Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie; sedan tidigare finns del ett och del två. Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu.Efter den första veckan på sjukhus i januari 2003 var jag lite bättre, men blödningarna återkom snabbt och allmänkonditionen sjönk. Jag hade smärtor - emellanåt svåra sådana - och de påverkades av vad jag åt. Om maten var det minsta svårsmält, högg det till efter en liten stund.
Eftersom jag inte vågade äta ordentligt av rädsla för smärtorna, tappade jag 36 kilo på sex månader (november till maj). Det visar förstås att det fanns att ta av, men en så snabb viktminskning oberoende av orsak är inte bra - och med denna orsak var det minsann inte bra. Alla kläder blev för stora. Och när jag säger alla, menar jag alla! Att skjortor och byxor hängde löst var inte så överraskande, men att t.o.m. skorna var för stora visar att jag magrade precis överallt.
Och så var det anemin, förstås. Mitt normala hemoglobinvärde låg kring 140 när jag var blodgivare, men under våren 2003 var det lägsta uppmätta värdet 61. Det var en gång när jag kom till Mejlans sjukhus för kontroll, och då tog de in mig direkt. Jag hade kört till Helsingfors från Borgå (50 km, ungefär) och tyckt att motorvägen kändes smalare än annars. Läkarna var chockade över att jag hade satt mig bakom ratten. De förbjöd mig att köra bilen hem igen och återvända med buss, så som jag föreslog, så min i Helsingfors bosatta syster fick rycka in och köra hem bilen till Borgå. Under den vårterminen var jag intagen på Mejlans sammanlagt ca fem veckor i ett halvdussin repriser, och sjukledig från jobbet hela tiden, förstås. Höjdpunkterna på de annars händelselösa dagarna var besöken. Familjemedlemmar och vänner besökte mig, men ett besök som jag minns med speciell värme var när biskop Erik hälsade på. Han satt vid min sängkant och vi pratade en god stund, han bad för mig, och innan han gick frågade han om han kunde göra något för mig. Jag var så kraftlös att jag inte orkade läsa, så jag bad honom läsa dagens avsnitt ur en andaktsbok som jag höll på med. Det gjorde han och beklagade sedan att just den dagens avsnitt hörde till de kortare.
Överhuvudtaget var min sjukdomstid en andlig ökenvandring för mig. Då allt annat skalades av, fanns bara Gud. Min tro prövades i motgång och smärta - och den blev bara starkare av det. Och det är jag mycket tacksam för - inte sjukdomen, utan Guds närvaro just då det var som svårast. Tack, Jesus! Läkarna på gastro-avdelningen fick ändå inte bukt med koliten, så ett radikalare alternativ krävdes. Mer om det nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar