Detta inlägg består av ett utkast till insändare om familjevåld. Detta är den första, mest omfattande varianten, och förtjänar därför att publiceras här. Däremot är den alltför vag för att riktigt fungera som insändare i valtider, så jag jobbar fortfarande på den.Våld inom familjen är ett svårt problem att tackla.
För det första är det omgivet av så starka skamkänslor från offrets sida, att mörkertalet är stort. Många som fysiskt misshandlar sin partner, sina barn eller sina föräldrar har också ett psykiskt grepp över dem - offren upplever att de har förtjänat misshandeln, att de inte är värda bättre.
För det andra går familjevåldet ofta i arv. Den som har upplevt familjevåld under sin uppväxt - antingen som offer eller som vittne - har en större tendens än andra att själv ta till våld. Problemet kan alltså i värsta fall leva vidare i generation efter generation.
För det tredje finns det faktorer i samhället som är ägnade att motverka problemets lösning; jag vill bara nämna arbetslösheten och den lättillgängliga alkoholen som exempel.
Vad kan då vi som samhälle göra? Det finns ingen enkel lösning, och mycket görs redan. Å ena sidan bör vi hjälpa offren för våldet och s.a.s. städa upp efteråt. Sjukvård, skyddshem och barntillsyn kan nämnas här. Å andra sidan bör alla klutar läggas till för att förhindra att problemen går så långt att våld bryter ut. Här kommer hälsovård, familjerådgivning och attitydfostran in i bilden. Viktigt vore att ge de potentiella våldsverkarna bättre verktyg för problemlösning.
Också vi kommunalvalskandidater har vårt ansvar. Särskilt de av oss som blir invalda i fullmäktige och olika nämnder bör se till att tillräckliga resurser finns för de olika initiativ som försöker rå på detta snåriga problem.
1 kommentar:
Vad intressant att se hur du tänker kring sånt jag inte sett dig skriva om förut.
Jag är också intresserad av mekanismer kring konflikter och vad det är som gör att de ibland leder till våld även mellan personer som känner varandra och därmed borde ha bättre verktyg att hantera en konflikt. Jag ser precis som du att mycket handlar om att ge människor verktyg att lösa konflikter med andra medel än våld. Vilket i sin tur handlar dels om att just MÄN, som ju oftast är de som brukar våld, en gång varit pojkar. Och pojkar får generellt sett mycket mindre uppfostran i social samverkan. Det finns en hel del forskning som visar att dagispersonal pratar mindre med pojkar, uppmuntrar dem mindre att hjälpa sina vänner, visar mindre uppskattning för de pojkar som ändå agerar socialt - de agerar ju utanför sina könsroller och får då inte samma uppskattning som flickor som gör så.
Till detta kommer också att det som egentligen är en god och "manlig" egenskap, att agera mentor, inte tillvaratas inom skola och barnomsorg. Män kan vara uppskattade som mentorer till tonårspojkar, men mer sällan som uppfostrare till yngre pojkar. Och den normen drivs inte bara av män, utan också ofta av kvinnor tror jag. Svenska LO fann t ex i en undersökning att det minst lika ofta handlade om att kvinnor inte ville lämna ifrån sig barnledigheten till sina män som att männen inte ville vara hemma med små barn. Att analysera manrollen, lyfta fram andra bilder av män och visa att uppfostran, omvårdnad, mentorsskap är minst lika manligt som ledarskap eller kroppsarbete, är oerhört viktigt tror jag.
Jag tänker också att det såklart finns många fler faktorer som ingår i problemet med familjevåld. Den som slår är egentligen den mest maktlösa, för våldet är den maktlösas sista utväg. (Om vi nu bortser från personer med empatistörningar.) Vad skapar maktlösheten? Jag tror att arbetslösa, sjukskrivna, missbrukande, lågavlönade, lågutbildade män uppfattar sig som mycket mer maktlösa än kvinnor i samma situation. Och att detta ibland leder till våldet.
Men vad är det som gör att männen upplever sig som så maktlösa? Vad är det kvinnorna lyckas med som männen i den situation misslyckas med?
Sen ska man heller inte glömma att det givetvis sker våld även i samkönade relationer, och att även kvinnor slår. Kvinnor slår sin manliga partner, sin kvinnliga partner och sina barn (barnmisshandel är ett av de få brott där kvinnor står för en stor andel av brotten). Men detta våld osynligörs nästan överallt, vilket givetvis är ett lika stort svek emot de offren som mot de som slagits av en man.
Men vad vi rent konkret ska göra, nej det vet jag inte. Men det är skönt att se att fler jobbar på det, oavsett partifärg!
Mvh/ Lukas Romson
Skicka en kommentar