När Konungariket Jerusalem hade fallit år 1291, retirerade johanniterna till sina egendomar på Cypern. Egendomarna var dock inte alltför lätta att försvara, och förhållandet mellan kungarna på Cypern och de tungt beväpnade riddarna var inte helt problemfritt. Därför sökte Orden hela tiden ett nytt hem åt sig.
Åt 1306 erövrade så riddarna ön Rhodos, och det första självständiga johanniterriket uppstod. Ordens stormästare var rikets suveräne härskare. Han var inte underställd någon världslig kejsare eller kung, utan endast påven. Öns strategiska läge strax utanför Mindre Asiens kust (se karta) gjorde den ypperlig för kampen mot de osmanska härskarna, särskilt efter omfattande befästningsarbeten. Ön var dessutom bördig och kunde väl försörja försvararna under tider av belägring. Under denna tid utvecklades Johanniterorden till en stark militär- och sjömakt (bilden
föreställer en galär i johanniternas flotta) och deltog aktivt i kampen mot invasioner från öster. Den bidrog väsentligt till bevarandet av den kristna kulturen i Europa. Tusentals kommanderier på det europeiska fastlandet skickade manskap och blivande riddare och bidrog ekonomiskt och materiellt till försörjningen av johanniterriddarnas fästen och militära aktiviteter - men även till upprätthållandet av de utomordentliga sjukhusen. Till slut kom den unge sultanen Süleyman den store på tronen i Istanbul. Hans härar lyckades under hans personliga befäl med vad ingen sultan hade klarat av under de gångna två århundradena, nämligen besegra johanniternas flotta och driva bort riddarna från Rhodos efter en lång belägring. Han anföll 1522 med 400 skepp och uppskattningsvis 200.000 soldater. Orden, med ett par tusen riddare, höll ändå ut i hela sex månader innan stormästaren, Philippe de Villiers, på julaftonen var tvungen att ge sig.
Johanniterorden blev alltså åter hemlös, även om Süleyman tillät dem att segla bort på nyårsdagen 1523 - besegrade, men ärade och beundrade för sin tapperhet.
Något som han senare skulle få ångra.
Åt 1306 erövrade så riddarna ön Rhodos, och det första självständiga johanniterriket uppstod. Ordens stormästare var rikets suveräne härskare. Han var inte underställd någon världslig kejsare eller kung, utan endast påven. Öns strategiska läge strax utanför Mindre Asiens kust (se karta) gjorde den ypperlig för kampen mot de osmanska härskarna, särskilt efter omfattande befästningsarbeten. Ön var dessutom bördig och kunde väl försörja försvararna under tider av belägring. Under denna tid utvecklades Johanniterorden till en stark militär- och sjömakt (bilden
föreställer en galär i johanniternas flotta) och deltog aktivt i kampen mot invasioner från öster. Den bidrog väsentligt till bevarandet av den kristna kulturen i Europa. Tusentals kommanderier på det europeiska fastlandet skickade manskap och blivande riddare och bidrog ekonomiskt och materiellt till försörjningen av johanniterriddarnas fästen och militära aktiviteter - men även till upprätthållandet av de utomordentliga sjukhusen. Till slut kom den unge sultanen Süleyman den store på tronen i Istanbul. Hans härar lyckades under hans personliga befäl med vad ingen sultan hade klarat av under de gångna två århundradena, nämligen besegra johanniternas flotta och driva bort riddarna från Rhodos efter en lång belägring. Han anföll 1522 med 400 skepp och uppskattningsvis 200.000 soldater. Orden, med ett par tusen riddare, höll ändå ut i hela sex månader innan stormästaren, Philippe de Villiers, på julaftonen var tvungen att ge sig.Johanniterorden blev alltså åter hemlös, även om Süleyman tillät dem att segla bort på nyårsdagen 1523 - besegrade, men ärade och beundrade för sin tapperhet.
Något som han senare skulle få ångra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar