Min nöd är stor!

Jag skriver i min bloggprofil: Jag avskyr att den kyrka som jag tillhör, arbetar för och älskar, trampar på någon grupps mänskliga rättigheter. Därför vill jag arbeta för att korrigera situationen.

Min nöd är stor över att det i kyrkans inte endast är mänskliga rättigheter som blir nedtrampade, utan också gudomliga skyldigheter: den gudomliga skyldigheten att älska vår nästa och att behandla andra som vi skulle vilja behandlas. I stället pysslar vi med att bedöma, döma och fördöma andra på basen av utvalda utryckta verser som påstås vara Guds ord, men som endast har skurits loss från Gudsordet och därför blivit livlösa och kraftlösa.

Min nöd är stor över att sådant får ske, samtidigt som man på allvar diskuterar om kärlek verkligen kan tolereras - och där diskussionen inom kyrkan allt mer verkar gå i en kärlekslös riktning!

Min nöd är stor över alla grupperingar som bara vill se till det yttre av gudsförhållandet, men inte vill veta av dess kraft.

Min nöd är stor över att en fullkomligt olämplig och farlig person fick skrämmande mycket understöd i senaste biskopsval, och att vi snart åter skall välja en ny biskop inom Borgå stift. Hur skall det gå den här gången?

Min nöd är stor över tystnadens debattkultur - man får anse vad som helst, men inte uttrycka sina åsikter utan att genast bli utsatt för drakoniska motåtgärder. "Vi är ju alla av samma åsikt!"

Min nöd är stor över att diskussionsklimatet ofta är sådant att sanningen skall gömmas, för "nu ska vi alla vara snälla!"

Min nöd är stor över att personer som vill avstå från diskriminering förbigås i tjänsteutnämning efter tjänsteutnämning bara av den anledningen.

Min nöd är stor över att också jag är en begränsad människa som felar, och att också denna min livsvandring, liksom kyrkans, går i uppförsbacke och motvind.

Min nöd är stor! Gud hjälpe oss alla!