När jag läste
Hufvudstadsbladet i morse (6.4.10), reagerade jag på två formuleringar i var sin artikel. Tyvärr tycks inte artiklarna finnas på nätet.
Den första var en intervju med Lutherstiftelsens dekan
Juhana Pohjola, skriven av
Tua Ranninen med rubriken
"Vi har rätt - inte kyrkan" (s.4). Det rör naturligtvis bl.a. om den biskopsvigning som jag
bloggade om för någon vecka sedan.
I intervjun, som klarlägger Pohjolas ståndpunkt på ett informativt sätt, finns en intressant passus. Om det är ett korrekt citat, är det överraskande. Pohjola spekulerar i vad som följer härnäst, efter prästvigda kvinnor och välsignade samkönade förhållanden.
Det kanske är en feministisk gudssyn. Redan nu finns det präster som talar om Skaparen i stället för Fadern.
Vi anser att prästen är Kristus bild inför församlingen och han uppenbarade sig som Fader, Son och Helig ande.
Den andra halvan av den andra meningen är förstås fullkomligt dravel, som jag knappast tror att Pohjola har sagt. Ranninen har antagligen dragit ihop hans uttalande för kraftigt. Det är ju inte Kristus (Sonen) utan Gud som uppenbarar sig i treenighetens personer, av vilka Sonen är en.
Den första halvan av samma mening är däremot möjligen Pohjolas. I så fall är den överraskande. Tanken om prästen som en Kristusikon, Kristi bild inför församlingen, är ju nämligen ortodox. Det är bl.a. med den som de ortodoxa kyrkorna motiverar sitt fasthållande vid att prästen skall vara en man, eftersom Kristus var en man. Men tanken är alltså ingalunda luthersk. Därför är det förvånande att en representant för Lutherstiftelsen, som kritiserar ELKF för avfall, kommer med den. Kanske det helt enkelt är så att man har beslutat sig för att präster måste vara av manligt kön, och sedan söker man med ljus och lykta efter argument som stöder denna tes, oberoende av vilket urprung argumenten har.
Men detta stämmer alltså endast om Pohjola själv har sagt detta. Eftersom Ranninen har hållit i pennan finns det ett osäkerhetsmoment.
Den andra formulering som jag reagerade på finns i artikeln
Dopfest blev ett blodbad (s.11), skriven av
Marcus Lindqvist. Den behandlar ett mycket beklagligt fall, där Isafstyrkor i februari 2010 dödade fem civila afghaner, som var samlade till en familjefest. När Isafstyrkorna märkte sitt misstag, försökte de täcka sina spår och mörklägga hela incidenten, enligt
the Times, som citeras i artikeln. Fruktansvärt, naturligtvis!
Men den underlighet i själva artikeln som jag reagerade på är det nästsista stycket:
Det var dopfest i huset när specialstyrkorna attackerade på basis av felaktig underrättelse. Familjen hade mer än 25 gäster.
Muslimer döper inte sina barn.
Det är klart att det finns kristna i Afhganistan, men deras andel av befolkningen är väldigt liten. Om det skulle ha råkat vara en kristen familj som blev överfallen av Isaf, hade det varit värt ett särskilt omnämnande.
Det kan hända att Lindqvist syftar på någon sorts namngivningsrit eller en fest för att fira att ett barn har fötts till familjen, men att kalla det för "dop" är i så fall att trampa i klaveret och spotta på både muslimer och kristna.
Religionen har inte spelat ut sin globala roll, trots de påståenden om det motsatta som arrogant okunniga personer ibland kommer med i vårt lilla hörn av världen.
Hur skulle det vara om Husis skulle sätta sina journalister i en kurs i religionskunskap?
Uppdatering: När Tua Ranninen hade läst detta inlägg kollade hon sina anteckningar. Det framgick att det var precis så här Pohjola sade om att Kristus uppenbarade sig som Fader, Son och Helig ande. Pohjola hade också läst igenom artikeln innan den gick i tryck utan att ha någonting att anmärka.
Det är ju bra att det inte är journalistens fel. Men nog sätter det ju Lutherstiftelsen och dess dekan i en besynnerlig dager, så där teologiskt sett. Också.
