Jag hade träff med sommarens konfirmandföräldrar idag. Det föranleder ett par allmänna reflektioner. För det första finns det en intressant skillnad mellan de lutherska systerkyrkorna i Finland och Sverige.
I Svenska kyrkan har deltagandet i skriftskolan (eller konfirmandundervisningen, som det visst heter där) sjunkit stadigt under de senaste decennierna. År 2005 deltog enligt uppgift 36% av årsklassen, och i vissa församlingar i Stockholms stift var deltagandet under 10%.
Inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är situationen en helt annan. År 2006 deltog 88% av årsklassen, vilket skall jämföras med att 82% hörde till kyrkan vid samma tid. Vi som jobbar med skriftskolan kan ingalunda ta åt oss (hela) äran för detta, utan traditionen spelar en stor roll i detta. Det hör till att en finländare under sitt femtonde levnadsår skall gå i skriftskola och bli konfirmerad. I Sverige tycks denna tradition ha brutits.
Detta är på både gott och ont. Om nu ungdomarna frivilligt vill "utsätta sig" för Gud, är det förstås bra, fastän deras tydligaste motiv kanske ligger annanstans. Å andra sidan leder traditionen hos många till en viss brist på eftertanke och ärlighet. Vill du med Guds hjälp visa din kristna tro i ditt liv? Hur många svarar ärligt jakande på den frågan? Säkert många, men knappast varenda en konfirmand... Och det leder mig till den andra punkten, nämligen förhållandet mellan skriftskola och konfirmation. Detta bloggade kollegan Matte om för någon vecka sedan. Han skrev:
Jag betvivlar att det hade effekt.
I Svenska kyrkan har deltagandet i skriftskolan (eller konfirmandundervisningen, som det visst heter där) sjunkit stadigt under de senaste decennierna. År 2005 deltog enligt uppgift 36% av årsklassen, och i vissa församlingar i Stockholms stift var deltagandet under 10%.
Inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är situationen en helt annan. År 2006 deltog 88% av årsklassen, vilket skall jämföras med att 82% hörde till kyrkan vid samma tid. Vi som jobbar med skriftskolan kan ingalunda ta åt oss (hela) äran för detta, utan traditionen spelar en stor roll i detta. Det hör till att en finländare under sitt femtonde levnadsår skall gå i skriftskola och bli konfirmerad. I Sverige tycks denna tradition ha brutits.
Detta är på både gott och ont. Om nu ungdomarna frivilligt vill "utsätta sig" för Gud, är det förstås bra, fastän deras tydligaste motiv kanske ligger annanstans. Å andra sidan leder traditionen hos många till en viss brist på eftertanke och ärlighet. Vill du med Guds hjälp visa din kristna tro i ditt liv? Hur många svarar ärligt jakande på den frågan? Säkert många, men knappast varenda en konfirmand... Och det leder mig till den andra punkten, nämligen förhållandet mellan skriftskola och konfirmation. Detta bloggade kollegan Matte om för någon vecka sedan. Han skrev:
I konfirmandarbetet försöker vi förgäves betona skillnaden på skriftskola och konfirmation. Det att konfirmationen är en frivilligt vald bekräftelse på det att man säger ja till kyrkans tro. Ha-ha, vilket skämt. När konfirmanden väl är i skriftskolan finns i praktiken ingen återvändo. Allt är förberett. Kakorna beställda, inbjudningarna skickade, flygbiljetter bokade. Det är väl i klass med att backa ett bröllop att backa en konfirmation.Men vad skall lilla Elvira göra om hon under lägret konstaterar att JAG TROR INTE ETT DYFT PÅ DET HÄR?På föräldrasamlingen idag betonade jag än en gång mycket starkt att konfirmationen inte är en avslutningsfest för skriftskolan.
Hur skall hon ta sig ur? Vilket mod, vilken kraft, vilket enormt självförtroende det kräver. Under drygt tjugo år och tusentals konfirmander har jag inte stött på en (1) som fattat detta beslut. Kyrkan är bra på att producera konfirmerade församlingsmedlemmar så här heltäckande. Men är det glädjande eller oroväckande? Skall vi vara stolta eller oroade över vår konfirmationsstatistik?
Jag betvivlar att det hade effekt.
3 kommentarer:
Det är inte bara från föräldrarnas och släktens sida det utövas påtryckning kan jag säga med färska erfarenheter i bagaget. Min dotter gick ett par gånger på träffar i höstas men kom rätt snabbt på att det inte "var hennes grej" som hon uttryckte det. Jag tyckte det var väldigt bra att hon själv kom fram till det och stödde henne, men det som de flesta i omgivningen tycktes vara oroliga över är om hon kommer att vilja gifta sig i kyrkan senare och det blir extra besvär när hon inte är konfirmerad... tydligen är just detta en kanske större anledning till att folk konfirmerar sig än festen efteråt Hur som helst försökte också prästen övertala henne att fortsätta, det råkade vara flera avhopp i just den grupp hon gick i. Senast i mars ringde han MIG(!) och undrade om hon inte i alla fall skulle komma tillbaka.. hon skulle inte behöva gå på träffarna (eftersom de krockade med hennes teatertid), hon skulle inte ens behöva gå alla gånger i kyrkan.. (ett par-tre räcker).. ja, egentligen verkade det räcka med att hon kom på lägret i början av juni för att vara berättigad till konfirmation ("hon vet väl att det är väldigt trevligt på lägret?")... jag sa att han får ringa och diskutera saken med henne det berör, men att jag tycker det låter lite konstigt.. som om inte heller kyrkan tycker det är så viktigt utan att det viktiga bara är att så många som möjligt blir konfirmerade, att få bra statistik.. Kanske jag har fel, men det var intrycket jag fick av just den prästen.
Utan att känna till fallet närmare kan jag förstås inte ta ställning, men det låter onekligen lite konstigt.
Konfirmation krävs förresten inte längre för kyrklig vigsel; det räcker med skriftskola. Samt en fästman/mö. För att bli fadder bör man dock vara konfirmerad.
Jag vill minnas att det under åren i åbo oftast var nån per år som valde att inte vara med om konfirmationen. Minnet mattas men jag minns åtminstone en tjej som ville fundera på saken och gjorde det också - under nästan ett år - innan hon "slog till". Det hela underlättades kanske av att det inte var ovanligt med konfirmation vid Mickelsmäss och då av hela gänget.
Skicka en kommentar