På sin blogg kommer Christoffer Perret (son till Henrik, om någon undrar) med 14 punkter till Finlands ev.luth. kyrka, dess biskopar och präster. Detta är säkert en reaktion på de 14 punkter som Tammerfors domkapitel kom med mot Markku Koivisto. Eftersom jag hör till den sista av Perret nämnda gruppen, prästerna, vill jag komma med mina synpunkter. 1. Dopet
Finlands ev.luth. kyrka måste upphöra med att vilseleda sina medlemmar att tro att dopet utan omvändelse och tro är frälsande.
Finlands ev.luth. kyrka måste ta Bibelns uppmaningar om det allmänna prästadömet på allvar, och börja frigöra de s.k. lekmännen (kommer från laikos, som betyder Guds folk) till tjänst. Vidare måste Finlands ev.luth. kyrka upphöra med att lära att prästerna skulle stå på en andligt högre nivå än Guds folk.
Finlands ev.luth. kyrka och dess ledare (biskopar och präster) måste stärka det andliga livet i lokalförsamlingarna. En tom kyrka är inte ett tecken på Guds välsignelse, lika litet som en full kyrka automatiskt är det. Ledarna för kyrkan bör allvarligt begrunda Jesu egna uppmaningar till räkenskapsskyldighet (se t.ex. liknelsen om talentena).
Finlands ev.luth. kyrka måste ta aposteln Paulus’ uppmaning i 1 Kor 14:1 på allvar. Denna vers lyder: “Sträva efter kärleken men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera.” Kyrkan har alltför länge försummat Guds Andes verk genom sina nådegåvor, och på detta sätt gjort kyrkan kraftlös och utan utrustning. Jesus sade före sin himmelsfärd att apostlarna skulle vänta på kraft från ovan. Då denna kraft, d.v.s. Guds Ande, kom över dem började de tala i tungor. De fick kraft att bota sjuka, driva ut onda andar, mm. I de delar av världen där Guds rike går framåt, är dessa “övernaturliga” gåvor i väldigt synligt bruk i församlingen. Det borde ge vår kyrka anledning att reflektera.
Finlands ev.luth. kyrka måste rätta uppfattningen som förekommer bland dess ledare och medlemmar om att lovsång, tungotal eller andra nådegåvor skulle vara svärmeri eller leda till extas. Dessa skall ses som bibliska och normala kännetecken på en kristen församling.
Finlands ev.luth. kyrka måste i praktiken handla så att man inom kyrkan avstår från att betrakta starka manifestationer som bevis på djävulens verk. Igenom hela väckelsehistorien har det förekommit att människor reagerat kraftigt på Guds närvaro. Detta finns redan hos profeterna i Gamla Testamentet, som kunde falla till marken då Gud dök upp. I sig självt är manifestationen inget tecken på helighet hos den som t.ex. faller, det får snarare ses som en reaktion på Guds kraft, som en människa inte klarar av. Målsättningen är naturligtvis inte att falla, utan att vi skall renas från allt slagg, så att vi kan ta emot Guds kraft utan att falla.
Finlands ev.luth. kyrka måste mera aktivt börja be om, och efterlysa under och tecken vid sina sammankomster. Jesus sade: “Dessa tecken skall följa de som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska” (Mark 16:17f)
Därför behöver kyrkan rannsaka sig, och fråga sig varför vi ser så litet av tecken och under, något som enligt Jesus och de första apostlarna hör till den kristna församlingen.
Finlands ev.luth. kyrka måste allt mera börja genomsyras av den första kyrkans tro. Gud helar. Gud vill hela. Och han avvisar inte någon. Om den första kristna församlingen i Jerusalem står det ofta “och alla sjuka blev helade”(Apg 5:12-16). Jesus sade att de som följer honom skall göra ännu större gärningar än de han har gjort. Då lärjungarna inte kunde hela någon svarade Jesus lärjungarna (obs! Inte den sjuke): Ni har för litet tro. Varför har kyrkan glömt bort detta ord?
Finlands ev.luth. kyrka måste mera aktivt börja söka efter Guds tilltal (profetia). Kyrkan skall inte styras av den allmänna opinionen, gallupar och samhället. Kyrkan måste bli en alltmer profetisk röst, och för det krävs Guds tilltal. Aposteln Paulus varnar allvarligt för att inte släcka Anden, och att inte förakta profetian. Tvärtom skall vi söka profetians gåva. Denna uppmaning bör kyrkan ta på allvar. Profetian är naturligtvis aldrig i strid med Guds Ord, eftersom Gud inte talar emot sig själv. Och all profetia måste också prövas (mot Guds Ord, med andra med profetisk gåva, och med “låt tiden utvisa”). Men det är inte det samma som att säga att vi inte skall ha profetia.
Finlands ev.luth. kyrka måste, om den vill följa i Jesu fotspår, i betydligt högre grad än nu uppmana och förmana sina medlemmar och samhället omkring sig till att “omvända sig och tro evangelium” (t.ex. Mark. 1:15). Det innebär bl.a. att utmana dem till konkreta handlingar. En tro utan gärningar är död, säger Jakobs brev (t.ex. Jak. 2:17).
Finlands ev.luth. kyrka måste inse att krig är farligt. Kyrkan måste vidare inse att ett krig inte försvinner bara för att man blundar eller säger “ids inte tala om krig”. Vi befinner oss i ett andligt krig, om vi vill tro Jesu ord. Tills Jesus kommer tillbaka kommer vi att vara delaktiga i ett kosmiskt krig, där djävulen och hans pack strävar till att leda så många som möjligt in i fördärvet. Först då Jesus återvänt, och slängt djävulen och hans pack i den brinnande sjön, kan kriget ta slut. Detta bör kyrkan undervisa sina medlemmar om. Till en sund undervisning hör naturligtvis också kunskapen om vilka våra vapen är (andliga vapen), vem det är som strider för oss (Gud) och vem vi strider emot (andemakter), se t.ex. Efesierbrevet 6.
Finlands ev.luth. kyrka måste i alla former av ledarskap gå från “hög kontroll, inget ansvar” till “låg kontroll, högt ansvar”. En ledares uppgift är inte att kontrollera, utan att frigöra. Till detta frigörande hör naturligtvis också förmaning, om så behövs. Grunden i andligt ledarskap är dock inte hierarki, utan exempel. Ledarna skall vara exempel, gå före, och vara andliga förebilder. Ett kännetecken på en god (andlig) ledare är också att denne skolar upp nya ledare, så att han/hon enligt Jesu exempel mångdubblar sin tjänst. I detta avseende har kyrkan misslyckats gravt.
Finlands ev.luth. kyrka måste komma över sitt reformatoriska högmod, och tanke om att den har den enda rätta läran. Kyrkan måste ödmjukt se var den kan lära sig i fråga om lära, handling, utrustning och uppenbarelse av andra kristna rörelser och samfund. Detta utan att ge avkall på sitt eget arv, men med öppenhet till att korrigera kursen utifrån Bibelns ljus.
Se även punkt 12. Finlands ev.luth. kyrkas biskopar och domkapitel måste allvarligt påminna sig själva om sin dubbla kallelse, nämligen att vara exempel för Kristi hjord, och förmana den om så behövs. I den första kristna kyrkan var biskopsutnämningen ofta en dödsdom p.g.a. förföljelsen. Ledarna för församlingen stod i främsta ledet, botade sjuka, drev ut onda andar, samt predikade med makt och myndighet. Därför var de farliga.
Alla former av småaktighet, förödmjukande och tvång till underkastelse är främmande för den kristna församlingens ledare. Biskopens och domkapitlets främsta uppgift är att stöda och uppmuntra till rätt bruk, inte enbart att förhindra missbruk.
Finlands ev.luth. kyrka måste upphöra med att vilseleda sina medlemmar att tro att dopet utan omvändelse och tro är frälsande.
Detta är väl att slå in öppna dörrar? Någon sådan (officiell) lära har inte kyrkan.2. Lekmännen och prästerna
Finlands ev.luth. kyrka måste ta Bibelns uppmaningar om det allmänna prästadömet på allvar, och börja frigöra de s.k. lekmännen (kommer från laikos, som betyder Guds folk) till tjänst. Vidare måste Finlands ev.luth. kyrka upphöra med att lära att prästerna skulle stå på en andligt högre nivå än Guds folk.
Angående den andra delen av detta ställer jag mig återigen frågande. Uppdelningen mellan det allmänna och det särskilda prästadömet är en ordningsfråga. Prästerna har fått som specialuppgift att förvalta nådemedlen - Ordet och sakramenten - inte för att prästerna skulle vara på något andligt högre plan än den övriga församlingen, utan för att det behövs någon som tar hand om detta.3. Det andliga livet i lokalförsamlingarna
Att lekmännen, församlingens medlemmar, är myndiga människor med många gåvor som vi präster kanske saknar ändrar inte på detta, men gör att det är klart att lekmännen också bör få det förtroende och den befrielse som de är värda för att få tjänstgöra inom församlingsgemenskapen.
Finlands ev.luth. kyrka och dess ledare (biskopar och präster) måste stärka det andliga livet i lokalförsamlingarna. En tom kyrka är inte ett tecken på Guds välsignelse, lika litet som en full kyrka automatiskt är det. Ledarna för kyrkan bör allvarligt begrunda Jesu egna uppmaningar till räkenskapsskyldighet (se t.ex. liknelsen om talentena).
Inga invändningar.4. Nådegåvorna
Finlands ev.luth. kyrka måste ta aposteln Paulus’ uppmaning i 1 Kor 14:1 på allvar. Denna vers lyder: “Sträva efter kärleken men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera.” Kyrkan har alltför länge försummat Guds Andes verk genom sina nådegåvor, och på detta sätt gjort kyrkan kraftlös och utan utrustning. Jesus sade före sin himmelsfärd att apostlarna skulle vänta på kraft från ovan. Då denna kraft, d.v.s. Guds Ande, kom över dem började de tala i tungor. De fick kraft att bota sjuka, driva ut onda andar, mm. I de delar av världen där Guds rike går framåt, är dessa “övernaturliga” gåvor i väldigt synligt bruk i församlingen. Det borde ge vår kyrka anledning att reflektera.
Så länge nådegåvorna används som de redskap för uppbyggelse som de är ämnade att vara är detta knappast illa. De omfattande missbruk som på sina håll sker - rent av med indelning i "bättre" och "sämre" kristna - gör ändå att en viss försiktighet bör iakttas i förhållande till nådegåvorna. Vidare bör vi minnas att de nådegåvor som Paulus räknar upp endast kan ses som exempel, och att Kristi Kyrka är ännu mångsidigare än så. Men i princip kan jag alltså hålla med om denna punkt.5. Lovsång och tillbedjan
Finlands ev.luth. kyrka måste rätta uppfattningen som förekommer bland dess ledare och medlemmar om att lovsång, tungotal eller andra nådegåvor skulle vara svärmeri eller leda till extas. Dessa skall ses som bibliska och normala kännetecken på en kristen församling.
Se föregående punkt. Dessutom har ordet "lovsång" emellanåt fått en innebörd av en viss musikstil. Detta är inte korrekt. Lovsång innebär att sjunga Guds lov och pris, vilket kan ske genom sånger av Graham Kendrick eller i högmässans Sanctus.6. Människors reaktioner på den Helige Andes närvaro
Finlands ev.luth. kyrka måste i praktiken handla så att man inom kyrkan avstår från att betrakta starka manifestationer som bevis på djävulens verk. Igenom hela väckelsehistorien har det förekommit att människor reagerat kraftigt på Guds närvaro. Detta finns redan hos profeterna i Gamla Testamentet, som kunde falla till marken då Gud dök upp. I sig självt är manifestationen inget tecken på helighet hos den som t.ex. faller, det får snarare ses som en reaktion på Guds kraft, som en människa inte klarar av. Målsättningen är naturligtvis inte att falla, utan att vi skall renas från allt slagg, så att vi kan ta emot Guds kraft utan att falla.
Olika reaktioner och händelser är inte i sig tecken vare sig på Guds eller på djävulens verk. På frukten skall vi känna trädet.7. Under och tecken
Finlands ev.luth. kyrka måste mera aktivt börja be om, och efterlysa under och tecken vid sina sammankomster. Jesus sade: “Dessa tecken skall följa de som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska” (Mark 16:17f)
Därför behöver kyrkan rannsaka sig, och fråga sig varför vi ser så litet av tecken och under, något som enligt Jesus och de första apostlarna hör till den kristna församlingen.
Kristus och tron på honom är det centrala. Angående tecken och under, se föregående punkt.8. Helande
Finlands ev.luth. kyrka måste allt mera börja genomsyras av den första kyrkans tro. Gud helar. Gud vill hela. Och han avvisar inte någon. Om den första kristna församlingen i Jerusalem står det ofta “och alla sjuka blev helade”(Apg 5:12-16). Jesus sade att de som följer honom skall göra ännu större gärningar än de han har gjort. Då lärjungarna inte kunde hela någon svarade Jesus lärjungarna (obs! Inte den sjuke): Ni har för litet tro. Varför har kyrkan glömt bort detta ord?
Se föregående punkt. Mer specifikt: Gud helar. Varje dag. I stora massor. Men eftersom Gud är vardagens Gud, gör han det i allmänhet på ett vardagligt sätt - genom hälso- och sjukvård, genom mediciner och terapi eller genom spontana tillfrisknanden. Samt (sällan) genom spektakulära under. Men där är inte helandet poängen, utan tron.9. Profetia
Finlands ev.luth. kyrka måste mera aktivt börja söka efter Guds tilltal (profetia). Kyrkan skall inte styras av den allmänna opinionen, gallupar och samhället. Kyrkan måste bli en alltmer profetisk röst, och för det krävs Guds tilltal. Aposteln Paulus varnar allvarligt för att inte släcka Anden, och att inte förakta profetian. Tvärtom skall vi söka profetians gåva. Denna uppmaning bör kyrkan ta på allvar. Profetian är naturligtvis aldrig i strid med Guds Ord, eftersom Gud inte talar emot sig själv. Och all profetia måste också prövas (mot Guds Ord, med andra med profetisk gåva, och med “låt tiden utvisa”). Men det är inte det samma som att säga att vi inte skall ha profetia.
Se punkt 4.10. Trosbeslut
Finlands ev.luth. kyrka måste, om den vill följa i Jesu fotspår, i betydligt högre grad än nu uppmana och förmana sina medlemmar och samhället omkring sig till att “omvända sig och tro evangelium” (t.ex. Mark. 1:15). Det innebär bl.a. att utmana dem till konkreta handlingar. En tro utan gärningar är död, säger Jakobs brev (t.ex. Jak. 2:17).
Jag är inte helt säker på att jag tolkar dig rätt, men om jag gör det, håller jag med dig.11. Krigsretorik
Finlands ev.luth. kyrka måste inse att krig är farligt. Kyrkan måste vidare inse att ett krig inte försvinner bara för att man blundar eller säger “ids inte tala om krig”. Vi befinner oss i ett andligt krig, om vi vill tro Jesu ord. Tills Jesus kommer tillbaka kommer vi att vara delaktiga i ett kosmiskt krig, där djävulen och hans pack strävar till att leda så många som möjligt in i fördärvet. Först då Jesus återvänt, och slängt djävulen och hans pack i den brinnande sjön, kan kriget ta slut. Detta bör kyrkan undervisa sina medlemmar om. Till en sund undervisning hör naturligtvis också kunskapen om vilka våra vapen är (andliga vapen), vem det är som strider för oss (Gud) och vem vi strider emot (andemakter), se t.ex. Efesierbrevet 6.
På ett plan håller jag med. Samtidigt vill jag peka på att vårt viktigaste vapen i denna kamp inte är att strida mot ondskan utan att handla för det goda - inte försöka besegra djävulen (vilket Kristus redan har gjort på korset) utan hålla oss till segerherren Kristus.12. Ledarskap
Finlands ev.luth. kyrka måste i alla former av ledarskap gå från “hög kontroll, inget ansvar” till “låg kontroll, högt ansvar”. En ledares uppgift är inte att kontrollera, utan att frigöra. Till detta frigörande hör naturligtvis också förmaning, om så behövs. Grunden i andligt ledarskap är dock inte hierarki, utan exempel. Ledarna skall vara exempel, gå före, och vara andliga förebilder. Ett kännetecken på en god (andlig) ledare är också att denne skolar upp nya ledare, så att han/hon enligt Jesu exempel mångdubblar sin tjänst. I detta avseende har kyrkan misslyckats gravt.
Ja. Kyrkan har dock upptäckt sitt misstag och håller på att korrigera det, t.ex. genom bättre ledarskapsutbildning. Men vägen är ännu lång.13. Ödmjukhet inför andra kristna rörelser
Finlands ev.luth. kyrka måste komma över sitt reformatoriska högmod, och tanke om att den har den enda rätta läran. Kyrkan måste ödmjukt se var den kan lära sig i fråga om lära, handling, utrustning och uppenbarelse av andra kristna rörelser och samfund. Detta utan att ge avkall på sitt eget arv, men med öppenhet till att korrigera kursen utifrån Bibelns ljus.
Öppna dörrar igen?14. Biskoparnas ledning
Se även punkt 12. Finlands ev.luth. kyrkas biskopar och domkapitel måste allvarligt påminna sig själva om sin dubbla kallelse, nämligen att vara exempel för Kristi hjord, och förmana den om så behövs. I den första kristna kyrkan var biskopsutnämningen ofta en dödsdom p.g.a. förföljelsen. Ledarna för församlingen stod i främsta ledet, botade sjuka, drev ut onda andar, samt predikade med makt och myndighet. Därför var de farliga.
Alla former av småaktighet, förödmjukande och tvång till underkastelse är främmande för den kristna församlingens ledare. Biskopens och domkapitlets främsta uppgift är att stöda och uppmuntra till rätt bruk, inte enbart att förhindra missbruk.
Jag är varken biskop eller assessor - men i princip inga invändningar.
2 kommentarer:
Glad första maj till dig och din familj! Det finns mycket att kommentera här, så jag får nog ta det i mindre bitar på min egen blogg. Kommentera gärna där! :)
Idag har jag skrivit om profetia på min blogg.
Skicka en kommentar