Jag blir emellanåt fundersam när jag läser nyheter från den förra västra rikshalvan. Jag hade två morgonsamlingar i ett par av våra lågstadier för ett par veckor sedan. Eftersom det följande söndag skulle vara kyndelsmässodag, talade jag om Jesus som världens ljus. Så överlämnade jag vårens program för församlingens barnarbete för utdelning till eleverna. Ingen tyckte att det var något konstigt med det.
Tvärtom har vi från församlingens sida ett blomstrande och glädjande samarbete med skolorna på vårt område. I Borgå finns ett gymnasium, två högstadier och ett tiotal lågstadier på svenska, och vi från den svenska församlingen besöker dem alla. Motsvarande samarbete har den finska församlingen med de finska skolorna. Församlingen ordnar också eftisverksamhet, vilket staden betalar oss för, precis som det sker med idrotts- och andra föreningar med motsvarande verksamhet.
Församlingen ordnar jul- och påskgudstjänster för skolor och dagisar, och på högstadiernas och gymnasiets vårfester håller vi andakter. Detta är helt naturligt.
Dessutom kan vi ha samarbete också i olika kriser. Exempelvis var en av våra ungdomsarbetare och jag i ett högstadium i två hela dagar i samband med skolskjutningen i Kauhajoki i höstas. Det behövdes krisarbete, så vi kallades in. Och också det var helt naturligt och uppskattat. Men den här sortens samarbete tycks vara satt på undantag i Sverige, åtminstone att döma av de rapporter som flyter in. Vårfester arrangeras i kyrkorna, men inga religiösa inslag kan tillåtas. Samma med julen, vilket är ännu konstigare.
En kollega berättade att när hon hade gjort ett några månaders gästspel i Svenska kyrkan, kom hon snabbt hem igen, för när hon skulle hålla någon skolandakt hade hon blivit tillsagd av sin kyrkoherde att hon inte fick nämna Jesus för barnen. Det kändes så främmande och bakvänt att hon tog sin Mats ur skolan.
Detta hukande torde bero på en (i och för sig god) omsorg om dem som inte är kristna. Vad jag har förstått (och erfarit) har ändå inte t.ex. "vanliga" muslimer något emot att man firar t.ex. jul i skolan enligt kristen tradition, bara man inte hindrar dem från att fira sina högtider - ramadan och vad det nu finns. Och närvaron vid religiösa tillfällen behöver ju inte vara obligatorisk för ateister. Omsorgen tycks alltså gå för långt. Vad säger mina läsare? Är det så här? Skall det vara så här? Borde Finland göra som Sverige eller tvärtom? Eller är det något annat system som borde införas? Kommentera gärna!
Tvärtom har vi från församlingens sida ett blomstrande och glädjande samarbete med skolorna på vårt område. I Borgå finns ett gymnasium, två högstadier och ett tiotal lågstadier på svenska, och vi från den svenska församlingen besöker dem alla. Motsvarande samarbete har den finska församlingen med de finska skolorna. Församlingen ordnar också eftisverksamhet, vilket staden betalar oss för, precis som det sker med idrotts- och andra föreningar med motsvarande verksamhet.
Församlingen ordnar jul- och påskgudstjänster för skolor och dagisar, och på högstadiernas och gymnasiets vårfester håller vi andakter. Detta är helt naturligt.
Dessutom kan vi ha samarbete också i olika kriser. Exempelvis var en av våra ungdomsarbetare och jag i ett högstadium i två hela dagar i samband med skolskjutningen i Kauhajoki i höstas. Det behövdes krisarbete, så vi kallades in. Och också det var helt naturligt och uppskattat. Men den här sortens samarbete tycks vara satt på undantag i Sverige, åtminstone att döma av de rapporter som flyter in. Vårfester arrangeras i kyrkorna, men inga religiösa inslag kan tillåtas. Samma med julen, vilket är ännu konstigare.
En kollega berättade att när hon hade gjort ett några månaders gästspel i Svenska kyrkan, kom hon snabbt hem igen, för när hon skulle hålla någon skolandakt hade hon blivit tillsagd av sin kyrkoherde att hon inte fick nämna Jesus för barnen. Det kändes så främmande och bakvänt att hon tog sin Mats ur skolan.
Detta hukande torde bero på en (i och för sig god) omsorg om dem som inte är kristna. Vad jag har förstått (och erfarit) har ändå inte t.ex. "vanliga" muslimer något emot att man firar t.ex. jul i skolan enligt kristen tradition, bara man inte hindrar dem från att fira sina högtider - ramadan och vad det nu finns. Och närvaron vid religiösa tillfällen behöver ju inte vara obligatorisk för ateister. Omsorgen tycks alltså gå för långt. Vad säger mina läsare? Är det så här? Skall det vara så här? Borde Finland göra som Sverige eller tvärtom? Eller är det något annat system som borde införas? Kommentera gärna!
6 kommentarer:
Min erfarenhet (begränsad) är att detta handlar om vad min mamma kallade "ställföreträdande lidande". Alltså att någon tar på sig att klaga för någon annan (grupp...).
Mamma såg detta fenomen i vegetarianism, djurens vääl, osv.
Alltså den enda gången jag personligen hade med denna skräck för att vara "religiös" att göra i en församling, var det några föräldrar (som inte var Jehovas vittnen) som ängslades för att det fanns några som var det i skolan.
Men den som själv är "religiös" har i allmänhet inga hang-ups för att någon annan är det...
För allt i världen ska vi inte gå till samma idioti som man gjort i Serige. Hela vårt samhälle (och Sveriges med för den delen) är uppbyggt på kristendomen oberoende om man pratar högt om Jesus eller inte. Om vi inte vågar tala om tro av "hänsyn" för andras tro är knäppt. Om jag som kristen befinner mig i ett land där 80% av befolkningens tro är islam så inte katten förväntar jag mig att de ska tiga bara för att jag och 20% av befolkningen kan bli sura... Hellre då öppet diskutera vad som är lika och olika i våra religioner.
Skenhelighet kallar jag det när man inte får tala om Jesus i skolan men nog kallar in prästen när det krisar.
Frågan om julfester och dylikt i skolorna är rätt så oviktig.
Viktigare vore att avskaffa segregerad religionsundervisning i skolorna och införa en gemensam 'religion- och livsåskådningskunskap', där alla elever skulle delta samtidigt.
Torsti Niemi
Frihet att ha religion/att inte ha religion (d.v.s. religiös övertygelse) betyder inte frihet från religion, att vi ska i allting följa denna linje. Då blir frihet bara tomt för de flesta - en "privat"sak. Jämför - som homosexuell ska du hålla ditt sexuella anlag för dig själv och inte alls på allmänna platser "propagera" det. Blir inte människan i.o.m. det här lidande?
Vad som helst kan anses som vinklat. Sveriges linje är skrämmande!
Religionsfriheten ska - enligt mig - innefatta alla, men inte hindra religionsutövning. Ingen borde tvingas mot sin vilja till någon religionsutövning. Ifall sådana tillställningar ordnas t.ex. i skolan, borde frånvaro vara möjligt. Tillställningen borde dock sedan kunna vara helt utan hinder i ifrågavarande religions tappning.
Enligt svensk lag ska skolan vara konfessionsfri, och det får till följd att det inte ska förekomma religiöst förkunnande på skoltid genom t ex gudstjänst eller andakt. Eleverna har skolplikt och måste delta i all undervisning, och skolan måste lägga upp undervisningen så att alla kan delta oavsett religiös tillhörighet.
Det står i läroplanen (Lpo 94) att "Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell." och "Undervisningen skall vara saklig och allsidig. Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller den andra åskådningen."
I Sverige har vi inte längre ett skolämne som heter "kristendomsundervisning", utan nu har vi"religionskunskap" istället, där eleverna ska få kunskap om fler religioner än enbart kristendom. Lärarens uppgift är inte att tala om för eleverna vilken religion som är "rätt" eller försöka pådyvla eleverna sin egen tro eller icke-tro. Idag kan läraren i religion vara både kristen, muslim, hindu,jude, buddhist eller ateist.
I dagens Sverige finns elever med alla möjliga trostillhörigheter i en och samma klass, och likaså bland skolpersonalen. Sverige är inte lika homogent som för t ex bara femtio år sedan. Förr i skolan hade man "kristendomskunskap" som skolämne, och man hade morgonandakt med bön och psalmsång. Lärare var tom tvungna att vara kristna. Och religionsfrihet infördes så sent som 1 januari 1952. Men idag är reglerna annorlunda, och samhället har förändrats.
Jag som skriver är lärare, och tycker att det är helt rätt att skolan ska vara konfessionsfri. I ett demokratiskt land med religionsfrihet är det inte staten som ska bestämma vilken tro eller icke-tro elever ska ha. Religionsfrihet innebär ju både frihet att ha en tro och utöva den, och rätten att inte tro.
Skolan är till för alla elever, både kristna, muslimer, ateister, hinduer osv. Det vore fel att tvinga elever och personal att gå på gudstjänst och be böner till en gud de inte tror på under skol- och arbetstid. Det är skolplikt tom årskurs 9 och all undervisning är obligatorisk, och vi i skolan får inte dela upp eleverna så att de kristna eleverna får gå på gudstjänst på skoltid medan muslimerna och ateisterna t ex får stanna kvar på skolan och räkna matte. Alla ska kunna delta i all undervisning.
Jag tycker att man ska acceptera och respektera att skolan, religiösa församlingar och föräldrar har olika roller i samhället och olika uppgifter. I ett demokratiskt land med religionsfrihet ska inte staten ( eller rektorer och lärare) bestämma vilken livsåskådning elever ska ha, utan det ska varje person själv bestämma.
I dagens Sverige är många skolor mångkulturella, och dessutom är inte alla med helsvenskt ursprung troende. Det är okej att göra studiebesök i kyrkor, synagogor eller moskéer där religiösa företrädare svarar på elevernas frågor och kanske visar runt i lokalerna och berättar om olika symboler osv, men inte att ha religiöst förkunnande med gudstjänst och bön. Då är skolan inte längre icke-konfessionell som det står i lagen att skolan ska vara. Och varför skulle någon tycka att det är okej att tvinga någon att be till en gud den inte tror på? Och vilken präst tycker att det känns bra att hålla gudstjänst för personer som inte valt att gå till kyrkan själva av egen vilja utan är tvungna, och kanske har en annan religiös tro eller är ateister? I Sverige har vi dessutom inte längre en statskyrka.
Det betyder förstås inte att eleverna inte får ha en tro och inte utöva den, men att de får utöva den på sin fritid. Föräldrarna får givetvis uppfostra sina barn att ha en viss tro. Om de är t ex kristna är det i deras intresse och deras ansvar att ta med sina barn till en kyrka och gå på gudstjänst. Skolan och föräldrarna har inte samma roll, skolan ska förmedla kunskaper om olika religioner men förhålla sig neutral och inte tala om för eleverna hur de ska tro. Och kyrkan ska förstås förmedla sin tro men får inte använda skolan till det och anordna t ex gudstjänster på skoltid eftersom skolan måste följa lagen om att den ska vara icke-konfessionell. På fritiden gör var och en vad den vill, men under skoltid gäller vissa regler, och man måste ta hänsyn till ALLA.
Jag är själv ateist och har jobbat på skolor som i hög grad är mångkulturella och i mina klasser har eleverna haft många olika religionstillhörigheter eller inte haft någon tro, och bland skolpersonalen har situationen varit densamma. Att då gå på gudstjänst under skoltid känns helt fel, och känns som ett hyckleri när det kanske är högst 50% som är kristna. Det är bara att inse att landet inte är lika homogent som förr, och numera är det också tillåtet att inte ha en tro. Därför är det bättre att elever går till kyrkan/synagogan/moskén på sin fritid, så att ingen tvingas till något den inte vill.
/hälsar en svensk lärare
Jag har, i min prästtjänst, varit ute mycket på skolor (och är). Som jag ser det så finns det några saker som är viktiga.
För det första så handlar det om att bygga relationer. Där jag känner rektor och lärare så får jag stort handlingsutrymme. Ömsesidigt förtroende kommer man långt med. Jag är där om det krisar, men också under lektioner inom tex del del av religionsundervisningen som hnadlar om kristendom -men inte bara. På en del ställen frågar man efter gudstjänster, på andra skolavslutningar och adventshögtider. På andra inte. Jag lägger ingen värdering i vilket, bara de har klart för sig vad de vill och kan förmedla det -och jag kan förmedla hur jag tänker, vilka regler som finns (tex kallar jag inte en adventssamling i vilken man tagit bort bön för gudstjänst bara för att "den alltid gjort det").
Jag lägger heller inte energi på att försöka anpassa mig till nån form av objektivitet -det är ju lärarnas/ skolans jobb att se till att eleverna får en allsidig undervisning och att reflektera kring det barnen/ ungdomarna är med om och får höra inte mitt. Och om jag inbjuds att prata om något särskilt så förutsätter jag att lärarna på liknande vis bjuder in andra och ger eleverna andra perspektiv också.
Över huvudtaget så är det väl viktigt att ha klart för sig varför man är på skolor, för sin egen del. Är jag där för att frälsa själar? Är jag där som ett led i det diakonala uppdraget vi har som kyrka? Är jag där för att undervisa? Motiven i mötet med lärare och elever är ofta flera, men jag har inga problem att särskilja dem, tex att jag har ett motiv när jag inbjuder till gudstjänst i kyrkan, ett annat när jag är med när det krisar och ett tredje när jag deltar i lektioner om Bibeln och vem Jesus var. Men kanske är det just dessa olika motiv som skärmmer, både oss själva och andra som vi inte har byggt goda relationer till så att vi kan kommunicera kring dem?
Skicka en kommentar