Det är naturligtvis helt OK att kristna engagerar sig politiskt. Också vi kristna har ett intresse av det samhälle i vilket vi lever. Också vi kristna kan säkert komma med konstruktiva bidrag till samhällsutvecklingen, delvis i våra civila yrken, delvis genom förbön, delvis genom politiskt engagemang. Ett par exempel på troende kristna partiledare är Vänsterförbundets förra ordförande Suvi-Anne Siimes och Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. De återfinns alltså i var sin ända av partispektret.
Det är ändå viktigt att vi kristna inte blandar ihop politisk verksamhet med religionsutövning. Vår tro får finnas med i politiken - och bör finnas med i politiken! - eftersom den ger en etisk grund för vårt liv. Vi bör dock inte sätta likhetstecken mellan den etiska grunden och ett politiskt handlingsprogram. Inte heller bör vi utgå från att sådana som har en annan etisk grundval skulle på något sätt automatiskt bli våra motståndare, eller att alla kristna borde höra till samma parti och driva samma slags politik. Det håller inte. Vi lever i ett demokratiskt, inte teokratiskt samhälle.
Ändå har en sådan sammanblandning ofta skett i både historia och nutid. Kyrkofurstar och gudomligt utsedda monarker, “kristna” partier och politiserade kyrkor finns det många exempel på. Ser vi på situationen i USA blir detta förstås mycket tydligt, men också i vårt land finns det en tendens till detta. Det parti som tidigare kallade sig “Kristliga förbundet” visade genom sitt namnval att det strävade efter att förkristliga politiken och politisera tron. Underförstått i namnet var signalen att den som inte är med i det “kristliga” förbundet inte är “kristlig” - vilket naturligtvis var förolämpande nonsens. För något år sedan bytte partiet namn och blev Kristdemokraterna i stället, vilket är betydligt bättre. En eloge till den dåvarande ordföranden Bjarne Kallis, som drev igenom namnändringen trots motstånd från den “religiösa” falangen inom partiet! Sedan han avgick som ordförande har partiets politik visat en dragning tillbaka mot det religiösa hållet, men det finns väl hopp om att en återgång till den gamla onda tiden ska kunna undvikas.
Slutsats: Att göra politik på basen av kristen etik - kärlek till nästan, t.ex. - är fint. Att göra politik på basen av en form av kristen tro - såsom motstånd mot partnerskapslagen med bibliska argument - är däremot förkastligt.
Det är ändå viktigt att vi kristna inte blandar ihop politisk verksamhet med religionsutövning. Vår tro får finnas med i politiken - och bör finnas med i politiken! - eftersom den ger en etisk grund för vårt liv. Vi bör dock inte sätta likhetstecken mellan den etiska grunden och ett politiskt handlingsprogram. Inte heller bör vi utgå från att sådana som har en annan etisk grundval skulle på något sätt automatiskt bli våra motståndare, eller att alla kristna borde höra till samma parti och driva samma slags politik. Det håller inte. Vi lever i ett demokratiskt, inte teokratiskt samhälle.
Ändå har en sådan sammanblandning ofta skett i både historia och nutid. Kyrkofurstar och gudomligt utsedda monarker, “kristna” partier och politiserade kyrkor finns det många exempel på. Ser vi på situationen i USA blir detta förstås mycket tydligt, men också i vårt land finns det en tendens till detta. Det parti som tidigare kallade sig “Kristliga förbundet” visade genom sitt namnval att det strävade efter att förkristliga politiken och politisera tron. Underförstått i namnet var signalen att den som inte är med i det “kristliga” förbundet inte är “kristlig” - vilket naturligtvis var förolämpande nonsens. För något år sedan bytte partiet namn och blev Kristdemokraterna i stället, vilket är betydligt bättre. En eloge till den dåvarande ordföranden Bjarne Kallis, som drev igenom namnändringen trots motstånd från den “religiösa” falangen inom partiet! Sedan han avgick som ordförande har partiets politik visat en dragning tillbaka mot det religiösa hållet, men det finns väl hopp om att en återgång till den gamla onda tiden ska kunna undvikas.
Slutsats: Att göra politik på basen av kristen etik - kärlek till nästan, t.ex. - är fint. Att göra politik på basen av en form av kristen tro - såsom motstånd mot partnerskapslagen med bibliska argument - är däremot förkastligt.
6 kommentarer:
Otroligt bra formulerad. Jag är av samma åsikt.
Naturligtvis påverkar vår tro våra politiska ställningstaganden. Så måste det också vara.
Däremot tar vi grundligt miste om vi tror att vi genom vårt politiska engagemang går Guds ärenden. Guds rike är inte ett jordiskt rike, och det som ska ske är Hans vilja, inte vår. Vi tjänar inte Kristus genom att kräva att andra ska rätta sig efter vår vilja.
Denna princip syndas det tyvärr frisk emot, både bland reformälskande liberaler och maktlystna neocons.
Jag är av en ngt annan mening:
Som kristen skall man fullt ut engagera sig i sitt samhälle, vara medborgerlig och således politisk. Man är vare sig mer eller mindre kristen i kyrkan än vad man är utanför kyrkan. Allt vad vi gör skall vi göra som gudstjänst, d.v.s. i kärlek till Gud, människa, och Guds skapelse som vi som människor har att förvalta.
Politiken, vårt demokratiska styre, olika partier, granskande organ o.s.v. är medel för vårt samhällsengagemang, både för oss att verka i och att förhålla oss till gentemot dess representanter.
Det är av stor vikt att de politiska företrädarna, framför allt partierna och dess ledare, förhåller sig sakligt: d.v.s. tydligt formulerar sin uppgift, vinner legitimitet för denna, och sedan ärligt förhåller sig till sin sak. Det är således viktigt att partinamnet uttrycker något av partiets syn på sin uppgift. Därför blir det som jag ser det alltid fel när man kallar sitt parti för "krist-" eller "kristlig" el. dyl. Eftersom det kristna budskapet och den kristna tron inte ryms i ett partiprogram eller i ett parti (typ "Fariseerna") så måste ett sådant namn bli missvisande. Vad värre är, är att det högmodigt missbrukar Herrens namn! Det blir alltså förvirrande (och osakligt) i dubbel mening: dels säger det inget (eller bara tillfälligt något) om partiets politik och dels säger det inget (eller bara tillfälligt något) om Gud.
För mig handlar detta ingenting om att "blanda ihop religion och politik", vad betyder i så fall "religion"? Finns det ngt mer i den meningen "religiöst" styre än det "ateistiska" styret i Nordkorea t.ex.? Men förvirringen här hänger förstås ihop med att religion kan betyda precis vad som helst mellan himmel och jord (och eventuellt med vissa anspråk därutöver). Efter många års religionsvetenskapliga studier känner jag mig helt övertygad:
Antingen är alla människor och mänskliga verksamheter "religiösa", eller så är ingen människa det. Utifrån det perspektivet skulle jag alltså hellre tala om saklig eller osaklig, god eller dålig, politik än om religiös eller oreligiös politik.
Mvh
Kall!
"Att göra politik på basen av kristen etik - kärlek till nästan, t.ex. - är fint.", är det ingen form av kristen tro? Så om du tror på kristen etik så är partnerskaps lagen något du borde kämpa emot i egenska av Guds Ords tjänare!
Bibliska argument är inte förkastliga, dom är från Yahweh och dom är eviga.
Vebi Divini Minister??
Jag kanske har uttryckt mig slarvigt. Se inlägget There is no Christian ethics från i maj.
Dessutom vidhåller jag skillnaden mellan Guds ord och Bibeln. Som du tydligen hänvisar till med din (felstavade) slutkläm.
Bengt, Bibeln är väldigt klar vad det gäller sanningen att Bibel och Guds ord inte är samma sak.
Bibeln kan (och bör) vi ha hemma i bokhyllan el. på nattduksbordet, Guds ord har oss i sin bok.
Bibeln kan vi hålla i handen när vi läser och hör Guds ord, Guds ord har oss i sin hand. O.s.v.
Att vara Guds ords tjänare är inte att vara Bibelbokstavens tjänare, tvärtom!
Bibeln är Guds ord i människors ord.
Skicka en kommentar