Avslutande kommentarer
I all forskning bör det finnas en uppriktig strävan till objektivitet. Likaså bör det i all förkunnelse, särskilt av religiös karaktär, finnas en strävan till ärlighet. Ingetdera av dessa strävanden är självklart. Det vi säger och skriver färgas alltid av vår bakgrund och våra åsikter. Jag är medveten om att detta också gäller denna artikel. För den som är starkt intresserad av Bibeln och dess tolkning – vilket jag är, både privat och professionellt – är det lätt att se den egna tolkningen som någonting normativt.
Standardverket om Vittnena har varit Anthony A. Hoekemas bok The Four Major Cults från 1963, som förutom Jehovas vittnen behandlar sjundedagsadventisterna (som ju hos oss räknas som ett kristet samfund, inte en "kult"!), Christian Science och mormonerna. Bokens avsnitt om Jehovas vittnen har också utkommit i särtryck. Eftersom Sällskapet Vakttornets läror inte stämmer överens med Hoekemas tydligen evangelikalt färgade teologi, satsar han mer på att förlöjliga Vittnena än på att analysera dem utgående från deras egna förutsättningar och utgångspunkter. Också Arlebrand faller emellanåt i samma grop. Detta kan knappast anses vara särskilt objektivt.
Många, för att inte säga de flesta, böcker om Jehovas vittnen är på något sätt vinklade. De kan härstamma från Sällskapet Vakttornet, och då framhåller de naturligtvis rörelsens officiella synpunkter och läror. Alternativet verkar vara böcker som är skrivna av fientligt inställda ex-Vittnen eller av (ofta konservativa) "kyrkliga" författare som, för att framhålla sin egen teologiska ståndpunkt, vill svartmåla Jehovas vittnen i allmänhet och Sällskapet Vakttornet i synnerhet. I ingetdera fallet är objektivitet något tungt vägande kriterium. Situationen förvärras ytterligare av att de forskare som har anknytning till någon "mainstream" kristen kyrka ofta inte tycks studera Vittnenas egna skrifter (d.v.s. grundkällorna!), utan nöjer sig med polemisk andrahandslitteratur.
Robert Cromptons bok (som jag recenserade på bloggen i höstas) är däremot ett exempel på hur en författare kan sträva till objektivitet trots sina egna utgångspunkter. Jag hoppas att Hoekema – åtminstone i vetenskapliga bibliotek – kan få träda tillbaka från sin auktoritativa plats på hyllorna och ersättas av Crompton och hans gelikar; Crompton ger Carl Olof Jonsson, Raymond Franz och M. James Penton ett specialomnämnande i sitt förord. Mycket arbete återstår dock fortfarande i den teologiska granskningen av Jehovas vittnen, så jag hoppas att Cromptons bok ger impulser till vidare forskning.
I min gradu (och därmed också i denna artikel) har jag inte ännu uppnått den grad av objektivitet som Crompton har gett oss exempel på. Med tiden hoppas jag kunna mogna mot detta. Läsaren kan ta denna artikel som en mellanrapport ...
I all forskning bör det finnas en uppriktig strävan till objektivitet. Likaså bör det i all förkunnelse, särskilt av religiös karaktär, finnas en strävan till ärlighet. Ingetdera av dessa strävanden är självklart. Det vi säger och skriver färgas alltid av vår bakgrund och våra åsikter. Jag är medveten om att detta också gäller denna artikel. För den som är starkt intresserad av Bibeln och dess tolkning – vilket jag är, både privat och professionellt – är det lätt att se den egna tolkningen som någonting normativt.
Standardverket om Vittnena har varit Anthony A. Hoekemas bok The Four Major Cults från 1963, som förutom Jehovas vittnen behandlar sjundedagsadventisterna (som ju hos oss räknas som ett kristet samfund, inte en "kult"!), Christian Science och mormonerna. Bokens avsnitt om Jehovas vittnen har också utkommit i särtryck. Eftersom Sällskapet Vakttornets läror inte stämmer överens med Hoekemas tydligen evangelikalt färgade teologi, satsar han mer på att förlöjliga Vittnena än på att analysera dem utgående från deras egna förutsättningar och utgångspunkter. Också Arlebrand faller emellanåt i samma grop. Detta kan knappast anses vara särskilt objektivt.
Många, för att inte säga de flesta, böcker om Jehovas vittnen är på något sätt vinklade. De kan härstamma från Sällskapet Vakttornet, och då framhåller de naturligtvis rörelsens officiella synpunkter och läror. Alternativet verkar vara böcker som är skrivna av fientligt inställda ex-Vittnen eller av (ofta konservativa) "kyrkliga" författare som, för att framhålla sin egen teologiska ståndpunkt, vill svartmåla Jehovas vittnen i allmänhet och Sällskapet Vakttornet i synnerhet. I ingetdera fallet är objektivitet något tungt vägande kriterium. Situationen förvärras ytterligare av att de forskare som har anknytning till någon "mainstream" kristen kyrka ofta inte tycks studera Vittnenas egna skrifter (d.v.s. grundkällorna!), utan nöjer sig med polemisk andrahandslitteratur.
Robert Cromptons bok (som jag recenserade på bloggen i höstas) är däremot ett exempel på hur en författare kan sträva till objektivitet trots sina egna utgångspunkter. Jag hoppas att Hoekema – åtminstone i vetenskapliga bibliotek – kan få träda tillbaka från sin auktoritativa plats på hyllorna och ersättas av Crompton och hans gelikar; Crompton ger Carl Olof Jonsson, Raymond Franz och M. James Penton ett specialomnämnande i sitt förord. Mycket arbete återstår dock fortfarande i den teologiska granskningen av Jehovas vittnen, så jag hoppas att Cromptons bok ger impulser till vidare forskning.
I min gradu (och därmed också i denna artikel) har jag inte ännu uppnått den grad av objektivitet som Crompton har gett oss exempel på. Med tiden hoppas jag kunna mogna mot detta. Läsaren kan ta denna artikel som en mellanrapport ...
Så avslutade jag artikeln i Ad Lucem för nio år sedan. Jag har dock inte återupptagit min forskning i detta ämne; annat har kommit emellan. Mellanrapporten torde alltså vara rätt slutlig.
2 kommentarer:
Tack för det här, Kalle. Hade en gång i Lovisa en mycket livlig debatt med Jehovas vittnen om Jesu uppståndelse. Hade dessförinnan bekantat mig med deras grundläggande läror.
Intressant text Jehovas vittnen kättersk kult; http://www.jariiivanainen.net/jehovaswitnesses.html
Skicka en kommentar