Riksdagen i Sverige har röstat ja till förslaget om könsneutrala äktenskap. Här i Finland diskuterar riksdagen samma fråga. Kyrkorna i båda länderna funderar kring vilka följderna skulle bli för deras del.
Centralt i diskussionen är begreppet äktenskap. Historiskt sett handlar det om ett förbund, slutet mellan släkter för att i första hand föra vidare makt och egendom, konstaterar journalisten och författaren Tomas Blom i artikeln Ett omdebatterat kärlekskontrakt (Populär Historia 1.4.09). Han skriver bl.a. följande:
I det förkristna Norden, på vikingatiden, tycks äktenskapet huvudsakligen ha varit en angelägenhet för familj och släkt, i varje fall bland samhällets besuttna. Vi vet inte om det fanns några i vår mening religiösa riter eller övertoner i samband med det fornnordiska äktenskapet. Möjligen kan fruktbarhetsguden Frej och hans syster Freja ha varit inblandade, men huvudsakligen handlade det nog om en juridisk-ekonomisk uppgörelse mellan två släkter som genom giftermålet blev allierade och förpliktade att stödja varandra. Sedan skadade det säkert inte om själva huvudpersonerna råkade vara förälskade. Men det var ingen nödvändighet.
Skilsmässor förekom, på både mannens och kvinnans initiativ, och var inte särskilt komplicerade affärer, annat än möjligen i ekonomiskt avseende. Den kvinna som krävde skilsmässa hade rätt att få tillbaka den egendom hon fört med sig i boet. Om skilsmässan var mannens fel fick hon också behålla den brudgåva hon fått.
Kristendomen innebar en helt ny syn på äktenskapet. Det var ju ett av den katolska kyrkans sju sakrament, en helig handling som fordrade kvinnans medgivande. Visserligen fortsatte mäktiga män att gifta bort sina barn med varandra, men nu fanns det ändå en kraft i samhället som hävdade kvinnans rätt att säga nej. Kyrkan krävde också att mannen skulle hålla sig till en kvinna livet ut. Bihustrur och skilsmässa var i princip omöjliga. Alltså var det bäddat för konflikter med de gamla sederna.
Under medeltidens gång blev kyrkan också alltmer sexualfientlig. Celibatet var i princip att föredra och äktenskapet sågs som ett nödvändigt ont. Samtidigt var det märkligt nog möjligt för en man och en kvinna att bli giltigt gifta i hemlighet, utan vittnen. Allt de behövde göra var att ge varandra äktenskapslöften inför Gud, något som antagligen i vissa fall kunde sätta käppar i hjulet för släktens giftermålsstrategier. Det dröjde ganska länge innan kyrkan lyckades genomdriva sina krav på att ett brudpar skulle vigas. Inte förrän omkring år 1300 stadgas detta i Östgötalagen – och det skulle dröja ytterligare flera hundra år innan det blev allmän lag.
Under den katolska tiden betraktades mycket av det som hade med sex att göra som ett hinder för människan att komma närmare Gud. Att leva som munk eller nunna var idealet. Präster skulle i princip inte gifta sig, vilket inte hindrade att många av dem skaffade sig ”hushållerskor” som också kunde dela säng med husbonden.
Paradoxalt nog såg inte kyrkan utomäktenskapligt sex som något som medförde evig fördömelse. Bikt, ånger och botgöring kunde räcka som kompensation, kanske i kombination med en gåva till församlingen. Tilläggas bör dock att otrohet medförde svåra straff enligt flera av landskapslagarna.
Annat blev det efter reformationen. Dess upphovsman, Martin Luther, upphöjde äktenskapet till den enda godtagbara livsformen, även för präster. Att leva i celibat var meningslöst, ja till och med syndigt. Äktenskapet var inte längre ett sakrament, utan nu började kyrkan betrakta det som framförallt en sexuell relation mellan man och kvinna, som enligt Bibelns ord skulle förenas i ”ett kött”. Det betydde i sin tur att sex utanför äktenskapet blev strikt förbjudet. I princip gällde dödsstraff för hor, blodskam och tidelag (det vill säga otrohet, incest och samlag med djur), även om straffen ofta mildrades till böter eller kroppsstraff som att spöas med ris.
Efter förhandlingar om framförallt hemgiftens storlek kunde trolovningen, eller fästningen, äga rum. Ända in på 1700-talet betraktades denna ceremoni som viktigare än vigseln. Det viktigaste momentet var handslaget i vittnens närvaro mellan man och kvinna, ett handslag som bekräftade den ömsesidiga avsikten att bli man och hustru och som fortfarande lever kvar i talesättet ”ge någon handen”.
När trolovningen var avklarad och ringar växlats, var det i princip fritt fram för sex. 1686 års kyrkolag slår fast att fästning följd av samlag skulle gälla som äktenskap – även utan vigsel. Inte förrän i 1734 års lag blev vigseln ett absolut krav. Men folkliga sedvänjor (och vanlig, mänsklig åtrå) är seglivade ting, och det var långt ifrån någon ovanlighet att se gravida kvinnor stå brud, även om det betydde att brudparet ända in på 1800-talet var tvunget att betala böter till kyrkan.
Under senare delen av 1700-talet förändrades själva förutsättningarna för äktenskapet – på flera sätt. Befolkningen ökade och på landsbygden växte antalet obesuttna som inte ägde någon jord: torpare, backstugusittare, bruksarbetare, pigor och drängar. För dem hade äktenskapet mindre betydelse eftersom de inte var tvungna att bilda par för att ha en arbetskamrat att driva ett ärvt jordbruk med. De hade heller ingen egendom att förvalta genom strategiska giftermål.
Äktenskapet började övergå till att mer och mer bli en fråga om individens fria val. Det var upp till den som kunde försörja sig själv att gifta sig, eller låta bli. Antalet äktenskap sjönk också gradvis under denna period och nu började män och kvinnor av enkelt ursprung som fattat tycke för varandra att helt sonika flytta ihop.
Samtidigt växte det fram en helt ny syn på den känslomässiga grunden för äktenskapet. Kärleken började för första gången göra sig gällande på allvar. Under åtskilliga hundra år betraktades kärlek som ganska sekundärt vid val av äktenskapspartner, i bästa fall infann den sig med tiden. Men på 1700-talet började upplysningens idéer slå igenom. Det kungliga enväldet ifrågasattes, liksom det rimliga i husbönders makt att gifta bort sina barn utan att ta hänsyn till de närmast inblandades känslor.
En kort period i början av 1800-talet verkade det som att synen på äktenskapet höll på att genomgå en stor förändring under inflytande av de nya tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som kom till ett så påtagligt uttryck i Frankrike under revolutionen. Där, och i några andra länder, blev skilsmässa under en tid möjlig. Men det dröjde inte länge innan det växte fram ett nytt synsätt på mäns och kvinnors roller och uppgifter inom äktenskapet, ett synsätt som fyllde ungefär samma funktion. Nu skapades bilden av kvinnan som ”det svaga könet”.
Under 1800-talet förändrades äktenskapet, med början hos den växande borgarklassen, från att vara en producerande arbetsgemenskap till att bli en konsumerande relation grundad på romantisk kärlek. Det skedde samtidigt som hushållet, som ju kunde omfatta långt fler personer än själva familjen, förvandlades till ett hem för mamma, pappa och barn.
Det tidiga 1900-talets kvinnorörelse som kämpade för att ge kvinnan medborgerliga rättigheter fick naturligtvis också betydelse för hur synen på äktenskapet förändrades. Ett av rörelsens krav handlade om att ge kvinnan en möjlighet att lämna sin man. Att skiljas hade i teorin varit möjligt, men krångligt och ovanligt.
En bit in på det nya seklet hade kvinnan börjat komma ut på arbetsmarknaden, och under 1920-talet formades ett nytt kvinnoideal som bröt radikalt med det pryda, påbyltade 1800-talet. Modet föreskrev korta kjolar och shinglat hår. Sexuell attraktion blev allt mer öppet erkänd som en viktig grundval för det goda eller till och med ”Det fulländade äktenskapet”, som titeln lyder på en av samtidens handböcker i sexuell samlevnad.
Men efter smekmånadens kärleksrus vidtog äktenskapets vardag, och den rullade länge på i ungefär samma banor som på 1800-talet. Könsuppdelningen bibehölls; normen var att maken gick till jobbet med hemlagad lunch i sin unicabox medan frun stannade hemma och skötte hem och snöt barn som aldrig hade hört talas om dagis.
Så såg det ut, i princip, ända till 1950-talet. Äktenskapet hade inte förändrats så värst mycket på hundra år, mer än i det avseendet att sammanboende blivit en sällsynthet. I början av 1970-talet avskaffades i Sverige lagen om sambeskattning, något som definitivt gjorde hemmafruns existens svår att rättfärdiga med ekonomiska argument.
Nu har trenden angående vigslar vänt, med besked. Att gifta sig är helt okej, och bröllopet kan gärna vara påkostat på gränsen till det spektakulära. Själva äktenskapen kan förstås se olika ut, beroende på individernas grad av jämställdhet – och kanske också inom en snar framtid beroende på deras kön.
Centralt i diskussionen är begreppet äktenskap. Historiskt sett handlar det om ett förbund, slutet mellan släkter för att i första hand föra vidare makt och egendom, konstaterar journalisten och författaren Tomas Blom i artikeln Ett omdebatterat kärlekskontrakt (Populär Historia 1.4.09). Han skriver bl.a. följande:
I det förkristna Norden, på vikingatiden, tycks äktenskapet huvudsakligen ha varit en angelägenhet för familj och släkt, i varje fall bland samhällets besuttna. Vi vet inte om det fanns några i vår mening religiösa riter eller övertoner i samband med det fornnordiska äktenskapet. Möjligen kan fruktbarhetsguden Frej och hans syster Freja ha varit inblandade, men huvudsakligen handlade det nog om en juridisk-ekonomisk uppgörelse mellan två släkter som genom giftermålet blev allierade och förpliktade att stödja varandra. Sedan skadade det säkert inte om själva huvudpersonerna råkade vara förälskade. Men det var ingen nödvändighet.
Skilsmässor förekom, på både mannens och kvinnans initiativ, och var inte särskilt komplicerade affärer, annat än möjligen i ekonomiskt avseende. Den kvinna som krävde skilsmässa hade rätt att få tillbaka den egendom hon fört med sig i boet. Om skilsmässan var mannens fel fick hon också behålla den brudgåva hon fått.
Kristendomen innebar en helt ny syn på äktenskapet. Det var ju ett av den katolska kyrkans sju sakrament, en helig handling som fordrade kvinnans medgivande. Visserligen fortsatte mäktiga män att gifta bort sina barn med varandra, men nu fanns det ändå en kraft i samhället som hävdade kvinnans rätt att säga nej. Kyrkan krävde också att mannen skulle hålla sig till en kvinna livet ut. Bihustrur och skilsmässa var i princip omöjliga. Alltså var det bäddat för konflikter med de gamla sederna.
Under medeltidens gång blev kyrkan också alltmer sexualfientlig. Celibatet var i princip att föredra och äktenskapet sågs som ett nödvändigt ont. Samtidigt var det märkligt nog möjligt för en man och en kvinna att bli giltigt gifta i hemlighet, utan vittnen. Allt de behövde göra var att ge varandra äktenskapslöften inför Gud, något som antagligen i vissa fall kunde sätta käppar i hjulet för släktens giftermålsstrategier. Det dröjde ganska länge innan kyrkan lyckades genomdriva sina krav på att ett brudpar skulle vigas. Inte förrän omkring år 1300 stadgas detta i Östgötalagen – och det skulle dröja ytterligare flera hundra år innan det blev allmän lag.
Under den katolska tiden betraktades mycket av det som hade med sex att göra som ett hinder för människan att komma närmare Gud. Att leva som munk eller nunna var idealet. Präster skulle i princip inte gifta sig, vilket inte hindrade att många av dem skaffade sig ”hushållerskor” som också kunde dela säng med husbonden.
Paradoxalt nog såg inte kyrkan utomäktenskapligt sex som något som medförde evig fördömelse. Bikt, ånger och botgöring kunde räcka som kompensation, kanske i kombination med en gåva till församlingen. Tilläggas bör dock att otrohet medförde svåra straff enligt flera av landskapslagarna.
Annat blev det efter reformationen. Dess upphovsman, Martin Luther, upphöjde äktenskapet till den enda godtagbara livsformen, även för präster. Att leva i celibat var meningslöst, ja till och med syndigt. Äktenskapet var inte längre ett sakrament, utan nu började kyrkan betrakta det som framförallt en sexuell relation mellan man och kvinna, som enligt Bibelns ord skulle förenas i ”ett kött”. Det betydde i sin tur att sex utanför äktenskapet blev strikt förbjudet. I princip gällde dödsstraff för hor, blodskam och tidelag (det vill säga otrohet, incest och samlag med djur), även om straffen ofta mildrades till böter eller kroppsstraff som att spöas med ris.
Efter förhandlingar om framförallt hemgiftens storlek kunde trolovningen, eller fästningen, äga rum. Ända in på 1700-talet betraktades denna ceremoni som viktigare än vigseln. Det viktigaste momentet var handslaget i vittnens närvaro mellan man och kvinna, ett handslag som bekräftade den ömsesidiga avsikten att bli man och hustru och som fortfarande lever kvar i talesättet ”ge någon handen”.
När trolovningen var avklarad och ringar växlats, var det i princip fritt fram för sex. 1686 års kyrkolag slår fast att fästning följd av samlag skulle gälla som äktenskap – även utan vigsel. Inte förrän i 1734 års lag blev vigseln ett absolut krav. Men folkliga sedvänjor (och vanlig, mänsklig åtrå) är seglivade ting, och det var långt ifrån någon ovanlighet att se gravida kvinnor stå brud, även om det betydde att brudparet ända in på 1800-talet var tvunget att betala böter till kyrkan.
Under senare delen av 1700-talet förändrades själva förutsättningarna för äktenskapet – på flera sätt. Befolkningen ökade och på landsbygden växte antalet obesuttna som inte ägde någon jord: torpare, backstugusittare, bruksarbetare, pigor och drängar. För dem hade äktenskapet mindre betydelse eftersom de inte var tvungna att bilda par för att ha en arbetskamrat att driva ett ärvt jordbruk med. De hade heller ingen egendom att förvalta genom strategiska giftermål.
Äktenskapet började övergå till att mer och mer bli en fråga om individens fria val. Det var upp till den som kunde försörja sig själv att gifta sig, eller låta bli. Antalet äktenskap sjönk också gradvis under denna period och nu började män och kvinnor av enkelt ursprung som fattat tycke för varandra att helt sonika flytta ihop.
Samtidigt växte det fram en helt ny syn på den känslomässiga grunden för äktenskapet. Kärleken började för första gången göra sig gällande på allvar. Under åtskilliga hundra år betraktades kärlek som ganska sekundärt vid val av äktenskapspartner, i bästa fall infann den sig med tiden. Men på 1700-talet började upplysningens idéer slå igenom. Det kungliga enväldet ifrågasattes, liksom det rimliga i husbönders makt att gifta bort sina barn utan att ta hänsyn till de närmast inblandades känslor.
En kort period i början av 1800-talet verkade det som att synen på äktenskapet höll på att genomgå en stor förändring under inflytande av de nya tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som kom till ett så påtagligt uttryck i Frankrike under revolutionen. Där, och i några andra länder, blev skilsmässa under en tid möjlig. Men det dröjde inte länge innan det växte fram ett nytt synsätt på mäns och kvinnors roller och uppgifter inom äktenskapet, ett synsätt som fyllde ungefär samma funktion. Nu skapades bilden av kvinnan som ”det svaga könet”.
Under 1800-talet förändrades äktenskapet, med början hos den växande borgarklassen, från att vara en producerande arbetsgemenskap till att bli en konsumerande relation grundad på romantisk kärlek. Det skedde samtidigt som hushållet, som ju kunde omfatta långt fler personer än själva familjen, förvandlades till ett hem för mamma, pappa och barn.
Det tidiga 1900-talets kvinnorörelse som kämpade för att ge kvinnan medborgerliga rättigheter fick naturligtvis också betydelse för hur synen på äktenskapet förändrades. Ett av rörelsens krav handlade om att ge kvinnan en möjlighet att lämna sin man. Att skiljas hade i teorin varit möjligt, men krångligt och ovanligt.
En bit in på det nya seklet hade kvinnan börjat komma ut på arbetsmarknaden, och under 1920-talet formades ett nytt kvinnoideal som bröt radikalt med det pryda, påbyltade 1800-talet. Modet föreskrev korta kjolar och shinglat hår. Sexuell attraktion blev allt mer öppet erkänd som en viktig grundval för det goda eller till och med ”Det fulländade äktenskapet”, som titeln lyder på en av samtidens handböcker i sexuell samlevnad.
Men efter smekmånadens kärleksrus vidtog äktenskapets vardag, och den rullade länge på i ungefär samma banor som på 1800-talet. Könsuppdelningen bibehölls; normen var att maken gick till jobbet med hemlagad lunch i sin unicabox medan frun stannade hemma och skötte hem och snöt barn som aldrig hade hört talas om dagis.
Så såg det ut, i princip, ända till 1950-talet. Äktenskapet hade inte förändrats så värst mycket på hundra år, mer än i det avseendet att sammanboende blivit en sällsynthet. I början av 1970-talet avskaffades i Sverige lagen om sambeskattning, något som definitivt gjorde hemmafruns existens svår att rättfärdiga med ekonomiska argument.
Nu har trenden angående vigslar vänt, med besked. Att gifta sig är helt okej, och bröllopet kan gärna vara påkostat på gränsen till det spektakulära. Själva äktenskapen kan förstås se olika ut, beroende på individernas grad av jämställdhet – och kanske också inom en snar framtid beroende på deras kön.
1 kommentar:
Tack for den fina texten!
Skicka en kommentar