Sommaren 1993 spelade jag med i "Lekholmens sommarteater", som satte upp Mistero Buffo av Dario Fo. Pjäsen handlade om folks reaktioner på Jesu uppväckande av Lasarus från de döda (Joh 11), och hade många komiska och farsartade poänger - såsom det kan förväntas när Fo är i farten. Man såg varken Jesus, Lasarus eller hans systrar i pjäsen, bara diverse figurer omkring dem. Jag spelade en vandrande trubadur och framförde mina egna sånger till gitarr.
En episod som är värd att minnas inträffade en gång när vi spelade utomhus (vid regn var vi i kapellet, men då det var fint använde vi en scen som vi hade röjt upp vid en klippa där publiken kunde sitta) och hade kommit till scenen då graven öppnades och Lasarus kom ut. Vår reaktion var att kasta oss tillbaka, eftersom stanken var så outhärdlig (se Joh 11:39).
Just då hade en från personalen beslutat att röra om i komposten 30 meter längre bort, och av någon outgrundlig omständighet kom lukten från den ända fram till scenen just i rätt ögonblick! Redan att det luktade så långt bort var ju oväntat och överraskande - och att det skedde just då vi vek oss dubbla över liklukten från graven var verkligt speciellt! Publiken undrade hur vi hade ordnat saken...
Vår regissör överreagerade genom att skälla ut kompoströraren efteråt, för han var nog oskyldig.
Just då hade en från personalen beslutat att röra om i komposten 30 meter längre bort, och av någon outgrundlig omständighet kom lukten från den ända fram till scenen just i rätt ögonblick! Redan att det luktade så långt bort var ju oväntat och överraskande - och att det skedde just då vi vek oss dubbla över liklukten från graven var verkligt speciellt! Publiken undrade hur vi hade ordnat saken...
Vår regissör överreagerade genom att skälla ut kompoströraren efteråt, för han var nog oskyldig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar