I medlet av 1700-talet hade kaplanen i stadsförsamlingen i Borgå en bostad vid rådhustorget, den fastighet som nu är ett galleri vid namn Gamla kaplansgården. Kaplanen i landsförsamlingen var dock utan.
År 1763 beslöt sockenstämman att bygga en kaplansgård för kaplanen i landsförsamlingen på tomten mitt emot domprostgården. Frågan hade diskuterats redan länge, men nu gjorde man då slag i saken. Tomten inköptes till församlingen och det gamla nedgångna hus som stod där revs. Stockar införskaffades, och snart var huset färdigt.
I knappt 250 år har kaplaner bott i Kaplansgården - 2013 skulle kvartsmillenniefesten kunna firas. Om Kaplansgården då längre existerar, alltså.
I nuvarande form (för en del förändringar har förstås skett längs århundradena) består Kaplansgården av en huvudbyggnad och två uthus på en tomt på ungefär 4000 kvadratmeter. Tomten är grovt triangelformad och gränsar mot Finnbyvägen, Gamla Kungsvägen och Kapellansbrinken. Förutom vanliga träd och buskar finns det tre äppelträd, ett halvt dussin vinbärsbuskar samt 40 krusbärsbuskar, som (enligt min teori) antagligen har anlagts av någon prästfru med minst två pigor. Det stora potatislandet vid Finnbyvägen är numera en gräsmatta.
I det övre uthuset har kaplanen sitt garage och två förvaringsutrymmen. Det nedre, som tidigare var stall och lagård, är i fastighetskontorets användning. Där förvarar de en del maskiner samt en hel del skräp.
Huvudbyggnaden är i två våningar. Den nedre är bostadsutrymme, medan det i övre våningen finns ett uppvärmt boningsrum. Resten är en kall vind. Huset har en boningsyta på ungefär 140 kvadratmeter. Det har centralvärme (tyvärr med oljepanna) men det finns också tre vackra kakelugnar, av vilka den i stora salen är verkligt ståtlig.
Huset är ljusrött, trots att man kunde tycka att rödmylla vore det lämpliga för en byggnad i denna stil. Förklaringen är, har jag förstått, att offentliga byggnader i slutet av 1700-talet skulle ha just denna kulör. Ett annat exempel i närheten är ju Rådhuset. Att domprostgården däremot är gul beror på att de nuvarande byggnaderna är från 1840-talet, då andra regler gällde.
På 250 år slits naturligtvis vilken byggnad som helst, och renoveringar har förekommit i Kaplansgården. På 1970-talet gjorde man enligt tidens historielösa sed och byggde om köket och badrummet, som tyvärr ser ut därefter. Stockarna är däremot fortfarande sunda och ytterväggarna står så som de har gjort i redan ett kvarts millennium.
Och så finns det ju gott om djur, förstås - kråkor, duvor, kajor, skator, trastar, måsar, ekorrar, katter, harar - samt gårdsigelkottar som verkar ha bo under nedre uthuset. Det är charmigt på något sätt med en "egen" igelkott!
När jag och min familj sommaren 2007 fick privilegiet att som den senaste i den långa raden av kaplansfamiljer flytta in i Kaplansgården, var vi mycket glada och stolta. Genom att bo där förvaltar vi ett långt arv, som vi gärna vill ge vidare till kommande generationer.
Emellanåt hittar vi något budskap från tidigare invånare - ett kvitto från 1950-talet i en springa, ett tidningsurklipp från 1800-talet mellan stockar på vinden - och känner historiens vingslag. När vi flyttade hit beklagade jag mig över att jag måste gå i pension om 25 år och flytta ut!
Men nu lutar det mot att denna tradition kommer att brytas. Kan det verkligen vara så att dagens beslutsfattare är lika historielösa som de som härjade på 1970-talet? Borgå kyrkliga samfällighet har godkänt en fastighetsstrategi, enligt vilken en hel massa historiska (och mindre historiska, måste medges) byggnader skall säljas. Kaplansgården och största delen av Domprostgården finns med bland dessa. Det enda som egentligen saknas på den listan är domkyrkan - tänk att den ska bevaras!
Motiveringen till denna försäljningsiver är förstås ekonomisk. De fastighetsansvariga verkar tycka att det kostar mer än det smakar. De ledande i den finska församlingen verkar bara vilja bevara byggnader som man kan ha nytta av i verksamheten. Domkyrkoförsamlingens beslutsfattare blir ofta nerröstade av den finska majoriteten - till synes utan att de svenska argumenten tas ad notam. Detta kallas visst "majoritetens diktatur".
Det är klart att en församling i första hand ska ta hand om sina medlemmar och den verksamhet som är till för medlemmarna. Den finska församlingens argument är alltså i sig korrekt. Men utesluter det verkligen ett historiskt och kulturhistoriskt tänkesätt?
Att sälja värdefulla fastigheter bara för att få in pengar är däremot inte vettigt. En församling, en kyrklig samfällighet eller en kyrka är inget börsbolag, som ska maximera sin vinst - det räcker med att ekonomin går runt!
Samfälligheten äger också annat som kunde säljas, om kontanter saknas. Hyresbostäder runt om i stan, tomter som någon kunde tänkas bygga ett hem på (och så få fler skattebetalande medlemmar till församlingen på köpet), skog... och "konstskatter"!
Det verkar nämligen som om församlingarna får donationer av religiös hötorgskonst var gång någon gammal människa dör, och arvingarna inte vet vad de ska göra med skräpet. "Ge det åt de gudliga bara!" En del kan vara OK, men det mesta är det inte - för annars hade arvingarna ju själva sålt det i stället.
En auktion på den religiösa kitsch som församlingarna inte har bruk för kunde väl hämta in en hel del - säkert tiotals euro!
Men skämt å sido - att de kulturhistoriskt mindre värdefulla lägenheter som samfälligheten äger inte är på försäljningslistan beror säkert på att de är investeringsobjekt som ger en hygglig avkastning. Och det har jag förstås inget emot; det är klart att resurserna skall förvaltas vettigt. Men i detta fall måste också andra värden än de rent ekonomiska tas med i betraktande!
Naturligtvis är en faktor i min upprördhet att jag själv drabbas. Om inget sker, blir jag vräkt om ett och ett halvt år ungefär. Man har föreslagit att jag skulle köpa huset själv och bo kvar - "banken har pengar" - men det är nog inte någon realistisk möjlighet. Kaplansgården är för värdefull för att jag skulle vilja skuldsätta mina presumptiva barnbarn bara för att kunna bo kvar. De summor som har kastats fram ligger mellan en halv och tre miljoner euro - och det är nog för blodigt för en vanlig löntagare. Men det är klart att inget beslut ännu har gjorts, vare sig om försäljning eller om vilket pris man kommer att begära.
Processen fortsätter nu med att samfällighetens förtroendeorgan fattar enskilda försäljningsbeslut om varje objekt. Därefter ska de i sista hand fastställas av kyrkostyrelsen, såsom alltid när det gäller försäljning av kyrklig egendom. Om fastställandet sker, kan beslutet förverkligas kanske hösten 2012.
År 1763 beslöt sockenstämman att bygga en kaplansgård för kaplanen i landsförsamlingen på tomten mitt emot domprostgården. Frågan hade diskuterats redan länge, men nu gjorde man då slag i saken. Tomten inköptes till församlingen och det gamla nedgångna hus som stod där revs. Stockar införskaffades, och snart var huset färdigt.
I knappt 250 år har kaplaner bott i Kaplansgården - 2013 skulle kvartsmillenniefesten kunna firas. Om Kaplansgården då längre existerar, alltså.
I nuvarande form (för en del förändringar har förstås skett längs århundradena) består Kaplansgården av en huvudbyggnad och två uthus på en tomt på ungefär 4000 kvadratmeter. Tomten är grovt triangelformad och gränsar mot Finnbyvägen, Gamla Kungsvägen och Kapellansbrinken. Förutom vanliga träd och buskar finns det tre äppelträd, ett halvt dussin vinbärsbuskar samt 40 krusbärsbuskar, som (enligt min teori) antagligen har anlagts av någon prästfru med minst två pigor. Det stora potatislandet vid Finnbyvägen är numera en gräsmatta.
I det övre uthuset har kaplanen sitt garage och två förvaringsutrymmen. Det nedre, som tidigare var stall och lagård, är i fastighetskontorets användning. Där förvarar de en del maskiner samt en hel del skräp.
Huvudbyggnaden är i två våningar. Den nedre är bostadsutrymme, medan det i övre våningen finns ett uppvärmt boningsrum. Resten är en kall vind. Huset har en boningsyta på ungefär 140 kvadratmeter. Det har centralvärme (tyvärr med oljepanna) men det finns också tre vackra kakelugnar, av vilka den i stora salen är verkligt ståtlig.
Huset är ljusrött, trots att man kunde tycka att rödmylla vore det lämpliga för en byggnad i denna stil. Förklaringen är, har jag förstått, att offentliga byggnader i slutet av 1700-talet skulle ha just denna kulör. Ett annat exempel i närheten är ju Rådhuset. Att domprostgården däremot är gul beror på att de nuvarande byggnaderna är från 1840-talet, då andra regler gällde.
På 250 år slits naturligtvis vilken byggnad som helst, och renoveringar har förekommit i Kaplansgården. På 1970-talet gjorde man enligt tidens historielösa sed och byggde om köket och badrummet, som tyvärr ser ut därefter. Stockarna är däremot fortfarande sunda och ytterväggarna står så som de har gjort i redan ett kvarts millennium.
Och så finns det ju gott om djur, förstås - kråkor, duvor, kajor, skator, trastar, måsar, ekorrar, katter, harar - samt gårdsigelkottar som verkar ha bo under nedre uthuset. Det är charmigt på något sätt med en "egen" igelkott!
När jag och min familj sommaren 2007 fick privilegiet att som den senaste i den långa raden av kaplansfamiljer flytta in i Kaplansgården, var vi mycket glada och stolta. Genom att bo där förvaltar vi ett långt arv, som vi gärna vill ge vidare till kommande generationer.
Emellanåt hittar vi något budskap från tidigare invånare - ett kvitto från 1950-talet i en springa, ett tidningsurklipp från 1800-talet mellan stockar på vinden - och känner historiens vingslag. När vi flyttade hit beklagade jag mig över att jag måste gå i pension om 25 år och flytta ut!
Men nu lutar det mot att denna tradition kommer att brytas. Kan det verkligen vara så att dagens beslutsfattare är lika historielösa som de som härjade på 1970-talet? Borgå kyrkliga samfällighet har godkänt en fastighetsstrategi, enligt vilken en hel massa historiska (och mindre historiska, måste medges) byggnader skall säljas. Kaplansgården och största delen av Domprostgården finns med bland dessa. Det enda som egentligen saknas på den listan är domkyrkan - tänk att den ska bevaras!
Motiveringen till denna försäljningsiver är förstås ekonomisk. De fastighetsansvariga verkar tycka att det kostar mer än det smakar. De ledande i den finska församlingen verkar bara vilja bevara byggnader som man kan ha nytta av i verksamheten. Domkyrkoförsamlingens beslutsfattare blir ofta nerröstade av den finska majoriteten - till synes utan att de svenska argumenten tas ad notam. Detta kallas visst "majoritetens diktatur".
Det är klart att en församling i första hand ska ta hand om sina medlemmar och den verksamhet som är till för medlemmarna. Den finska församlingens argument är alltså i sig korrekt. Men utesluter det verkligen ett historiskt och kulturhistoriskt tänkesätt?
Att sälja värdefulla fastigheter bara för att få in pengar är däremot inte vettigt. En församling, en kyrklig samfällighet eller en kyrka är inget börsbolag, som ska maximera sin vinst - det räcker med att ekonomin går runt!
Samfälligheten äger också annat som kunde säljas, om kontanter saknas. Hyresbostäder runt om i stan, tomter som någon kunde tänkas bygga ett hem på (och så få fler skattebetalande medlemmar till församlingen på köpet), skog... och "konstskatter"!
Det verkar nämligen som om församlingarna får donationer av religiös hötorgskonst var gång någon gammal människa dör, och arvingarna inte vet vad de ska göra med skräpet. "Ge det åt de gudliga bara!" En del kan vara OK, men det mesta är det inte - för annars hade arvingarna ju själva sålt det i stället.
En auktion på den religiösa kitsch som församlingarna inte har bruk för kunde väl hämta in en hel del - säkert tiotals euro!
Men skämt å sido - att de kulturhistoriskt mindre värdefulla lägenheter som samfälligheten äger inte är på försäljningslistan beror säkert på att de är investeringsobjekt som ger en hygglig avkastning. Och det har jag förstås inget emot; det är klart att resurserna skall förvaltas vettigt. Men i detta fall måste också andra värden än de rent ekonomiska tas med i betraktande!
Naturligtvis är en faktor i min upprördhet att jag själv drabbas. Om inget sker, blir jag vräkt om ett och ett halvt år ungefär. Man har föreslagit att jag skulle köpa huset själv och bo kvar - "banken har pengar" - men det är nog inte någon realistisk möjlighet. Kaplansgården är för värdefull för att jag skulle vilja skuldsätta mina presumptiva barnbarn bara för att kunna bo kvar. De summor som har kastats fram ligger mellan en halv och tre miljoner euro - och det är nog för blodigt för en vanlig löntagare. Men det är klart att inget beslut ännu har gjorts, vare sig om försäljning eller om vilket pris man kommer att begära.
Processen fortsätter nu med att samfällighetens förtroendeorgan fattar enskilda försäljningsbeslut om varje objekt. Därefter ska de i sista hand fastställas av kyrkostyrelsen, såsom alltid när det gäller försäljning av kyrklig egendom. Om fastställandet sker, kan beslutet förverkligas kanske hösten 2012.
Kaplansgården till salu år 2012? (svenska.yle.fi 14.2.11)
Kaplansgården i Borgå säljs antagligen (Kyrkpressen 15.2.11)
2 kommentarer:
Oops! En halv till tre miljoner euro är nog en hel massa pengar...
Knepig fråga. Såna här beslut måste ju föregås av en grundlig strategisk diskussion om vad man vill äga och inte. Om det handlar om att få in pengar till löpande utgifter är det ju totalt vettlöst. Fint och vackert hus är det i alla fall!
Skicka en kommentar