Föregående avsnitt: VigselEtt teologiskt argument för äktenskapet i sin nuvarande form vill många hitta i skapelseberättelserna i början av Första Moseboken. Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder – "människa". Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna "skapelseordning" (alltså mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt; se nedan). Enligt den första skapelseberättelsen (i Första Moseboken 1) skapades "människan" till Guds avbild, och det specificeras ännu att detta gäller både det manliga och det kvinnliga i oss. I den andra skapelseberättelsen (i Första Moseboken 2) säger Gud: "Det är inte bra att människan (hebr. adam) är ensam" (v. 18), varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (alltså djur av olika slag). När inget av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Här är våra svenska bibelöversättningar av vers 18 inexakta. De talar om att "mannen" inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ordet adam vore "människa". Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av "Me Tarzan, you Jane", alltså.
Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen hade människan inte kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (Första Moseboken 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt – och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men som vi ser av den korrekta översättningen hör inte tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Därför strider inte heller andra kombinationer än man-kvinna mot detta avsnitt.
Ofta motiveras som sagt vårt traditionella äktenskapsbegrepp just med skapelseordningen, där mannen och kvinnan blev skapade för att tillsammans föröka sig och uppfylla jorden. Men vad är ett äktenskap? Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande.
I vigselformuläret finns många delar, men vissa är mer centrala än andra. Äktenskapets giltighet hänger inte på att varenda prick i formuläret kommer fram. Det centrala är frågorna, svaren och stadfästelsen; det övriga är nog genomtänkt och bra, men kan ses som stödfunktioner. Vid en vigsel som jag förrättade hamnade brudparet åt orätt håll framför altaret, alltså så att bruden stod på min vänstra sida och brudgummen till höger. Jag märkte det inte förrän jag skulle fråga brudgummen om han ville. Då vände jag mig automatiskt åt vänster, hickade till när det var bruden som stod där och vände mig så åt höger så jag kunde ställa frågan till rätt person. Efteråt var det någon bröllopsgäst som undrade om vigseln var giltig när de gjorde ett sådant misstag – men det är ju klart att de blev gifta i alla fall.
Det är tydligt att äktenskapet som sådant inte är en kyrklig, utan en samhällelig angelägenhet. Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Följande avsnitt: Skilsmässa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar