Padis kloster var ett cistercienskloster i nuv. Padis kommun väster om Tallinn i Estland. Ruinerna finns kvar (se bilder på hemsidan).
Klostret grundlades från klostret i Dünamünde (nuv. Daugavgrīva nära Riga) 1281 och lydde under abboten i nämnda kloster till 1317. Då fick Padis kloster av danskarna under kung Erik (VI) Menved tillstånd att bilda eget "abtei". Estland hörde under Danmark på den tiden, trots att resten av Balticum under namnet Livland lydde under Tyska orden. Redan år 1343, under det estniska anti-kristna uppror som kallas S:t Georgs natt, dödades alla de 28 munkarna och klostret brändes ner. Då Livländska orden (en autonom gren av Tyska orden) två år senare blodigt hade kväst upproret byggdes klostret upp igen.
År 1561 kom Padis kloster under svensk lydnad och upphörde som kloster - Sverige hade ju genomgått reformationen. Byggnadens försvarsverk förstärktes, och det spelade som fäste en framstående roll under de följande oroliga årtiondena. Det erövrades av ryssarna 1576, men återtogs av svenskarna 1580 och förstärktes än en gång i början av 1600-talet.
År 1622 gav Gustav II Adolf det forna Padis kloster till Rigas borgmästare, som omvandlade det till en herrgård. 1766 träffades den av blixten och brann ner, och familjen Ramm använde stenarna till att bygga en ny herrgård bredvid ruinerna av den gamla. Padis herrgård förblev i familjen Ramms ägo till 1919, då Estland för första gången blev självständigt. År 1351 överlät Magnus Eriksson (kung av Sverige, Norge och Skåne) patronatsrätten över Borgå socken med kapellen Sibbo och Pernå åt munkarna i Padis, vilka innehade rättigheten till 1428, då biskopen och domkapitlet i Åbo övertog den. I Nyland innehade munkarna dessutom egendomar i Ingå och Kyrkslätt socknar samt laxfisken i Helsingeå (nuv. Vanda å) i dåvarande Borgå socken.
De äldsta bevarade delarna av Borgå domkyrka är från 1200-talet, men under 1410-talet påbörjades den nuvarande stenkyrkan, som stod färdig ca år 1450. Inledningen av byggandet skedde alltså under den tid då Borgå hörde under Padis.
Klostret grundlades från klostret i Dünamünde (nuv. Daugavgrīva nära Riga) 1281 och lydde under abboten i nämnda kloster till 1317. Då fick Padis kloster av danskarna under kung Erik (VI) Menved tillstånd att bilda eget "abtei". Estland hörde under Danmark på den tiden, trots att resten av Balticum under namnet Livland lydde under Tyska orden. Redan år 1343, under det estniska anti-kristna uppror som kallas S:t Georgs natt, dödades alla de 28 munkarna och klostret brändes ner. Då Livländska orden (en autonom gren av Tyska orden) två år senare blodigt hade kväst upproret byggdes klostret upp igen.
År 1561 kom Padis kloster under svensk lydnad och upphörde som kloster - Sverige hade ju genomgått reformationen. Byggnadens försvarsverk förstärktes, och det spelade som fäste en framstående roll under de följande oroliga årtiondena. Det erövrades av ryssarna 1576, men återtogs av svenskarna 1580 och förstärktes än en gång i början av 1600-talet.
År 1622 gav Gustav II Adolf det forna Padis kloster till Rigas borgmästare, som omvandlade det till en herrgård. 1766 träffades den av blixten och brann ner, och familjen Ramm använde stenarna till att bygga en ny herrgård bredvid ruinerna av den gamla. Padis herrgård förblev i familjen Ramms ägo till 1919, då Estland för första gången blev självständigt. År 1351 överlät Magnus Eriksson (kung av Sverige, Norge och Skåne) patronatsrätten över Borgå socken med kapellen Sibbo och Pernå åt munkarna i Padis, vilka innehade rättigheten till 1428, då biskopen och domkapitlet i Åbo övertog den. I Nyland innehade munkarna dessutom egendomar i Ingå och Kyrkslätt socknar samt laxfisken i Helsingeå (nuv. Vanda å) i dåvarande Borgå socken.
De äldsta bevarade delarna av Borgå domkyrka är från 1200-talet, men under 1410-talet påbörjades den nuvarande stenkyrkan, som stod färdig ca år 1450. Inledningen av byggandet skedde alltså under den tid då Borgå hörde under Padis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar