När personer som anser att homosexualitet är orätt eller syndigt vill bevisa riktigheten i sina fördomar, hänvisar de ofta till att homosexuella kan omvändas. Inte i ordets religiösa innebörd, alltså, utan omvändas från homo- till heterosexuell.
Detta är naturligtvis struntprat. Sexuellt beteende kan förändras, om motivationen är stark nog, men en persons sexuella läggning är en annan sak. Ändå hänvisar man benhårt till ett antal studier som har gjorts, oftast av (amerikanska) forskare som har blivit anklagade eller fällda för ovetenskapliga metoder eller rent av uteslutits från sina fackorganisationer av motsvarande skäl. Ett exempel som jag har bloggat om tidigare är Paul Cameron. Men det finns också erkända experter som har gjort bort sig på detta område. Scientific American publicerade 22.4.09 en artikel av Thomas Maier med rubriken Can Psychiatrists Really "Cure" Homosexuality? Artikeln behandlar en bok, Homosexuality in Perspective, som 1979 gavs ut av det smått legendariska forskarparet William Masters (1915-2001) och Virginia Johnson (f. 1925). Dessa hade tidigare gett ut två böcker som banade väg för, ja rent av utlöste, den sexuella revolutionen, nämligen Human Sexual Response (1966) och Human Sexual Inadequacy (1970). I boken om homosexualitet fanns dock grova misstag, för att inte säga falsarier, hävdar Maier.
Masters och Johnson påstod att de flesta homosexuella som undersökts hade reagerat väl på en tvåveckors behandling, och efter fem års uppföljning var andelen "botade" över 70%. Men Maier framför grava tvivel angående forskningens sanningsenlighet, och menar att de fall som hade "botats" knappast ens existerade. T.o.m. Johnson ville att boken inte skulle ges ut, eftersom hon misstänke att Masters hade varit "kreativ" med sina case studies och helt enkelt inte visste vad han talade om. Men Masters insisterade, boken gavs ut, misstagen/falsarierna förevigades och Cameron och hans gelikar fick vatten på sin kvarn.
Slutsatsen är ändå klar, menar Maier:
Detta är naturligtvis struntprat. Sexuellt beteende kan förändras, om motivationen är stark nog, men en persons sexuella läggning är en annan sak. Ändå hänvisar man benhårt till ett antal studier som har gjorts, oftast av (amerikanska) forskare som har blivit anklagade eller fällda för ovetenskapliga metoder eller rent av uteslutits från sina fackorganisationer av motsvarande skäl. Ett exempel som jag har bloggat om tidigare är Paul Cameron. Men det finns också erkända experter som har gjort bort sig på detta område. Scientific American publicerade 22.4.09 en artikel av Thomas Maier med rubriken Can Psychiatrists Really "Cure" Homosexuality? Artikeln behandlar en bok, Homosexuality in Perspective, som 1979 gavs ut av det smått legendariska forskarparet William Masters (1915-2001) och Virginia Johnson (f. 1925). Dessa hade tidigare gett ut två böcker som banade väg för, ja rent av utlöste, den sexuella revolutionen, nämligen Human Sexual Response (1966) och Human Sexual Inadequacy (1970). I boken om homosexualitet fanns dock grova misstag, för att inte säga falsarier, hävdar Maier.
Masters och Johnson påstod att de flesta homosexuella som undersökts hade reagerat väl på en tvåveckors behandling, och efter fem års uppföljning var andelen "botade" över 70%. Men Maier framför grava tvivel angående forskningens sanningsenlighet, och menar att de fall som hade "botats" knappast ens existerade. T.o.m. Johnson ville att boken inte skulle ges ut, eftersom hon misstänke att Masters hade varit "kreativ" med sina case studies och helt enkelt inte visste vad han talade om. Men Masters insisterade, boken gavs ut, misstagen/falsarierna förevigades och Cameron och hans gelikar fick vatten på sin kvarn.
Slutsatsen är ändå klar, menar Maier:
[...] despite his claims, the success of Masters's "gay conversion" therapy have [sic!]never been proved.Se också kommentarer i en blogg på New York Times och i en annan på 365gay.
2 kommentarer:
Hej!
Jag har funderat på en sak:
Då och då hör man om t.ex. 50-åringar (gifta och med familj) som "funnit sig själv" dvs. märkt att de är homosexuella. Reaktionerna är ganska varierande, men ofta tycker jag man hör att dt är fint att han/hon vågar erkänna sig själv.
Men vad händer om en som varit homosexuell i 50 år plötsligt märker att han/hon är heterosexuell egentligen? Hur blir reaktionerna då?
Bara som en intressant tanke, en övning i hur vi förhåller oss till saker och ting beroende på vad vi själv har för åsikter.
Personligen tror jag att den sexuella läggningen kan ändra åt olika håll. Jag tror det är det som har hänt i situationer som är som det jag skrivit ovan.
Hmm... Jag tycker inte att fallen är parallella.
Skillnaden ligger i att samhället förväntar sig att vi ska vara heterosexuella, och vi präglas oftast till detta från unga år. När man sedan märker att man är någonting annat, blir det ett slags uppvaknande, som kan beskrivas som att "finna sig själv".
Men om någon är homosexuell har han eller hon redan genomgått detta uppvaknande, och har alltså förkastat den heterosexuella normen.
Dock finns det ju fler alternativ än bara hetero eller homo, så möjligheten finns att någon som har trott sig vara homosexuell de facto är t.ex. bisexuell. Då kanske ett andra uppvaknande kan ske, och man märker att man är intresserad av någon av motsatt kön.
Fast det är ju bra att folk lär känna sig själv bättre.
Skicka en kommentar