Trots vissa problem blev valresultatet färdigt också i Borgå stift. Detta resultat är fortfarande preliminärt; det fastställda resultatet kommer på måndag. I kyrkomötet präglas valresultatet av stor förnyelse. Tre av fyra lekmän och en av de båda prästerna är nya - sammanlagt två tredjedelar, alltså. Dessutom utmärker sig Borgå (positivt denna gång) genom att vara det enda stiftet förutom S:t Michel som har lika många representanter av båda könen. Som helhet betraktat är den sidan bedrövlig - 66 män och bara 30 kvinnor valdes. Helsingfors stift, som annars ger ett rätt progressivt intryck, kommer med bottennoteringen 10 män, 2 kvinnor. Men också andra stift har siffror som 8-1, 8-2, 9-3 o.s.v.
Dessutom är det ingen speciellt ungdomlig samling som har valt. Endast en av nästan hundra valda ledamöter är under 30 år - och av de självskrivna medlemmarna (t.ex. biskoparna) är alla på äldre sidan. Om detta innebär att också åsikterna är föråldrade, återstår att se; det är förstås på inget sätt självklart.
Glädjande upplever jag det vara att Helene Liljeström blev invald; hon är rätt person att stå emot den reaktionäre Henrik Perret, det visade hon redan i biskopsvalet häromsistens. I stiftsfullmäktige är också många nya. Könsfördelningen försämrades till 8 kvinnor, 13 män från förra gångens 9-12, men det är förstås inget radikalt, om än beklagligt. Personligen är jag nöjd över att rygghuggaren föll ur. Så skedde just det som jag misstänkte med den österbottniska listan: den stockkonservative Max-Olav Lassila tog mandatet. Gissningsvis skedde detta genom att liberalare krafter inte koncentrerade sina röster, men de konservativa gjorde det. Det betyder - om så är - att regionala listor är just så stor dumhet som jag trodde.
Den åländska prästlistan blev förresten utan representant. Däremot är Liljeström med också i stiftsfullmäktige också nästa valperiod. Väl så. Men vad var det för en församling som inte hade ordnat något val?!?
Dessutom är det ingen speciellt ungdomlig samling som har valt. Endast en av nästan hundra valda ledamöter är under 30 år - och av de självskrivna medlemmarna (t.ex. biskoparna) är alla på äldre sidan. Om detta innebär att också åsikterna är föråldrade, återstår att se; det är förstås på inget sätt självklart.
Glädjande upplever jag det vara att Helene Liljeström blev invald; hon är rätt person att stå emot den reaktionäre Henrik Perret, det visade hon redan i biskopsvalet häromsistens. I stiftsfullmäktige är också många nya. Könsfördelningen försämrades till 8 kvinnor, 13 män från förra gångens 9-12, men det är förstås inget radikalt, om än beklagligt. Personligen är jag nöjd över att rygghuggaren föll ur. Så skedde just det som jag misstänkte med den österbottniska listan: den stockkonservative Max-Olav Lassila tog mandatet. Gissningsvis skedde detta genom att liberalare krafter inte koncentrerade sina röster, men de konservativa gjorde det. Det betyder - om så är - att regionala listor är just så stor dumhet som jag trodde.
Den åländska prästlistan blev förresten utan representant. Däremot är Liljeström med också i stiftsfullmäktige också nästa valperiod. Väl så. Men vad var det för en församling som inte hade ordnat något val?!?
1 kommentar:
Vi röstade och lackade som man skulle! Och tänk, vi fick in en av de våra i stiftsfullmäktige! Och i söndags hade vi besök av självaste biskopen. Och församlingshemmet har blivit renoverat.
Skicka en kommentar