En fråga som ibland kommer upp när Johanniterorden diskuteras är könsfördelningen. Om den finns följande att säga. Damernas ställning inom Johanniterorden varierar mellan de olika grenarna. Den brittiska grenen, The Venerable Order of S:t John, är annorlunda än de övriga i det att den är en mer utpräglad förtjänstorden, alltså man få orden som ett utmärkelsetecken för något man redan har gjort, snarare än för att göra något inom orden, som vi andra har det. Detta betyder att både kvinnor och män utan åtskillnad kan beviljas The Venerable Order.
De svenska, nederländska och tyska (inkl. finländska) grenarna har däremot en manligare profil. Olika damcirklar och Schwesternschaften kanaliserar kvinnornas insats - som ingalunda är liten! - men som riddare kan endast män upptas. För att göra det "värre" är alla svenska och finländska riddare och en stor del av tyskarna adelsmän. I de olika hjälporganisationerna - Johanniter-Unfall-Hilfe (JUH), S:t John Ambulance, Johanniterhjälpen och vad de heter - gör man dock ingen sådan skillnad. Både det adliga och det maskulina draget har historiska skäl. Från början - för 900 år sedan - var det uttryckligen adelsmän som blev riddare. Ofrälse hade viktiga uppgifter med lägre rang, men riddare kunde de inte bli. Och att kvinnor skulle strida var naturligtvis otänkbart.
Denna situation diskuterar vi emellanåt. För ofrälse och kvinnor finns det dock en uppsjö av olika välgörenhetsorganisationer, med början från Röda korset (vars tillkomst Johanniterorden stödde) och den utpräglat kvinnliga Martha-rörelsen, men ingen annan som har samma profil som Johanniterorden. Den kanaliserar alltså en insats som annars inte skulle finna något utlopp.
Till yttermera visso är Johanniterorden en uttryckligt kristen organisation, en andlig riddarorden - ingen sällskapsorden som sysslar med mystiska riter av olika slag. Genom orden kan alltså jag som dess kaplan nå en befolkningsgrupp som kanske annars inte nås av församlingarnas arbete. Och det är jag förstås glad över.
De svenska, nederländska och tyska (inkl. finländska) grenarna har däremot en manligare profil. Olika damcirklar och Schwesternschaften kanaliserar kvinnornas insats - som ingalunda är liten! - men som riddare kan endast män upptas. För att göra det "värre" är alla svenska och finländska riddare och en stor del av tyskarna adelsmän. I de olika hjälporganisationerna - Johanniter-Unfall-Hilfe (JUH), S:t John Ambulance, Johanniterhjälpen och vad de heter - gör man dock ingen sådan skillnad. Både det adliga och det maskulina draget har historiska skäl. Från början - för 900 år sedan - var det uttryckligen adelsmän som blev riddare. Ofrälse hade viktiga uppgifter med lägre rang, men riddare kunde de inte bli. Och att kvinnor skulle strida var naturligtvis otänkbart.
Denna situation diskuterar vi emellanåt. För ofrälse och kvinnor finns det dock en uppsjö av olika välgörenhetsorganisationer, med början från Röda korset (vars tillkomst Johanniterorden stödde) och den utpräglat kvinnliga Martha-rörelsen, men ingen annan som har samma profil som Johanniterorden. Den kanaliserar alltså en insats som annars inte skulle finna något utlopp.
Till yttermera visso är Johanniterorden en uttryckligt kristen organisation, en andlig riddarorden - ingen sällskapsorden som sysslar med mystiska riter av olika slag. Genom orden kan alltså jag som dess kaplan nå en befolkningsgrupp som kanske annars inte nås av församlingarnas arbete. Och det är jag förstås glad över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar