I inlägget om liberalteologi och fundamentalism tog jag upp också liberalismen och konservatismen. Det kan hända att jag missade en poäng där. Det är ju nämligen så, att en som är konservativ per definition strävar efter att bevara ("konservera") det som nu är. De konservativa motsätter sig alltför mycken och alltför snabb förändring och skyndar hellre långsamt. Det kan jag respektera (även om det blir frustrerande ibland), för då undviker man i görligaste mån att göra skada, även om nyttan med eventuella reformer uppskjuts eller uteblir. Festina lente. Men så finns de sådana (som också emellanåt går under beteckningen "konservativa") som vill återgå till sådant som har varit tidigare. De inte bara motsätter sig reformen, aktionen, utan de vill också ta tillbaka redan gjorda reformer, och strävar därför efter en re-aktion. Den korrekta termen för dessa personer är inte "konservativa" utan "reaktionärer".
Ett exempel på sådana är de motståndare till kvinnliga präster, som vill återgå till att endast ha manliga präster i vår kyrka. Dessa är typiska kyrkliga reaktionärer. Att "reaktionär" (med synonymen "bakåtsträvare") ibland ses som ett skällsord eller en förolämpning är ovidkommande. "Den visa kan inte bli förolämpad, för sanningen kan inte såra, och lögner är inget att bry sig om," har någon sagt.
Fast jag medger att det kan vara svårt att leva efter. Kanske jag är ovis? Eller mänsklig? Reaktionär är jag åtminstone inte ...
Ett exempel på sådana är de motståndare till kvinnliga präster, som vill återgå till att endast ha manliga präster i vår kyrka. Dessa är typiska kyrkliga reaktionärer. Att "reaktionär" (med synonymen "bakåtsträvare") ibland ses som ett skällsord eller en förolämpning är ovidkommande. "Den visa kan inte bli förolämpad, för sanningen kan inte såra, och lögner är inget att bry sig om," har någon sagt.
Fast jag medger att det kan vara svårt att leva efter. Kanske jag är ovis? Eller mänsklig? Reaktionär är jag åtminstone inte ...
2 kommentarer:
Igår hörde jag en väldigt fin föreläsning med temat relationskompetens. Där dök ordet bakåtsträvare upp. Enligt föreläsaren är ingen bakåtsträvare för nöjes skull. Att anse det är lika med att kamma noll i sina kommunikationer. I stället borde man kanske fråga personen, inte varför, utan vad är det som gör att den och den inte kan samarbeta. Det leder mycket oftare till konstruktiv kommunikation.
Hörde också en tänkvärd predikning igår. Att man idag när man hör andakter och predikningar talas det mycket om hur härligt, fint och vackert allt är. Man målar upp vackra bilder om kristendomen. Man talar inte om bot och bättring. Och sedan frågar man sig varför det inte finns något antydan till väckelse i kyrkan. Varför skulle det väcka någon, allt vackert finns också i andra sammanahang. Är det inte månne så att Gud vill ha väckelse? Det tror jag i alla fall att han vill. Men för att få väckelse borde man först få en längtan efter att leva nära Gud, och det som kyrkan erbjuder idag kan man få från vilken världslig instans som helst. Borde inte kyrkan vara radikal och verkligen väcka folk till att se sin situation och be om bot och bättring? Så som profeterna gjorde i GT, när Israels folk vände bort från Gud. Kallades profeterna månne bakåtsträvare också? Eller reaktionärer?
I detta inlägg kom jag med en definition, inte specifikt en värdering.
Och fastän profeterna kanske var reaktionära, betyder det inte att det reaktionära är profetiskt.
Skicka en kommentar