Lektor Linda Lawast-Slotte, författaren och ex-prästen Paul von Martens och verksamhetsledaren vid Svenska Lutherska Evangeliföreningen (SLEF) Göran Stenlund diskuterade biskopsvalet i programmet Slaget efter tolv i Radio Vega 1.9.09. Axel Rappe ledde diskussionen. Efter tolv minuter började det hetta till, och vid 15'35" sade von Martens:
Dopet kan däremot objektivt verifieras. Dopet är dessutom det viktiga i sammanhanget, eftersom det är då som gudsförhållandet börjar genom Guds adoption av den döpte. I dopet blir vi Guds barn. Då vi inser detta och tar emot detta faktum, har vi kommit till tro. På vägen dit finns tro och otro, glädje och förtvivlan, visshet och tvivel - men ändå är vi Guds barn, för det har vi blivit i dopet en gång. Vi är Guds - och HAN vacklar inte. Han håller oss i sin famn också genom tvivel, otro och förtvivlan.
Och detta verkar von Martens och Stenlund förneka, då de så starkt betonar tron, den tro som människan tror på Gud med. Är inte Guds tro på människan viktigare? Den ger han uttryck för i dopet, då han gör oss till sina barn. Och detta gäller alla församlingsmedlemmar, inte bara dem som någon subjektivt kallar "troende" (eller ännu värre "kristna" i förhållande till den förment icke-kristna skaran av församlingsmedlemmar). Är SLEF verkligen av denna åsikt? Jag har förstått att den vill betona Guds nåd över oss syndare. Det vill också jag göra, om än våra slutsatser på vissa punkter blir olika. Står Evangeliföreningen bakom sin verksamhetsledares helhjärtade medhåll av det som von Martens uttryckte? Jag vore, om inte förvånad, så åtminstone överraskad.
Själv vill jag hålla fast vid den nådefulla folkkyrkotanken och inte ge mig in i någon sorts föreningskyrka, där medlemskapet hänger på anpassning till ledningens syn på hur en kristen bör tänka, känna, se ut och bete sig. En sådan anpassning vore i de flesta fall förljugen och fariseisk. Om folk i andra samfund vill göra annorlunda, är det deras sak. Men här gäller det uttryckligen Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Jag skulle vilja lyfta fram den centrala uppgiften [som en biskop har], och det är att vara en herde som Jesus har tillsatt - att ta vara på dem som tillhör honom, vara särskilt uppmärksam på de troende kristna församlingsmedlemmarna och beakta just deras särskilda behov.Vid 18'55" fortsatte han:
Biskopen har ett särskilt ansvar för dem Jesus kallar sina får och sina lamm. Han representerar JESUS och Jesu omsorg i förhållande till de människor för vilka detta är viktigt.Om du vill lyssna på programmet så ska du göra det inom 30 dagar från sändning, alltså i praktiken inom september månad. Jag upplever att von Martens och, till min förvåning, också Stenlund lämnar en sund luthersk lära då de så starkt betonar de församlingsmedlemmars betydelse som definierar sig som troende, i motsats till församlingens eller kyrkans alla döpta medlemmar. Tron har en stor betydelse, naturligtvis, men den är ingenting som vi människor objektivt kan peka på och säga "Han är troende, hon är det inte."
Stenlund: Det håller jag helt med om.
von Martens: Det här betyder ju inte att han kan eller skall förhålla sig nedlåtande mot människor som står utanför. Men de har ett helt annat intresse, ett intresse av vad som helst utom det som är det centrala.
Lawast-Slotte: Det är nog att döma människorna som hör till våra församlingar!
[...]
Stenlund: Om vi läser vår bibel så märker vi att vi som kristna människor där får anvisningen att ha omsorg om alla våra medmänniskor, men särskilt om dem som delar vår tro. Och detta är väl någonting som också gäller en biskop, kan jag tänka mig.
Dopet kan däremot objektivt verifieras. Dopet är dessutom det viktiga i sammanhanget, eftersom det är då som gudsförhållandet börjar genom Guds adoption av den döpte. I dopet blir vi Guds barn. Då vi inser detta och tar emot detta faktum, har vi kommit till tro. På vägen dit finns tro och otro, glädje och förtvivlan, visshet och tvivel - men ändå är vi Guds barn, för det har vi blivit i dopet en gång. Vi är Guds - och HAN vacklar inte. Han håller oss i sin famn också genom tvivel, otro och förtvivlan.
Och detta verkar von Martens och Stenlund förneka, då de så starkt betonar tron, den tro som människan tror på Gud med. Är inte Guds tro på människan viktigare? Den ger han uttryck för i dopet, då han gör oss till sina barn. Och detta gäller alla församlingsmedlemmar, inte bara dem som någon subjektivt kallar "troende" (eller ännu värre "kristna" i förhållande till den förment icke-kristna skaran av församlingsmedlemmar). Är SLEF verkligen av denna åsikt? Jag har förstått att den vill betona Guds nåd över oss syndare. Det vill också jag göra, om än våra slutsatser på vissa punkter blir olika. Står Evangeliföreningen bakom sin verksamhetsledares helhjärtade medhåll av det som von Martens uttryckte? Jag vore, om inte förvånad, så åtminstone överraskad.
Själv vill jag hålla fast vid den nådefulla folkkyrkotanken och inte ge mig in i någon sorts föreningskyrka, där medlemskapet hänger på anpassning till ledningens syn på hur en kristen bör tänka, känna, se ut och bete sig. En sådan anpassning vore i de flesta fall förljugen och fariseisk. Om folk i andra samfund vill göra annorlunda, är det deras sak. Men här gäller det uttryckligen Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
8 kommentarer:
Morr... Det finns folk som är djupt troende men anser sin tro vara nånting mellan dem och Gud. Då kan det hända att de inte går i kyrkan, springer på församlingsaftnar eller står på torget och ropar ut sin tro. De kanske läser bibeln och aftonbönen varje kväll, de har inte missat en radio- eller tevegudstjänst på 20 år och de ber ständigt utan att nån för den skull ser det. Dessa troende märks inte i församlingen och räknas därför inte till de "troende"... ALLA som hör till församlingen är väl troende?!? Mer eller mindre aktivt, men troende!
Är det här, programmet som prästen Maria Sundblom facebookat om också? Om att vara trött på att det sätts så starkt fokus på vad kvinnor har i byxorna (inte har)?
Satte dig/detta på min blogg på KP.
http://www.kyrkpressen.fi/component/option,com_mamblog/task,show/action,view/id,24737/Itemid,889/
Vad jag förstår är det samma program, ja.
Alla barn, oberoende om de är döpta eller ej, är Guds barn. Jag har svårt att fatta att du som säger dig vara storsint, liberal, osv kan hävda att ritual, om än en vacker sädan, gör ett litet oskyldigt barn till Guds barn. Guds barn är varje barn på vår jord. Utan några som helst ritaualer. Du klandrar von Martens och Stenlund för att de delar in folk i får och getter. Men inser kanske inte att du själv delar in nyfödda barn enligt samma mönster. Mvh.
Det blir litet långsökt - kära duktiga politiska debattörer ...
Själv tolkar jag uttalandet mera som att rektorn i en skola skall ha omsorg om lärarna som har omsorg om eleverna.
Det vill säga en organisatorisk ansvarsfördelning. Det betyder inte att inte rektorn bryr sig om eleverna, men om alla bara har omsorg om eleverna vem ser då efter lärarna. ... Läs mer
Men ofta vill man ju tolka påståenden från förutfattade meningar man har om de som sagt något. Och så att det passar ens politiska avsikter - eller teologiska.
"Själv vill jag hålla fast vid den nådefulla folkkyrkotanken och inte ge mig in i någon sorts föreningskyrka, där medlemskapet hänger på anpassning till ledningens syn på hur en kristen bör tänka, känna, se ut och bete sig. En sådan anpassning vore i de flesta fall förljugen och fariseisk." - stopp ett tag, Kalle, nog vet jag att det finns frikyrkor som din beskrivning passar in på, men att det skulle gälla i de flesta fall är nog inte sant, snarare tvärtom åtminstone nuförtiden.
Herbert:
Gud älskar alla människor, oberoende av om de är döpta eller inte och oberoende av nationalitet, hudfärg, ålder, kön, religionstillhörighet, sexuell läggning etc. Men "Guds barn" blir man just vid dopet, eftersom det är så Gud har sagt att det går till. Det gör oss inte till bättre eller sämre människor - bara till Guds barn, med rätt att kalla Gud för vår himmelske förälder (Far, om du önskar), Jesus Kristus för vår bror och alla andra Guds barn i världen för våra syskon. Detta är ett objektivt förhållande, som vi inte kan förneka eller ändra på, lika lite som vi kan förneka eller ändra på vilka våra biologiska föräldrar är. Vad vi gör av saken är förstås en sak för sig.
Det är alltså inte "ritualen" som ritual som är avgörande utan Guds ingripande i det som vi gör. Därför är dopet ett sakrament.
Och att barnen skulle vara speciellt oskyldiga har jag svårt att hålla med om. De har redan i sig tendensen att göra ont, och den enda orsaken till att spädbarn inte gör onda handlingar är att de inte kan göra några handlingar alls, varken gott eller ont. När de blir så stora att de kan handla självständigt, börjar de också göra sådant de inte borde - jämsides med en massa gott, förstås. Se bara på barnen i sandlådan - ingen behöver lära dem att puckla på varann med ämbarna; det kan de helt av sig själva.
Men tack för påpekandet. Det är ju illa redan om det ser ut så som du säger. Om det dessutom skulle vara så, vore det förfärligt.
Edward: Själv upplever jag nog din skolliknelse som långsökt. "Lärarna" i detta fall är inte de "troende" medlemmarna i församlingen, utan de anställda, som har ansvar för att nå alla "elever".
Thomas: Sa jag det då?
Det jag vill motverka är att "min" kyrka utvecklas åt det hållet, såsom de citerade herrarna tycks vilja.
Jag håller helt med Karl.
Men på vilket vis kan man bevisa att det inte är 'sund luthersk lära' (som kom fram i programmet)?
Torsti Niemi
Skicka en kommentar