Problematiska kopparstölder

Bland den brottslighet som plågar världen finns mycken som är farlig, brutal och vidrig - krigsförbrytelser, massmord, våldtäkter, människohandel och grova miljöbrott, för att bara nämna en (beklagligt) liten del. Annan är mindre allvarlig, men bör inte desto mindre fördömas. Särskilt de drabbade kan säkert hålla sig för skratt om någon kluddar på deras hus, repar deras bil eller pissar i deras trappuppgång.
En mellanform, om man kan säga så, är den våg av kopparstölder som går genom Sverige för tillfället, och som bl.a. Dagen har skrivit om (t.ex. 3.6.08).

Att en koppartjuv bemödar sig med att plundra en familjegrav i Borås går faktiskt att koppla till den ekonomiska utvecklingen i Indien och Kina. Under många år låg kopparpriset relativt stilla, men i takt med den ekonomiska boomen har det de senaste åren stigit med hundratals procent. Plötsligt går det att göra sig en liten förtjänst även på mindre kopparföremål.
Och detta är något som inte minst landets kyrkogårdar fått känna av. Främst är det koppar från byggnader och murar som försvinner, men stölder sker alltså även från gravar. [...]
Inledningsvis ersattes den stulna metallen med ny koppar, men de kyrkogårdar som Dagen har talat med har slutat med det. Den försvinner helt enkelt bara igen.
Inte heller är det möjligt att övervaka kyrkogårdarna i sådan utsträckning att tjuvarna avskräcks.
Lösningen för kyrkogårdarna har blivit att ersätta kopparen med målad stålplåt, något som åtmin­stone i dagsläget inte är attraktivt för tjuvarna. [...]
Polisinspektör Ingemar Larsson har tidigare arbetat med att kartlägga kopparstölder i Västsverige och han delar in tjuvarna i tre kategorier: missbrukare som behöver snabba pengar, personer från forna Jugoslavien som stjäl på återvinningsstationer och organiserade ligor, också med kopplingar till forna Jugoslavien, som stjäl större mängder från bland annat industrier.
Vandalisering av gravar och kyrkor utförs främst av den första kategorin tjuvar.
Man kan ju dock tycka att det borde vara svårt att avyttra till exempel ett kopparkors, men enligt Ingemar Larsson är det inte så svårt att hitta villiga köpare.
- Det går till skrothandlare, vanligtvis i Göteborgsområdet. Tjuven får ett lågt pris, vilket gör att det blir bra marginaler. Det hela är dess­utom ganska riskfritt, säger han.
Kopparföremålen mals ner av skrotföretaget, som sedan kan sälja metallen vidare till större företag som smälter ner den.
Var den stulna metallen till slut hamnar är polisen inte säker på, men i en rapport pekas Kina ut som en möjlig importör. Ett stulet kors skulle alltså i teorin kunna komma tillbaka till Sverige i form av kopparen i en platt-tv.

Artikeln konstaterar också att även om priset på den stulna kopparen kan vara relativt lågt, kan det kosta en hel del att reparera skadorna; ett exempel som ges är att kopparen vid ett tillfälle kostade 10.000 - 20.000 kronor, medan reparationskostnaderna gick på en halv miljon. Det är klart att eventuella försäkringar ersätter det mesta, men om stölderna fortsätter leder det nog till höjda premier i längden.
Liknande har jag inte (ännu) hört om här i den forna östra rikshalvan. De gravskändningar som sker här emellanåt är nog mer av kategorin ofog än ekonomiskt betingade. Vi får hoppas att det förblir så. Och helst att de upphör helt, förstås.