Min far var modersmålslärare. I början av sin karriär jobbade han en tid i Tyska skolan i Helsingfors; det bör ha varit mot slutet av 1960-talet. När han skulle börja där, hade han noggrant övat in en tysk hälsningsfras, som han ville använda när han kom in i lärarrummet.
När han steg in sade han alltså: "Guten Tag! Ich bin Jakob af Hällström, der neue Lehrer des schwedischen Mutterspraches" - och om det var något språkfel i detta, är det mitt fel, inte hans.
Effekten av detta blev dock större än vad pappa hade räknat med. Alla i lärarrummet sken upp och konstaterade: "Ach! Sie sprechen ja Deutsch!" och utsatte pappa för en veritabel störtflod av snabb tyska, som han inte hade en chans att hänga med i...
När han steg in sade han alltså: "Guten Tag! Ich bin Jakob af Hällström, der neue Lehrer des schwedischen Mutterspraches" - och om det var något språkfel i detta, är det mitt fel, inte hans.
Effekten av detta blev dock större än vad pappa hade räknat med. Alla i lärarrummet sken upp och konstaterade: "Ach! Sie sprechen ja Deutsch!" och utsatte pappa för en veritabel störtflod av snabb tyska, som han inte hade en chans att hänga med i...
4 kommentarer:
Wegen der Artigkeit kann schon Einiges passieren...
Haha, kul anekdot.
Språk är nogn en lustig sak.
Min mamma berättar ofta om en grej som hände när hon precis hade flyttat till Stockholm i mitten av 70-talet. Mammas kompis ville lära sig finska för hon ville kunna imponera på arbetskamraterna, av vilka nästan samtliga kunde tala finska. Hon ville lära sig säga "Livet är underbart!" på finska. Min mor såg en chans att vara lite lustig, så när kompisen kom in i pausrummet blev det allmänt skrattkalas när denne plötsligt utropade "Liivit ovat ihania!"
Lite kul det också, ju.
Att vara artig kan leda till ett och annat...
Har själv även ett minne från Tyskland från mina studieår där. Skulle berätta om små figuriner som forna egyptierna satte i sina gravar för att själva slippa arbeta i eftervärlden - de såkallade ushebti-figurinerna. De var ofta målade och med en textvers från Döda boken.
Vad jag sade var följande: "Diese Uschebtis waren stets gestreichelt mit Farbe" som väckte allmän munterhet.
(Alltså: "Dessa ushebti(-figuriner) var alltid smekta med färg" - istället för "målade med färg".)
Min farmor, som kom från Dalsbruk, flyttade till det inre, finska Finland när min farfar fick tjänst vid en fabrik nära Jyväskylä. Barnbidragen hade införts i Finland på 1940-talet och fick lösas ut via postkontoren.
Min farmor gick till posten och sa "Päivää, pitäisi saada lapsilisäys". Att postfröken lovade säga till postiljonen är förmodligen sedan en ren skröna...
Skicka en kommentar