker i religionens namn har lämnats bort. Wiik hänvisar till religionskritikerna Sam Harris och Richard Dawkins.
Utan religion vore världen en tryggare och trevligare plats, menar de. Det finns givetvis andra motiv för terrordåd än blind tro, det medger Harris och Dawkins, men när alla andra förklaringar saknas, då kvarstår ofta religionen som den enda. [...]Jag tycker att detta närmast är bisarrt. Varför skall religiös tro plockas fram på detta sätt? Varför inte tala om "ideologi" i stället för "religion" i exempelvis den sista citerade meningen? Mycken skada har gjorts i bl.a. kristendomens namn, det är helt sant. Mycken skada har dock också gjorts i kommunismens, nationalismens, nyliberalismens och konservatismens namn, för att bara nämna några. Problemet är inte så mycket vilken ideologi det rör sig om - även om vissa säkert är bättre än andra - som hur trångsynt ideologins enskilda anhängare är. Om allt annorlunda är ett hot, är det lätt att uppamma våldstendenser, men om också det annorlunda tillmäts ett värde, kan ideologiernas möte ske på ett fredligt sätt.
Harris och Dawkins har kritiserats för att de talar om religion som sådan i stället för att skjuta in sig på den religiösa fanatismen; på fundamentalisterna och seloterna. Vi har ju religionsfrihet och vanlig hygglig religionsutövning är väl ingenting att bråka om?
Jo, det är det, menar evolutionsbiologen Richard Dawkins. Så länge vi godkänner principen att vi måste respektera religiös tro bara för att det är fråga om religiös tro är det svårt att förneka Osama bin Laden och självmordsbombarna samma religiösa tolerans.
”Därför,” skriver han, ”är det som jag gör allt i min makt att varna folk för religiös tro i sig, inte bara mot den såkallade ’extrema’, tron. Den ’moderata’ trons läror är, trots att de i sig själva inte är extrema, en öppen inbjudan till extremism.” [...]
Det finns onda och goda människor inom alla religioner och bland dem som inte hör till någon religion alls. Men många religiösa personer som utför illgärningar motiverar dem just med sin religion.
Ytterligare en faktor är förstås att allt som sker i någon ideologis namn inte nödvändigtvis är i enlighet med ideologin som sådan. Maktmänniskor kan förvränga kristendomen till korstågsmentalitet, inte för Kristus utan p.g.a. den makt de kan ta sig. Bara för att nämna ett exempel.
Jag finner det förresten intressant att Dawkins är naturvetare, inte filosof eller så. Han har naturligtvis rätt att ha en åsikt, men hans bakgrund tar nog bort en del av den tyngd som åsikten annars kunde ha haft. Helmut Schmidts tankar är betydligt mer uppbyggliga (fast artikeln tyvärr är störande dåligt korrekturläst).
Det var den förre egyptiske presidenten Anwar Al Sadat som för ett kvarts sekel sedan gav Helmt Schmidt inspirationen att fundera om de stora religionernas moraliska bud. Den djupt troende Sadat uppmärksammade honom på de abrahamitiska religionernas gemensamma fredsbud som finns förankrat i det judiska gamla testamentet, den kristna bergspredikan och koranens fjärde sura. En del av världspolitikens tragedi fanns för den egyptiske presidenten i det faktum att de breda folklagen saknar kännedom och att deras ledare är föga medvetna om religionernas gemensamma etiska krav. Anwar Al Sadat själv däremot levde upp till motsatsen och slöt fred med Israel. Hans fortsatta öde är bekant. Att sätta fredsbudet högst på den politiska agendan kostade honom livet i ett attentat.Schmidt har rätt i mycket av det han säger. Vi kristna lever inte upp till de ideal som vi strävar till. Kyrkor och församlingar världen över - också i Tyskland och i Finland - gör dock stora insatser för praktiskt fredsarbete.
Helmut Schmidts tänkande är präglat av den store tyske upplysningsfilosofen Immanuel Kant. En av dennes centrala lärosatser lyder: handla alltid efter den maxim du skulle vilja se upphöjd till allmän lag. Kants ”kategoriska imperativ” förenklar Schmidt till den folkligare normen att man ska behandla sin nästa som man själv vill bli bemött. För honom är det en ”gyllene regel” som genomsyrar alla världsreligioner. Han upphöjer den till en grundläggande moraliskt värdering för varenda människa och i synnerhet för politikerna. Kruxet är dock att man världen runt bryter mot denna regel. [...]
Till publiken i Tübingen riktar han budskapet att man ska hysa misstroende mot varje regeringschef som försöker öka makten med hjälp av den egna religionen. Politiska ledare som dessutom är oförmogna till tolerans gentemot andra trosuppfattninar betraktar han som farliga för freden.
– Håll avstånd! är hans varnande slutsats. [...]
Det var Immanuel Kant som uppgraderade freden som ett politiskt ideal framför andra. Den tyske ex-kanslern pekar då främst på USA och dess egocentriska nationalism som är kontraproduktiv för en sådan utveckling. [...]
Med blick på Tysklands historia omedelbart efter andra världskrigets slut hade Helmut Schmidt lagt stora förhoppningar på en nyformulering av moralen inom de kristna kyrkorna. Till hans besvikelse var även det egna protestantiska samfundet handlingsförlamat av tolkningen av Paulus romarbrev att man ska lyda under överheten (Seid Untertan der Obrigkeit). [...]
Ex-kanslerns moraliska och politiska besvikelse på kyrkornas påverkningsmöjligheter parad med nya kunskaper om andra religioner och filosofier ökade hans distans till kristendomen. Att han ändå kallar sig för kristen och inte lämnar kyrkan beror på insikten att det behövs en motvikt mot moraliskt förfall samt att många människor upplever ett inre stöd i religionen.
I den sista citerade meningen ser vi en skillnad mellan religion och ideologi. Religionen är delvis ideologisk, men innehåller också en transcendent dimension - gudsgemenskap, för att använda det ordet. Därav kommer det "inre stöd" som Schmidt talar om, inte av att vi tänker på rätt sätt. På ett politiskt eller samhälleligt plan är dock det transcendenta värdelöst om det inte får praktiska följder genom t.ex. efterföljelse av den gyllene regeln. Detta visade Sadat exempel på genom sitt fredsarbete, som sprang fram genom hans religiösa tro - och fick ett brått slut genom andras ideologiska tolkning av sin religiösa tro.
Uppdatering: Borgåbladet citerade detta inlägg som pressklipp 8.8.07. Tack för det!
Kollegan Kaj Andersson tar upp saken på sin blogg 7.8.07 och 11.8.07.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar