Nyhet: Domprostvalets domstolsutslag i media

Domprost Lars Schmidt gick i pension i fjol.

Tjänsten lediganslogs och fick fyra sökanden, som domkapitlet ställde upp på valförslag: Lars Junell i första, Allan Franzén i andra och Bror Träskbacka i tredje förslagsrum.

Mats Lindgård konstaterades vara behörig för tjänsten.

I praktiken innebär detta att den av de tre förstnämnda som får mest röster blir vald. Om någon skall bli vald utanför de tre förslagsrummen, bör han få minst hälften av de avgivna rösterna och minst 10 % av det totala antalet röster i församlingen.

Det i sin tur betyder att valdeltagandet bör vara minst 20 %, vilket är ovanligt i kyrkliga val.

Franzén är kvinnoprästmotståndare.

På den grunden besvärade sig Lindgård till först domkapitlet och sedan Helsingfors förvaltningsdomstol, eftersom det finns flera kvinnliga präster i församlingen och många i stiftet, som domprosten måste ha att göra med i sin tjänst.

Efter ett drygt år gav förvaltningsdomstolen honom rätt.

Borgåbladet kommenterar saken 4.5.06:

”En kvinnoprästmotståndare kan inte bli domprost. Det anser Helsingfors förvaltningsdomstol som därmed underkänner Borgå domkapitels beslut att nominera Allan Franzén som kandidat i valet.”

”Domkapitlet i Borgå gjorde fel i att lyfta upp en person som sagt att han på grund av sin övertygelse inte kan delta i en huvudgudstjänst där en kvinnlig präst predikar. Det anser Helsingfors förvaltningsdomstol som därmed ger Borgåprästen Mats Lindgård rätt. Lindgård besvärade sig efter att domkapitlet nominerat kyrkoherden Allan Franzén som en av tre kandidater för posten som domprost i Borgå. Som motiveringar anförde han just Franzéns åsikter om kvinnopräster. De är i och för sig inte är helt kända eftersom domkapitlet hemligstämplat de intervjuer där de tre kandidaterna uttalar sig i frågan.”

”Bland annat hänvisar [förvaltningsdomstolen] till att tjänsten som domprost är av en sådan art att innehavaren måste kunna leda församlingen jämlikt. Domprosten, som också agerar vikarierande biskop, har dessutom en så central roll att det är av högsta betydelse för allas trivsel och välmående att hans åsikter inte försätter anställda i olika position på grund av deras kön. Dessutom, påpekar förvaltningsdomstolen, har evangelisk-lutherska kyrkan godkänt kvinnopräster år 1986. Och enligt jämställdhetslagen är präster likställda oberoende av kön.”

Se också ledaren Stiftet skidar på bakhala skidor i Bbl 17.2.06.

Både Hufvudstadsbladet och Vasabladet rapporterade 5.5.06 om förvaltningsdomstolens utslag i domprostvalet. Därtill kommenterade Björn Månsson saken i ett ledarstick i Hbl samma dag. Han kopplar dessutom detta beslut till biskopsvalet.

“Någon juridiskt prejudicerande effekt på biskopsvalet i Borgå stift har beslutet inte. Biskopsval bygger inte på tjänsteansökningar på basis av vilka någon instans rangordnar de sökande. Det fattas inget sådant tjänstebeslut som kan överklagas.

Biskopskandidaterna nomineras av minst tio i valet röstberättigade, och en sådan nomineringsprocess kan inte överklagas.

Förvaltningsdomstolen sänder ändå en klar signal: om en som diskriminerar kvinnliga präster inte kan väljas till kyrkoherde, bör en sådan rimligen inte heller kunna väljas till kyrkoherdarnas herde.”

Så har också Henrik Perret åsikter om saken på sin blogg, i inläggen "Prejudicerande?" (4.5.06) och "Man vill inte besvära sig.." (8.5.06). Jag avstår i detta skede från kommentarer.

Henrik Othman skriver i Jakobstads Tidning 6.5.06 en mycket intressant ledare med rubriken Kyrkan och lagarna. Han refererar förvaltningsdomstolens beslut och konstaterar kopplingen till biskopsvalet. Så refererar han radions Aktuellt-sändning från föregående torsdag (4.5.06), där kyrkoherdarna Peter Kankkonen (Karleby) och Monica Heikel-Nyberg (Vanda) kom till tals. Othman konstaterar:

“Heikel-Nyberg och Kankkonen närmar sig problemet med liknande argument, men från varsitt håll och landar i motsatta positioner.

Båda talar för friheten till en åsikt och att leva efter den. Toleransen borde ge utrymme för alternativa synsätt. Problemet är bara att de Kankkonenska och Heikel-Nybergska åsiktsfriheterna inte är symmetriska. Monica Heikel-Nybergs predikstol står öppen för Kankkonen om han vill beträda den medan han inte vill öppna sin för henne. Kankkonen hänvisar till grundlagens 11. paragraf om religions- och samvetsfrihet som tillkommer alla.

Enligt Kankkonen åsidosätter domstolsbeslutet grundlagen. Åsidosättandet av representanterna för den traditionella ämbetssynen skulle då utgöra åsiktsdiskriminering. Verkligheten ter sig motsatt. Det är de som åberopar den traditionella ämbetssynen som stänger kyrkdörrar. Den ena åsiktsfriheten utesluter den andra. Assymmetrin är uppenbar. Förvaltningsdomstolens utslag måste bli riktgivande också vid valet av biskop.”

Ledaren avslutas med en intressant fråga. “Kan man alltså i dagens samhälle skapa lakuner där lagen inte gäller, med hänvisning till att något utgör en lärofråga?

Frågan om kvinnliga präster har givetvis teologiska dimensioner. Men genom det en gång tagna beslutet handlar det också om juridik och som samhällsinstans kan kyrkan inte stå utanför de lagar som stiftas.

Den evangelisk-lutherska kyrkan är inte det enda kyrkliga samfundet. Om vi som Kankkonen är beredda att bevilja kyrkan undantag från den världsliga lagens räckvidd måste samma rimligtvis gälla alla samfund. Ska alltså till exempel islamisk lag, förankrad i koranen, gå före finländsk när dessa står i konflikt med varandra?”

I Kyrkpressen 19/06 (11.5.06, s. 6) refererar Stig Kankkonen förvaltningsdomstolens beslut på ett grundligt sätt, mer grundligt är de andra tidningarna ovan. “Att ordna arbetsuppgifter på basis av kön är … enligt domstolen i och för sig diskriminerande åtgärder. Att Franzén har sagt att han inte kan delta i en församlings huvudgudstjänst om en kvinnlig präst förkunnar ordet innebär enligt domstolen i praktiken att arbetsturerna måste ordnas utgående från kön när det gäller gudstjänster där Franzén är med.”

Kankkonen nämner också de fyra domarna vid namn. Det kan verka överflödigt, tills man observerar att alla fyra är kvinnor. Detta var antagligen Kankkonens poäng, vilken han som så ofta för fram mellan raderna i stället för att öppet säga sin mening.

Biskop Erik Vikström intervjuas också under rubriken “Domkapitlet ville inte straffa Franzén”. Biskopen konstaterar att domkapitlet och domstolen gjorde olika bedömningar i frågan. Han säger också att beslut om ett eventuellt överklagande inte har fattats, men: “Eftersom jag inte kan omfatta Allan Franzéns agerande i själva sakfrågan skulle det för mig kännas mycket främmande att börja köra hans sak i högre instans.”

(På sidan 5 i samma nummer ingår en insändare av Franzén, som meddelar att han inte kommer att besvära sig över utslaget.)

Så bereds också de tre övriga sökandena möjlighet att kommentera. Junell ställer sig tveksam till om det är rätt att statliga myndigheter avgör kyrkliga frågor. Lindgård menar att kyrkan som arbetsgivare är skyldig att följa jämställdhetslagstiftningen. Träskbacka kommer med en lång kommentar, men säger egentligen ingenting alls.

I Dagens lösning intervjuar Patricia Högnabba biskopen och Lindgård.

Enligt biskopen bedömde domkapitlet att Franzén skulle ha kunnat sköta domprostens uppgifter, trots sin syn på kvinnliga präster. Det var inte problemfritt, men domkapitlet ville inte bestraffa Franzén för hans åsikt. ”Detta var nog inte ett nederlag bara för Borgå domkapitel, utan nog i viss mån för hela vår kyrka. Vägen att få högre tjänster i vår kyrka blir ännu trängre för dem som har samvetsbetänkligheter.”

Lindgård anser att präster, oberoende av kön, skall ha rätt till samma behandling av sin förman. Han är glad över beskedet att Helsingfors förvaltningsdomstol tycker lika. Han anser också att alla präster borde kunna samarbeta sinsemellan, oberoende av synsätt i denna fråga.

I Borgåbladet (17.5.06) skriver Jan-Erik Andelin en ledare om biskopens uttalande i frågan.

”Vi har … svårt att förstå att vår folkkyrka, till vilken alla finlandssvenskar utom drygt 30 000 hör, uttrycker sig på ett sätt som inte motsvarar det som en vanlig johansson har vant sig vid att betrakta som ett klart språk, rak logik och enkel bokföring.

Domkapitlet i Borgå fick nyligen en prick av Helsingfors förvaltningsdomstol. Under ledning av biskop Erik Vikström hade ämbetsverket nominerat en präst och teologie doktor för ett jobb i stiftet, trots att denne hade dubier om att ha kvinnor som kolleger.

I medierna säger Erik Vikström, att man inte ville ”bestraffa Allan Franzén (så hette prästen) i hans nöd”.

Vänt nu. Vi förstår varken ordet bestraffa eller nöd i det här sammanhanget.

I vårt allmänna rättsmedvetande har vi svårt att tycka att den som får goda poäng i ett anställningsprov blir ”belönad” eller att den som får dåliga blir ”bestraffad”.

Vi har också svårt att tycka att nån som med en akademisk doktorsexamen vill bryta mot sin eventuella nya arbetsgivares uttryckliga och vedertagna regler lider ”nöd”. Åtminstone inte på samma sätt som människorna i västra Sudan gör det.”
”Sju personer står till förfogande för att bli valda till biskop för Borgå stift. Bland dem är det en stor utmaning att nu förklara först för sig själva och sedan för andra vad det innebär att vara nådig, mild och beslutsam samtidigt. Så behöver stiftet ett språk. Om de som nu vill bli ledare förlorar sig i internt kyrkligt abrakadabra går det inte bra.”

I Bbl 20.5.06 besvarar biskop Erik Andelins ledare i en insändare med rubriken "Hur dum får man vara?" Han menar att Andelin citerar honom fel, inte vill förstå svenska, inte vill sätta sig in i andras position utan förfaller till simpel elakhet. Andelin besvarar insändaren med att dokumentera det uttalande som han citerar. (När ska biskopen lära sig mediavett? Hans bredsida i Andelins egen tidning var ju dömd att missa...)

I Kp 21/06 (24.5.06) ingår på sidan 5 en lång insändare av stiftsfullmäktigeledamoten Bengt Broo. I korthet menar han att stadgandet i KO 6:24 - att den "som uppenbart saknar förutsättningar för tjänstens skötsel" inte är behörig - gäller dokumenterad tidigare misskötsel utan tecken på bättring. Det skulle alltså inte gälla samvetskval eller kommande potentiell könsdiskriminering. Vidare tycker han att åsiktsförbud inte är en god väg att gå, utan fördragsamhet och smidighet behövs i båda lägren. "Sådana här lärostrider uppfattas av folk som futtiga och skadar kyrkans anseende."

Visst kan Broo ha rätt. Visst kan detta uppfattas som futtighet och skada vårt anseende. Men hur mycket skulle det skada vårt anseende om vi lät det vara? "Folk" förstår sig knappast på bibelargument, särskilt när jämlikhetsargument också står till buds. Om vi frångår både våra egna och samhällets regler och lagar - skadar inte det vårt anseende ännu mer?
När jag var liten och stred med syskon, kusiner eller kompisar, fick jag ibland höra att "den klokare ger efter". Men vart leder väl det om klokheten ständigt ger efter? Till en alltmer oklok och sjuk situation - inte sant? I petitesser kan den kloke ge efter, men när det gäller viktiga frågor (som här om människovärde) bör den kloke stå på sig för att vinna över dårskapen!

Domkapitlet beslöt vid sitt sammanträde 24.5.06 att inte överklaga förvaltningsdomstolens beslut, rapporterar bl.a. Kyrklig tidningstjänst. Eftersom Franzén redan tidigare meddelade att inte heller han kommer att göra det, betyder det att beslutet får laga kraft, och domkyrkoförsamlingen i höst går tilll val med tre kandidater: Junell, Träskbacka och Lindgård. Valet torde gå av stapeln på farsdag, 15.11.06.

Så blev det nu inte. Träskbacka överklagade, och processen fortsätter. Se Ny tur i långdansen kring domprostvalet.