Så här på Alla helgons dag vill jag dela med mig av den parentationsandakt som jag höll idag (parentation är ett tillfälle då man minns de avlidna t.ex. genom att tända ljus för dem, såsom vi gjorde idag). Rubriken är De mortuis nil nisi bene?
Andakten behandlar frågan om hur vi skall ställa oss till dem som har avlidit innan vi har ställt vårt förhållande till rätta med dem, och har en mycket personlig anknytning för mig (utan att gå in på detaljer). Den kan eventuellt ha ett vidare intresse än bara bland dem som brukar besöka Predikantbloggen.
Andakten behandlar frågan om hur vi skall ställa oss till dem som har avlidit innan vi har ställt vårt förhållande till rätta med dem, och har en mycket personlig anknytning för mig (utan att gå in på detaljer). Den kan eventuellt ha ett vidare intresse än bara bland dem som brukar besöka Predikantbloggen.
4 kommentarer:
Svårt. Måste man alltid förlåta? Jag menar, kommer det en punkt när man förlåtit och förlåtit och inte kan göra det längre? När man kan besluta att gå vidare?
Som studerande i Åbo fick jag ett telefonsamtal från en advokatbyrå Hade jag en svart kostym? Svar ja Ja. Kunde jag komma och bära en för mig okänd tant från Kimito till graven mot ett arvode om 300 mark? Hon hade varit så jävlig i livet att ingen släkting tänkte komma till begravningen. Så var vi sex studerande i svart kostym (med förnamn på A; advokatbyrån hade använt ÅA:s studentregister) som hörde prästen hålla en lysande predikan - för liket och för oss sex Om en liten flicka som en gång på 1910-talet hade suttit och väntat, väntat och väntat vid ett fönster. På någon eller nånting som aldrig kom.
Personligen vet jag att det finns ett minnestal över en släkting som jag en dag måste hålla. Där jag - för alla efterlevandes skull - måste ta upp saker som kom att prägla en hel släkt. Och som vi den dagen måste kunna se och aktivt lämna bakom oss för att kunna gå vidare. Det är bara så. Man kan inte alltid tala bara vackert om de döda.
Erkki:
Tråkig situation. Jag har förrättat motsvarande jordfästningar. Rekordet är jag och kistan - ingen kantor, ingen vaktmästare, inga anhöriga... Tragiskt.
Albin:
Beklagligtvis är det så.
Skicka en kommentar