Stefan Holmström skriver goda ledare i tidningarna Borgåbladet och Östra Nyland. 12.7.12 inledde han ledaren ”Det andliga i det sekulära” med att hänvisa till en skämtteckning på ELKF:s Facebook-sida och fortsatte:
För det första glömde staden bort församlingarna i planeringen av ”bröllopsstaden” och korrigerade saken först i ett så sent skede att vi inte hade en chans att hinna med. Detta är naturligtvis ett symptom på vilken roll församlingarna ibland förväntas ta: Vi får reagera först efter fullbordat faktum. Katastrofer sker – då bjuds prästen in. Evenemang planeras – då planerar man färdigt och förväntar sig sedan att prästen skall ha möjlighet att ställa upp utan att hans eller hennes kalender har konsulterats i förhand.
Detta är naturligtvis karikerat. De flesta handlar sakligt. Men tyvärr förekommer också det motsatta, som i detta fall.
För det andra är den kyrkliga vigseln något mer än ”bara” två personer som offentligt bekänner sin kärlek till varandra. Den är också en gudstjänst. Vi inom kyrkan vill ge brudparet det bästa vi har: förbön och Guds välsignelse för deras äktenskap.
Därför är naturligtvis ”det andliga krimskramset” som nämns i skämtteckningen ingenting som kan väljas bort. Det kan dock framföras med olika stil. Inget brudpar har bett mig lämna bort den andliga biten, men några har bett mig att inte använda ett alltför stort patos. Som jag inte annars heller brukar vara så patetisk har det inte varit svårt för mig, men det kan ju hända att de har stött på kolleger som har en annan personlig stil än jag. Det är förstås till stor del en smakfråga.
Observera förresten att det är skillnad på begreppen ”kyrklig vigsel” och ”kyrkbröllop”. Vid ett kyrkbröllop sker vigseln i en kyrka, ofta omgiven av feststämning, vacker krimskrams och en stort upplagd bröllopsmåltid. En kyrklig vigsel är däremot inget annat än en vigsel där vigselförrättaren är en präst (till skillnad från en borgerlig eller civil vigsel, alltså). Den kyrkliga vigseln kan, men måste inte, vara förenad med ett kyrkbröllop. Jag har förrättat vigslar i trädgårdar, på stränder, i vardagsrum och på sommarstugor, för att bara nämna några ”världsliga” platser. Ibland finns det flera hundra bröllopsgäster, ibland har bara vaktmästaren och kanslisten bevittnat vigseln. Variationsmöjligheterna är stora.
För det tredje tar du, Stefan, förtjänstfullt upp frågan om andligheten i det offentliga rummet i en sekulariserad stat. Du citerar biskop Antje Jackelén i Lund, som konstaterar att det är skillnad på en sekulariserad stat och ett sekulariserat samhälle. Staten skall inte ha en religiös åsikt, men det betyder inte att samhället måste vara icke-religiöst.
Det kan hända att det är en fördom från min sida, men jag har uppfattningen att det för ”vanliga finlandssvenskar” är svårt att diskutera andliga eller religiösa frågor vid t.ex. en middagsbjudning. Man skall inte sticka ut hakan, bevars, för då riskerar man att stämplas som en ”hihhulit” eller annars bara konstig.
När jag i min tjänsteutövning rör mig bland folk, t.ex. på bröllopsmiddagar, märker jag att det tycks finnas ett uppdämt behov av just denna sorts diskussioner, och när man får en präst på kroken passar man på. Och därför finns jag där, förstås – och jag är ju ex officio konstig, så det gör ingenting.
Jag och mina kolleger diskuterar gärna livets stora frågor med dem vi möter. Men varför inte diskutera dem också med sina vänner, inte bara med en halvbekant ämbetsman?
Det vitsiga är förstås att det inte är en vits. Vigselns andliga element handlar lätt i skymundan. Kyrkan ges endast rollen av en tjänsteleverantör, ceremoniproducent.Nå, Stefan, här kommer de!
Hur många av gästerna som upplevde Lovisas första officiella rosenbröllop tänkte på det andliga?
Idén om en bröllopsstad är lysande. Det är alla skäl att stödja målet att profilera staden som en plats där bröllopet blir något alldeles extra, där de oförglömliga upplevelserna avlöser varandra.
Det skulle ändå vara intressant att höra några prästerliga synpunkter på det hela.
För det första glömde staden bort församlingarna i planeringen av ”bröllopsstaden” och korrigerade saken först i ett så sent skede att vi inte hade en chans att hinna med. Detta är naturligtvis ett symptom på vilken roll församlingarna ibland förväntas ta: Vi får reagera först efter fullbordat faktum. Katastrofer sker – då bjuds prästen in. Evenemang planeras – då planerar man färdigt och förväntar sig sedan att prästen skall ha möjlighet att ställa upp utan att hans eller hennes kalender har konsulterats i förhand.
Detta är naturligtvis karikerat. De flesta handlar sakligt. Men tyvärr förekommer också det motsatta, som i detta fall.
För det andra är den kyrkliga vigseln något mer än ”bara” två personer som offentligt bekänner sin kärlek till varandra. Den är också en gudstjänst. Vi inom kyrkan vill ge brudparet det bästa vi har: förbön och Guds välsignelse för deras äktenskap.
Därför är naturligtvis ”det andliga krimskramset” som nämns i skämtteckningen ingenting som kan väljas bort. Det kan dock framföras med olika stil. Inget brudpar har bett mig lämna bort den andliga biten, men några har bett mig att inte använda ett alltför stort patos. Som jag inte annars heller brukar vara så patetisk har det inte varit svårt för mig, men det kan ju hända att de har stött på kolleger som har en annan personlig stil än jag. Det är förstås till stor del en smakfråga.
Observera förresten att det är skillnad på begreppen ”kyrklig vigsel” och ”kyrkbröllop”. Vid ett kyrkbröllop sker vigseln i en kyrka, ofta omgiven av feststämning, vacker krimskrams och en stort upplagd bröllopsmåltid. En kyrklig vigsel är däremot inget annat än en vigsel där vigselförrättaren är en präst (till skillnad från en borgerlig eller civil vigsel, alltså). Den kyrkliga vigseln kan, men måste inte, vara förenad med ett kyrkbröllop. Jag har förrättat vigslar i trädgårdar, på stränder, i vardagsrum och på sommarstugor, för att bara nämna några ”världsliga” platser. Ibland finns det flera hundra bröllopsgäster, ibland har bara vaktmästaren och kanslisten bevittnat vigseln. Variationsmöjligheterna är stora.
För det tredje tar du, Stefan, förtjänstfullt upp frågan om andligheten i det offentliga rummet i en sekulariserad stat. Du citerar biskop Antje Jackelén i Lund, som konstaterar att det är skillnad på en sekulariserad stat och ett sekulariserat samhälle. Staten skall inte ha en religiös åsikt, men det betyder inte att samhället måste vara icke-religiöst.
Det kan hända att det är en fördom från min sida, men jag har uppfattningen att det för ”vanliga finlandssvenskar” är svårt att diskutera andliga eller religiösa frågor vid t.ex. en middagsbjudning. Man skall inte sticka ut hakan, bevars, för då riskerar man att stämplas som en ”hihhulit” eller annars bara konstig.
När jag i min tjänsteutövning rör mig bland folk, t.ex. på bröllopsmiddagar, märker jag att det tycks finnas ett uppdämt behov av just denna sorts diskussioner, och när man får en präst på kroken passar man på. Och därför finns jag där, förstås – och jag är ju ex officio konstig, så det gör ingenting.
Jag och mina kolleger diskuterar gärna livets stora frågor med dem vi möter. Men varför inte diskutera dem också med sina vänner, inte bara med en halvbekant ämbetsman?
Debattartikeln publicerad i Östra Nyland 17.7.12.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar