Frågespalten XLII: Kvinnliga kistbärare

I samband med en jordfästning fick jag frågan om det är OK att kvinnor är med och bär kistan. Den frågan gör att jag vill lägga ut texten lite mer om kistbärande. Jag vill påpeka att det jag refererar är traditionen i Borgå; det kan finnas lokala variationer.
När en kropp skall kremeras, blir kistan i allmänhet kvar i begravningskapellet, därifrån den sedan småningom förs till krematoriet. Då behövs inga kistbärare, utan det är i allmänhet begravningsbyrån som sköter om transporten. Mot en avgift, naturligtvis.
Men när kistan skall föras ut till graven genast efter jordfästningen, är situationen en annan. Då träder i allmänhet sex personer fram och bär ut kistan med hjälp av de band som har dragits under den. Kistan läggs så på en kärra som bärarna för till graven, där de åter lyfter upp kistan och sänker den ner i graven. En vaktmästare leder begravningståget från kapellet till graven och dirigerar hela proceduren.
När man bär en kista med hjälp av band, är det viktigt att bära på rätt sätt. Någon gång har jag sett bärare som bara lyfter kistan med bandet i ena handen. En stark person orkar göra så en liten stund, men det är lättare att lägga bandet över axlarna och hålla i med båda händerna. Då bär man inte bara med en arm, utan med båda armarna, båda benen och ryggen – och kan gå så långt det behövs.
Bandets viktigaste funktion är dock vid graven. När en tung kista sänks ner i en djup grop, är det bra att ha banden. Man låter banden sakta glida i jämn takt genom händerna – och ser till att alla tre band har samma takt, så att balansen bibehålls – och när kistan når bottnen släpper den ena bäraren bandet och den andra drar upp det. Det är bra att komma överens om vem som släpper, för om båda gör det, blir det besvärligt att få upp bandet igen.
Beroende på kistans material väger den mellan tio och trettio kilo sådär; säg i medeltal 20 kg. Lägg därtill den avlidnas vikt. Vi tar som exempel en person på 70 kg. Då blir den sammanlagda vikten 90 kg och varje bärare har ansvar för 15 kg, vilket torde vara överkomligt för en frisk vuxen man som bär på rätt sätt. Om kroppen är väsentligt större, kan man överväga att ha åtta bärare, medan en liten kropp kanske bara behöver fyra. Ett spädbarns kista (som jag hoppas kunna undvika!) kan bäras av en enda person, ofta barnets far.
Traditionellt bär de närmast sörjande vid hjärtat; de tar alltså plats närmast altaret på höger sida från församlingen sett. En aspekt som man också kan tänka på är att man gärna kan placera de svagaste eller osäkraste bärarna i mitten. Om mitten sviktar, kan bärarna i ändorna ändå klara balansen, men om den ena ändan sviker, kan hela kistan gå överstyr. Och det vill ju ingen.
Är det då OK att det är kvinnor med bland bärarna? Varför inte? Det enda som man bör tänka på är den fysiska delen av det hela. Å andra sidan gäller det också män. En alltför späd, svag, sjuklig eller gammal person kanske inte skall bära en kista, om man kan misstänka att han eller hon inte klarar av sin uppgift. Men någon skillnad mellan könen tycker jag inte att man behölver göra i våra dagar.
De anhöriga som ställde frågan hade sedan den avlidnas svärdotter och sondotter som bärare tillsammans med fyra män, och det gick förstås hur bra som helst. Lite ovant var det kanske att se damerna med där, men det är bara att vänja sig.

13 kommentarer:

Göran Koch-Swahne sa...

Ja visst skulle det vara OK!

Jenny Sjögreen sa...

Ja, 15 kg kan en tonårstjej lätt bära. Det handlar om tekniken i detta fall, inte styrka. Bort med bilden att det måste vara män!

Tore Ahola sa...

Läste Kalles förklaring, och vill berätta detta, som jag inte anser mig alls behöva skämmas för offentligt: Som 12 år gammal var jag kistbärare när min fars faster skulle bäras ut ur kapellet. Vi var så få släktingar och den andra fastern ville så gärna att alla bärarna skulle höra till familjen. Av manligt kön skulle de vara, tydligen. Ingen hade lärt mig hur man lägger bandet över axeln. Så jag (dumt nog) tog bara i, lyfte och bar med ena handen. Märkte strax att nu var någonting inte rätt gjort utan snart sagt rent på tok. Men: Jag bar mon del av bördan med en enda späd hand ända fram. Det är märkligt vilken styrka man finner när det verkligen behövs.

Tore Ahola sa...

Jag vill lägga till det ovan skrivna, att på grund av släktingarnas fåtalighet var vi endast 4 (fyra, sic) som bar, nämligen min far, min fars kusin, min bror och jag. Det gjorde bokstavligen inte saken lättare.

Kalle af sa...

Det är nog bra om de bärare som är med första gången skulle få instruktioner om det praktiska. Vid sorgesamtalet tar jag ibland upp detta.

Kim Metso sa...

Jag fick informationen att de närmaste skulle bära i huvudändan. Därför blev jag och min bror 'sist' när vi bar ut min mor från kapellet för hon bars ut med fötterna först. Detta med sorgesamtal och liknande fanns ej 1988. Det skulle ha behövts, dessutom släppte ett bärarpar sin lina i graven, men prästen var här snabb och sade lågmält, vi sköter detdär senare.

Kalle af sa...

Ja, Kim, det nog så jag menade med "närmast altaret vid höger sida". Nästa "närmaste sörjande" kommer på vänster sida närmast altaret. Precis som din bror och du gjorde. Jag kanske uttryckte mig oklart - beklagar.

Katja Långvik-Bucher sa...

Allt möjligt lär man sig på Fb!:)

Tore Ahola sa...

Hela detta utbyte av tankar och åsikter får mig att minnas att alla skall vi dö en gång. I det skedet är det ganska egalt vem som bär och i vilken riktning. I sig. Hur lätt är det inte att föreställa sig på förhand de efterlevandes sorg - vem av er påstår sig aldrig ha gottat sig i tanken? Men jag har nog berättat åt min son pastorn vad jag vill att skall ske efter min bortgång.

Hon som lägger puzzlet sa...

Hej igen! Long time no comments..

Men angående kvinnliga bärare, så tycker jag att det är naturlig sak att också kvinnor bär. Fattas bara annat:-)

När min far bars till graven, så bar både min syster och jag tillsammans med de män som valts ut som också stod i nära relation.. Och det kändes helt naturligt och också angeläget.

Att göra.. är också en del av sorgearbetet..

Juksteri sa...

Vilken bra fråga. Och vilken detaljerad förklaring. På den amerikanska tv-serien Six Feet Under kunde man se hur kistan sänktes ner i graven utan bärarnas hjälp med en motor. Varför inte kunde man införa den här visen också i Finland? Att sänka ner kistan är mycket ansträngande både fysiskt och psykiskt också för män. Det har jag gjort två gånger redan.

Kalle af sa...

Hmm... det kändes och känns lite främmande, men det är kanske bara ovana. Du har rätt att den "manuella" modellen är ansträngande. Sedan är frågan förstås om det är illa. Kanske döden ska få kännas. Bara en tanke.
Jag undrar vad en sådan maskin kostar, och om folk verkligen skulle vilja ha den servicen.
Vad tror andra kommentatorer? Skulle det vara en god idé? Hör av er!

Martin sa...

Jag personligen tycker om att kistan tyngs.