Efter att ha blivit förvisad från Rhodos, sökte Orden än en gång ett nytt hem. Trots att den var utan land, erkändes den ändå som en suverän stat. Under några år höll riddarna till bl.a. på Kreta. Kejsar Karl V, som också var kung av Sicilien, arrenderade så år 1530 (för en symbolisk summa) ön Malta och ett par småöar invid den till Johanniterorden. Dessutom fick de överta staden Tripoli på den nordafrikanska kusten, men avstod detta rövarnäste år 1551. Malta ligger ca 70 km söder om Sicilien, och är en rätt karg klippö. De riddare som hade upplevt det bördiga Rhodos slutade aldrig att längta tillbaka dit, men då nya generationer tog över, avtog naturligtvis också denna nostalgi. Småningom började man också använda begreppet "Malteserorden" för att beteckna johanniterna.
Riddarna började med att öppna sjukhus på ön och byggde fort, vakttorn och naturligtvis kyrkor. Handel blev deras främsta inkomstkälla, och Maltas strategiska läge hade de naturligtvis stor nytta av både i kommersiellt och militärt. Den första kamp de hade att utkämpa var mot pirater som hotade både deras handel och kristna länder och städer i centrala och västra Medelhavet.
Snart fick dock också ottomanerna upp ögonen för hotet från Malta. Åren 1551 och 1664 kom allvarliga ottomanska attacker, men den mest kända ("the Great Siege", den stora belägringen) inträffade 1565. Då anföll Süleyman den stores trupper - samme Süleyman som hade fördrivit riddarna från Rhodos fyra decennier tidigare - med 180 krigsfartyg med nästan 30.000 man ombord. De blev dock tillbakaslagna av 600 riddare och 6.000 andra soldater och frivilliga under ledning av den omkring 70-årige stormästaren Jean de la Valette (bilden
), och till slut anlände hjälp från Europa. Endast 15.000 anfallare återvände till Turkiet, medan de flesta överlevande försvararna var sårade.
Den nya befästa stad som började byggas år 1566 fick namnet Valletta efter den hjältemodige stormästaren. Den är numera landets huvudstad.
Riddarna stred mot muslimerna också bl.a. vid Lepanto 1571, vid Candia på Kreta 1668 och vid Belgrad 1689. Då kristenhetens värsta fiender åtminstone tillfälligt hade slagits tillbaka, började riddarnas intresse övergå från det militära planet till det filosofiska, i motreformationens tecken. Vi får ju minnas att de protestantiska riddarna redan vid denna tid hade brutit sig ut ur det som nu var den katolska malteserorden.
Sjukhusen och de medicinska skolorna på Malta var bland sin tids främsta. Valletta var hemmahamn för en av de mäktigaste flottorna i Medelhavet, och staden var också ett kulturellt centrum. Stormästaren fick furstlig värdighet inom det Heliga Romerska kejsardömet år 1607 och lite senare, 1630, kyrklig rang jämlik en kardinal. Denna bibehåller han än idag.
År 1761 grundades ett offentligt bibliotek, ett universitet sju år senare och flera högskolor följde.
Detta skulle dock inte bestå. År 1798 seglade den franske generalen (senare kejsaren) Napoleon Bonaparte till Egypten med 29.000 man. På vägen anföll han också Malta. Ön hade ett militärt samarbetsavtal med kungariket Neapel (senare De två Sicilierna), men eftersom franska trupper hade ockuperat södra Italien, fanns det ingen möjlighet att implementera avtalet. Eftersom Spanien och Frankrike var allierade, vägrade dessutom de spanska riddarna att strida, och inte heller malteserna var ivriga till detta. Efter tre dagars belägring kapitulerade därför den förste tyske stormästaren Ferdinand von Hompesch zu Bolheim den 12 juni 1798 och måste lämna ön med sina 250 riddare.
Riddarna började med att öppna sjukhus på ön och byggde fort, vakttorn och naturligtvis kyrkor. Handel blev deras främsta inkomstkälla, och Maltas strategiska läge hade de naturligtvis stor nytta av både i kommersiellt och militärt. Den första kamp de hade att utkämpa var mot pirater som hotade både deras handel och kristna länder och städer i centrala och västra Medelhavet.
Snart fick dock också ottomanerna upp ögonen för hotet från Malta. Åren 1551 och 1664 kom allvarliga ottomanska attacker, men den mest kända ("the Great Siege", den stora belägringen) inträffade 1565. Då anföll Süleyman den stores trupper - samme Süleyman som hade fördrivit riddarna från Rhodos fyra decennier tidigare - med 180 krigsfartyg med nästan 30.000 man ombord. De blev dock tillbakaslagna av 600 riddare och 6.000 andra soldater och frivilliga under ledning av den omkring 70-årige stormästaren Jean de la Valette (bilden
), och till slut anlände hjälp från Europa. Endast 15.000 anfallare återvände till Turkiet, medan de flesta överlevande försvararna var sårade.Den nya befästa stad som började byggas år 1566 fick namnet Valletta efter den hjältemodige stormästaren. Den är numera landets huvudstad.
Riddarna stred mot muslimerna också bl.a. vid Lepanto 1571, vid Candia på Kreta 1668 och vid Belgrad 1689. Då kristenhetens värsta fiender åtminstone tillfälligt hade slagits tillbaka, började riddarnas intresse övergå från det militära planet till det filosofiska, i motreformationens tecken. Vi får ju minnas att de protestantiska riddarna redan vid denna tid hade brutit sig ut ur det som nu var den katolska malteserorden.
Sjukhusen och de medicinska skolorna på Malta var bland sin tids främsta. Valletta var hemmahamn för en av de mäktigaste flottorna i Medelhavet, och staden var också ett kulturellt centrum. Stormästaren fick furstlig värdighet inom det Heliga Romerska kejsardömet år 1607 och lite senare, 1630, kyrklig rang jämlik en kardinal. Denna bibehåller han än idag.
År 1761 grundades ett offentligt bibliotek, ett universitet sju år senare och flera högskolor följde.
Detta skulle dock inte bestå. År 1798 seglade den franske generalen (senare kejsaren) Napoleon Bonaparte till Egypten med 29.000 man. På vägen anföll han också Malta. Ön hade ett militärt samarbetsavtal med kungariket Neapel (senare De två Sicilierna), men eftersom franska trupper hade ockuperat södra Italien, fanns det ingen möjlighet att implementera avtalet. Eftersom Spanien och Frankrike var allierade, vägrade dessutom de spanska riddarna att strida, och inte heller malteserna var ivriga till detta. Efter tre dagars belägring kapitulerade därför den förste tyske stormästaren Ferdinand von Hompesch zu Bolheim den 12 juni 1798 och måste lämna ön med sina 250 riddare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar