Om vigselrätt och vigseltvång

Efter förslaget att systemet med könsneutrala äktenskap skall införas i Sverige, har debatten om kyrkornas vigselrätt och prästernas och pastorernas vigseltvång gått het (se t.ex. ärkebiskop Anders Wejryds kommentar). För några veckor sedan försökte en insändarskribent i Hufvudstadsbladet introducera debatten också hos oss. Jag svarade ur en annan synvinkel, men annars födde hans initiativ inga större vågor.

I en del länder, t.ex. i Frankrike, finns det ingen kyrklig vigsel. Alla måste gå till magistraten eller borgmästaren (hur man nu vill översätta mairie), och den som vill kan sedan få kyrklig välsignelse av sitt äktenskap, naturligtvis under förutsättning att kyrkan går med på det. Jag har själv varit med om att förrätta en sådan tillsammans med en katolsk präst utanför Paris, och då störde det naturligtvis ingen att jag inte har vigselrätt i Frankrike - det var ju inte en vigsel som vi förrättade.
I andra länder, t.ex. USA, kan olika yrkesgrupper och personer ansöka om att få vigselrätt. Präster och prelater gör så, men också olika slags domare och sådana som gör business av det - såsom de som förrättar de välkända drive-in-vigslarna i Las Vegas. Alla som har vigselrätt har fått den av (del)staten, inte av t.ex. kyrkan.
I de nordiska länderna är ett allmänt system att staten delegerar vigselrätt åt kyrkorna, vilkas präster och pastorer förvaltar den. Dessutom finns förstås möjligheten till civil vigsel på magistraten.
Och det är detta system som vissa vill ändra på, så att det skulle motsvara det franska. Motiven till detta är olika i olika fall. Humanister (i ordets ideologiska betydelse) vill minska religionens inflytande i samhället. Konservativa kristna, som den ovannämnda insändarskribenten, vill inte bli tvingade att godkänna t.ex. samkönade vigslar, om staten sätter ett sådant villkor för bibehållande av vigselrätt.

Frågan är ju sedan om vigselrätt innebär vigseltvång. Redan nu är min kyrkas vigselrätt begränsad. Jag får t.ex. inte viga ett par om inte kontrahenterna uppfyller vissa villkor. Att de skall ha en giltig hindersprövning (alltså ha papper på att de är myndiga, inte för nära släkt med varann och inte gifta från tidigare) är bara början. Dessutom skall de vara skriftskolgångna medlemmar av kyrkan, eller om inte båda är det, skall den andra höra till någon kristen kyrka.
Om dessa villkor uppfylls har församlingen plikt att viga. Däremot inte nödvändigtvis den enskilde prästen. Det finns kolleger som av samvetsskäl inte viger t.ex. frånskilda, och det är tillåtet - under förutsättning att församlingen (läs: kyrkoherden) ser till att vigseln ändå kan förrättas. Kyrkoherdens rättighet att väja är alltså i detta fall mindre än andra prästers.
Samma samvetsfrihet bör rimligtvis gälla också präster som inte kan tänka sig att viga samkönade par (under förutsättning att sådana vigslar införs i Finland, vilket jag hoppas). Kyrkans vigselrätt leder alltså inte automatiskt till prästens vigseltvång.

Om så är fallet, vore följderna av en slopad vigselrätt väldigt negativa för kyrkan. Jag har inga siffror till hands just nu, men jag vågar påstå att en stor majoritet av dem som gifter sig i Finland väljer att gifta sig kyrkligt. Många av dem skulle kanske vända sig till kyrkan fastän den borgerliga vigseln vore obligatorisk på franskt sätt, men många skulle säkert falla bort. De som är ute efter ett pampigt kyrkbröllop får det, men de som vill gifta sig i mindre skala kanske inte upplever ett behov av två ceremonier.
Och i så fall mister kyrkan en kontaktyta som den har till sina medlemmar - och i de flesta fall medlemmar som är i en ålder då många andra kontaktytor saknas. Skall kyrkan förbli en folkkyrka, så får vi inte göra misstaget att avstå från vigselrätten. Om vi däremot vill bygga upp en elitistisk organisation av endast starkt och lika troende människor, så är situationen en annan.
Men för min del anser jag att om folk prompt vill ha Guds välsignelse för sina liv och sina äktenskap, så skall inte kyrkan förmena dem den!