Det är tråkigt på så många plan, det som sker inom den romersk-katolska kyrkan. Det är fruktansvärt att det sker övergrepp på barn, må de vara sexuella eller andra. De som begår sådana bör få straff och/eller vård, och framför allt aldrig mer vara i en situation där de på nytt kan begå övergrepp. Detta borde vara helt självklart.
Vidare borde offren för övergreppen få hjälp och vård, sådan de behöver. En viktig faktor i offrens återhämtning vore säkert tillfredsställelsen i att veta att just denna förövare aldrig kommer att göra något liknande igen.
Och det är ju klart att förtroendet för den institution där övergrepp sker får sig en törn. Men misstag sker i alla sammanhang. Enskilda brott kan vilken kyrka, församling, daghem, skola, garnison, sjukhus eller arbetsplats som helst råka ut för. Det viktiga är att institutionen i fråga gör sitt allt för att i mån av möjlighet rätta till det som har gått fel och strävar till att sådant aldrig får ske igen. Och det är ju här som det allra hemskaste kommer in: Den tystnadens sammansvärjning som har präglat den katolska kyrkans behandling av dessa fall. Det har varit viktigare att skydda fasaden än offren, och så har det blivit fler offer genom att förövarna har flyttats till nya frestelser. Trodde verkligen den nuvarande påven Benedict XVI och de andra kyrkoledarna att en hemlighet av den här storleksklassen inte skulle komma i dagen förr eller senare? Avslöjandena nu har ju gjort betydligt större skada åt kyrkans rykte än vad avslöjandet av de ursprungliga brotten skulle ha gjort då.
Är det någon sorts hemmablindhet som har slagit till? Jag misstänker att de som kräver prästvigning av kvinnor och ett upphävande av det prästerliga celibatet och menar att det vore ett botemedel, kan ha en poäng. Sexuell frustration och en manlig bästa broder -mentalitet kan säkert spela in här. Jag tycker att det låter alltför enkelt för att vara hela sanningen, men det kunde kanske vara en början.
Samtidigt ska man inte heller gå för långt i sin moraliska indignation, såsom Per Westberg - Kyrkoordnaren skrev 10.4.10.
Så finns det ju förstås en krasst ekonomisk sida av saken - om präster ska få gifta sig och bilda familj, måste de också få en lön med vilken de kan försörja sina familjer. Det skulle mångdubbla lönekostnaderna för den katolska kyrkan... Men eftersom jag inte är romersk katolik, kan jag inte säga exakt vad de ska göra. Jag bara hoppas att de kommer på något bättre än hittills: Hemlighetsmakeri och blå dunster.
Vidare borde offren för övergreppen få hjälp och vård, sådan de behöver. En viktig faktor i offrens återhämtning vore säkert tillfredsställelsen i att veta att just denna förövare aldrig kommer att göra något liknande igen.
Och det är ju klart att förtroendet för den institution där övergrepp sker får sig en törn. Men misstag sker i alla sammanhang. Enskilda brott kan vilken kyrka, församling, daghem, skola, garnison, sjukhus eller arbetsplats som helst råka ut för. Det viktiga är att institutionen i fråga gör sitt allt för att i mån av möjlighet rätta till det som har gått fel och strävar till att sådant aldrig får ske igen. Och det är ju här som det allra hemskaste kommer in: Den tystnadens sammansvärjning som har präglat den katolska kyrkans behandling av dessa fall. Det har varit viktigare att skydda fasaden än offren, och så har det blivit fler offer genom att förövarna har flyttats till nya frestelser. Trodde verkligen den nuvarande påven Benedict XVI och de andra kyrkoledarna att en hemlighet av den här storleksklassen inte skulle komma i dagen förr eller senare? Avslöjandena nu har ju gjort betydligt större skada åt kyrkans rykte än vad avslöjandet av de ursprungliga brotten skulle ha gjort då.
Är det någon sorts hemmablindhet som har slagit till? Jag misstänker att de som kräver prästvigning av kvinnor och ett upphävande av det prästerliga celibatet och menar att det vore ett botemedel, kan ha en poäng. Sexuell frustration och en manlig bästa broder -mentalitet kan säkert spela in här. Jag tycker att det låter alltför enkelt för att vara hela sanningen, men det kunde kanske vara en början.
Samtidigt ska man inte heller gå för långt i sin moraliska indignation, såsom Per Westberg - Kyrkoordnaren skrev 10.4.10.
Så finns det ju förstås en krasst ekonomisk sida av saken - om präster ska få gifta sig och bilda familj, måste de också få en lön med vilken de kan försörja sina familjer. Det skulle mångdubbla lönekostnaderna för den katolska kyrkan... Men eftersom jag inte är romersk katolik, kan jag inte säga exakt vad de ska göra. Jag bara hoppas att de kommer på något bättre än hittills: Hemlighetsmakeri och blå dunster.
2 kommentarer:
Nu är ju inte sånt här begränsat till Katolska kyrkan, dessvärre. Och det är ju inte så att den uppmuntrar detta beteende...
Det sitter i ryggen att peka ut den Katolska kyrkan...
Jag är fullt medveten om saken. De aktuella exemplen berörde den katolska kyrkan. På måndag 3.5 kommer ett inlägg om min egen kyrkas motsvarande problem.
Skicka en kommentar