Min församling, Borgå svenska domkyrkoförsamling, skall välja sig en ny domprost. Jag skrev om saken på Nya Prästbloggen häromdagen, och har nämnt om det också på denna blogg. Arbetet som domprost är mycket - mycket! - mångsidigt.
I grunden gäller det att vara kyrkoherde för församlingen, vilket redan det ger mycket jobb. En församling med drygt 14.000 medlemmar och ett fyrtiotal anställda kräver både administrativt ledarskap och förmanskap för att fungera ordentligt. Kyrkoherden är dessutom inte vilken direktör som helst, utan förväntas också vara en andlig ledare, vilket kan innebära ett aktivt engagemang i både gudstjänster och förrättningar.
Kyrkoherden i domkyrkoförsamlingen fungerar också som domprost vid domkapitlet. Han (i Finland har det ännu inte varit någon "hon", och det blir det inte heller denna gång) är viceordförande för domkapitlet och stiftets andreman - "vicebiskop" i många hänseenden. Detta kan naturligtvis inte heller skötas med vänster hand.
Av hävd har domprosten dessutom varit kontraktsprost i domprosteriet, vilket innebär att han har ansvar för samarbetet mellan de svenska församlingarna i Östra Nyland. Denna uppgift för med sig vissa lagstadgade funktioner, som organiserandet av vissa val, men kan förstås utvidgas nästan hur långt som helst, beroende på kontraktsprostens person, kapacitet och resurser. I den tidigare kyrkolagen var det stadgat att domprosten automatiskt också var kontraktsprost, men också sedan den nya kyrkolagen för ett decennium sedan slopade denna automatik, fortsatte den förre domprosten, Lars Schmidt, som kontraktsprost. Det står helt klart att ingen kan göra allt detta. Om någon försöker, blir alla delar lidande och domprosten utbränd. Det vore därför viktigt att domprosten prioriterar. Det finns sådana uppgifter som andra sköter, och dem kan (och bör!) domprosten lämna bort. Andra uppgifter är det bara domprosten som kan handha, och dem bör han därför satsa på.
Som illustration kan jag nämna att om domprosten försöker sköta exempelvis förrättningar eller skriftskolor, kommer han inte att hinna med personalvården. Som förman bör han ta hand om dem som sköter förrättningar - alltså närmast dop, vigslar, jordfästningar - och skriftskolor och skapa förutsättningar för att de skall orka med sitt arbete. Det kan han inte göra om han själv försöker för mycket.
En av kandidaterna till domprosttjänsten menade att han skulle satsa på förrättningar för att komma borgåborna närmare. Det låter förstås bra, och fungerar nog i en liten församling, men hos oss är tanken en närmast katastrofal chimär.
På samma sätt är idén att domprosten bör vara kontraktsprost också dödfödd. En sådan koncentration av uppgifter skadar både församlingen, prosteriet och domprosten själv, förutom att den går emot alla tankar om decentralisering (vilket kanske är meningen?). Ett par nyheter på församlingens hemsida berättar om ett par valtillfällen inkommande vecka och om tidtabellen för själva valet. Vi får återkomma.
I grunden gäller det att vara kyrkoherde för församlingen, vilket redan det ger mycket jobb. En församling med drygt 14.000 medlemmar och ett fyrtiotal anställda kräver både administrativt ledarskap och förmanskap för att fungera ordentligt. Kyrkoherden är dessutom inte vilken direktör som helst, utan förväntas också vara en andlig ledare, vilket kan innebära ett aktivt engagemang i både gudstjänster och förrättningar.
Kyrkoherden i domkyrkoförsamlingen fungerar också som domprost vid domkapitlet. Han (i Finland har det ännu inte varit någon "hon", och det blir det inte heller denna gång) är viceordförande för domkapitlet och stiftets andreman - "vicebiskop" i många hänseenden. Detta kan naturligtvis inte heller skötas med vänster hand.
Av hävd har domprosten dessutom varit kontraktsprost i domprosteriet, vilket innebär att han har ansvar för samarbetet mellan de svenska församlingarna i Östra Nyland. Denna uppgift för med sig vissa lagstadgade funktioner, som organiserandet av vissa val, men kan förstås utvidgas nästan hur långt som helst, beroende på kontraktsprostens person, kapacitet och resurser. I den tidigare kyrkolagen var det stadgat att domprosten automatiskt också var kontraktsprost, men också sedan den nya kyrkolagen för ett decennium sedan slopade denna automatik, fortsatte den förre domprosten, Lars Schmidt, som kontraktsprost. Det står helt klart att ingen kan göra allt detta. Om någon försöker, blir alla delar lidande och domprosten utbränd. Det vore därför viktigt att domprosten prioriterar. Det finns sådana uppgifter som andra sköter, och dem kan (och bör!) domprosten lämna bort. Andra uppgifter är det bara domprosten som kan handha, och dem bör han därför satsa på.
Som illustration kan jag nämna att om domprosten försöker sköta exempelvis förrättningar eller skriftskolor, kommer han inte att hinna med personalvården. Som förman bör han ta hand om dem som sköter förrättningar - alltså närmast dop, vigslar, jordfästningar - och skriftskolor och skapa förutsättningar för att de skall orka med sitt arbete. Det kan han inte göra om han själv försöker för mycket.
En av kandidaterna till domprosttjänsten menade att han skulle satsa på förrättningar för att komma borgåborna närmare. Det låter förstås bra, och fungerar nog i en liten församling, men hos oss är tanken en närmast katastrofal chimär.
På samma sätt är idén att domprosten bör vara kontraktsprost också dödfödd. En sådan koncentration av uppgifter skadar både församlingen, prosteriet och domprosten själv, förutom att den går emot alla tankar om decentralisering (vilket kanske är meningen?). Ett par nyheter på församlingens hemsida berättar om ett par valtillfällen inkommande vecka och om tidtabellen för själva valet. Vi får återkomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar