Bloggaren och kollegan Kristian Norrback kommer med följande kommentar till flera inlägg på kyrkpressen.fi:
När han talar om kyrkomedlemmens plikter citerar han KO 1:5 utan att nämna paragrafen, vilket härmed vare gjort. Kyrkomedlemmens rättigheter nämns i korthet i föregående paragraf (KO 1:4): "... att bli delaktig av kyrkans heliga handlingar och de övriga förmåner som församlingen erbjuder ...". Men kyrkotukten i det aktuella fallet, alltså. Jag har aldrig anklagats för att genom mitt leverne förorsaka förargelse och försumma mina plikter som kyrkans medlem (KO 4:2,1). Om så vore fallet kunde och borde Sandell som präst vägleda mig "att iaktta en kristlig livsföring", men det är alltså inte aktuellt här.
Återstår då andra momentet: "Kyrkoherden skall tillrättavisa de medlemmar av kyrkan som undervisar mot kyrkans bekännelse." Jag håller inte med om att jag skulle undervisa mot kyrkans bekännelse, och domkapitlet har inte heller fällt mig för detta, men det tycks ju inte störa enskilda kolleger. Oberoende bör vi läsa momentets första ord och konstatera att där står "kyrkoherden", inte "en präst" som i första momentet.
När detta ändrade kan jag inte säga, men i den citerade paragrafen talas det om vägledning och tillrättavisning. Tidigare epokers straff - spöstraff, skamstraff och utestängning från nattvardsgemenskapen, för att nämna några exempel - står inte längre till buds i kyrkotuktsfall. Slutsatsen är att det inte föreligger någon juridisk grund för kyrkotukt i det föreliggande fallet. Det har Sandell mig veterligen aldrig heller påstått, utan det är Norrback som rörde ner den ingrediensen i soppan.
Upphetsningen på grund av Pastor Sandells skötsel av sin tjänst beror inte på något "utestängande" i sig från Nattvarden. Det handlar om kyrkotukt (onekligen låter det mycket bättre att som Katolska kyrkans katekes använda termen helande för denna funktion i kyrkans liv).Det är helt sant att det stadgas om kyrkotukt i KO 4:2. Det är den enda paragraf i kyrkolagstiftningen som behandlar frågan, och enda gången som själva ordet förekommer är i den rubrik som Norrback hänvisar till. Men hans referat är alltså i sig korrekt.
Det påstås ibland slarvigt att kyrkotukt "inte finns" i vår moderna, tidsenliga kyrka. Det är fel. Kyrkoordningens kap. 4 har ordet kyrkotukt i rubriken. I kap 4 § 2 anges tre förhållanden som fordrar kyrkotukt:
1) orsaka förargelse genom levernet,
2) försumma sina plikter som medlem,
3) lära mot kyrkans bekännelse.
I de två första fallen skall en präst "vägleda", i det tredje fallet skall kyrkoherden "tillrättavisa". Kyrkmedlemmens plikter är sedan att delta i gudstjänsten, använda nådemedlen, leva kristligt och "ingå sitt äktenskap på föreskrivet sätt".
För hundra år sedan var det självklart att kyrkotukten, som märk väl ännu finns med!, hade med deltagandet i Nattvarden att göra. VAD HÄNDE SEDAN? Om det skulle den här diskussionen handla! Finns det teologiska skäl att ändra kyrkans tradition på den här punkten?
Pastor Sandell tar de här frågorna på fullt allvar. Som präst kan jag intyga att det är absolut bekvämast att vifta bort frågorna, knipa ihop ögonen och intala sig att frågorna inte finns.
När han talar om kyrkomedlemmens plikter citerar han KO 1:5 utan att nämna paragrafen, vilket härmed vare gjort. Kyrkomedlemmens rättigheter nämns i korthet i föregående paragraf (KO 1:4): "... att bli delaktig av kyrkans heliga handlingar och de övriga förmåner som församlingen erbjuder ...". Men kyrkotukten i det aktuella fallet, alltså. Jag har aldrig anklagats för att genom mitt leverne förorsaka förargelse och försumma mina plikter som kyrkans medlem (KO 4:2,1). Om så vore fallet kunde och borde Sandell som präst vägleda mig "att iaktta en kristlig livsföring", men det är alltså inte aktuellt här.
Återstår då andra momentet: "Kyrkoherden skall tillrättavisa de medlemmar av kyrkan som undervisar mot kyrkans bekännelse." Jag håller inte med om att jag skulle undervisa mot kyrkans bekännelse, och domkapitlet har inte heller fällt mig för detta, men det tycks ju inte störa enskilda kolleger. Oberoende bör vi läsa momentets första ord och konstatera att där står "kyrkoherden", inte "en präst" som i första momentet.
Märk väl:Norrback hävdar att kyrkotukten för hundra år sedan hade med deltagandet i nattvarden att skaffa, alltså att ett möjligt straff eller påtryckningsmedel som stod till buds var avstängning från nattvardsbordet. Jag är ingen expert på kyrkotuktens historia, men det han säger passar nog in med min uppfattning om hur det var.
Halvar Sandell är inte kyrkoherde, och kan därför inte hänvisa till KO 4:2,2.
Halvar Sandell är inte kyrkoherde i min församling, och har därför ingen övervakningsskyldighet mot mig som församlingsmedlem.
Halvar Sandell är inte min förman, och har därför ingen övervakningsskyldighet mot mig som tjänsteinnehavare.
Halvar Sandell är inte biskop, och har därför ingen övervakningsskyldighet mot mig som präst.
När detta ändrade kan jag inte säga, men i den citerade paragrafen talas det om vägledning och tillrättavisning. Tidigare epokers straff - spöstraff, skamstraff och utestängning från nattvardsgemenskapen, för att nämna några exempel - står inte längre till buds i kyrkotuktsfall. Slutsatsen är att det inte föreligger någon juridisk grund för kyrkotukt i det föreliggande fallet. Det har Sandell mig veterligen aldrig heller påstått, utan det är Norrback som rörde ner den ingrediensen i soppan.
9 kommentarer:
Kyrkotukt har nog inget med denna sak att göra! Ditt resonemang Kalle är korrekt.
I våra bekännelseskrifter i Schmalkaldiska artiklarna skriver Martin Luther (SKB sid. 334 eller http://tinyurl.com/2vym7v) om "det rätta kristna bannet" som förklaras som att inte låta uppenbara och obotfärdiga syndare komma till sakramentet eller annan kristen gemenskap förrän de bättrar sig.
I dagens kyrkliga nuläge skulle man väl tillrättavisa Luther med att "alla konfirmerade medlemmar" "har rätt" till sakramentet enligt kyrkoordningen.
Den diskussion jag saknar skulle gälla frågor som Har Luther teologiskt fel när säger att sakramentet skall förvaltats på det här sättet? Har våra bekännelseskrifter teologiskt fel på den här punkten? Vilka är de teologiska (inte pragmatiska) motiveringarna för lösningen i nu gällande kyrkoordning?
Vad sägs?
Kalles slutplädering mynnar ut i att jag infört ämnet "kyrkotukt" ("det rätta kristna bannet") i ett sammanhang där det inte hör hemma. Efter att ha hört Halvar Sandell på www.pod.fi är jag fortfarande av den meningen att "helandets sakrament" hör hit. Väldigt mycket.
O vad jag saknar något svar på frågorna!
Jag är ingen expert på kyrkotuktens teologi. Angående den teologiska motiveringen för den nuvarande kyrkoordningen måste du säkert fråga någon av dem som var med om att stifta den, och som därmed har ett direkt ansvar för den. Henrik Perret, för att bara nämna ett exempel.
Det är du inte, men du är säker på att den inte har någon plats i vår kyrka?
Den som är intresserad av den historiska utvecklingen hittar här en sammanställning av den gamla kyrkolagens stadganden jämte en från 1989 härrörande parodisk version.
Vidare fördes en intensiv diskussion i frågan på kyrkomötets vårsession 1989, återgiven i kyrkomötets diskussionsprotokoll. Diskussionen grundades i ett initiativ av Leino Hassinen, som bad biskoparna utreda vad det betyder att vara medlem i folkkyrkan, men det röstades ner med motiveringen att kyrkotuktsfrågan skulle komma upp i den kommande kyrkolagsrevisionen. Så blev det också - med påföljd att endast reliker av bestämmelserna återstod.
O nej, Kristian, jag är tvärtom säker på att den har en plats i kyrkan. Du har ju själv refererat stadgandena om kyrkotukt genom vägledning och tillrättavisning i saklig ordning.
"Jag håller inte med om att jag skulle undervisa mot kyrkans bekännelse, och domkapitlet har inte heller fällt mig för detta, men det tycks ju inte störa enskilda kolleger."
Det beror på att dessa dina enskilda kolleger inte är så naiva att de ser den kristna kyrkan vara lika med ett världsligt domkapitel. De inser bl.a. att man måste lyda Gud mer än människor.
Skicka en kommentar