Denna artikel publicerades i tidskriften Ad Lucem 3/1999 och är baserad på min pro gradu-avhandling. För den som är intresserad av ämnet hänvisar jag till den och dess litteraturförteckning. Den korta litteraturförteckning som följer på denna artikel kan också hjälpa den intresserade att komma igång.
Jehovas vittnen anser att de själva är det sanna kristna gudsfolket och att de historiska kyrkorna är falska religioner, medan de historiska kristna kyrkorna naturligtvis anser precis tvärtom. Detta leder i denna artikel till problem i användningen av termen "kristen" och dess avledningar. Därför kommer jag att undvika den termen där den skulle syfta på någondera gruppen, och använder i stället termerna "Jehovas vittnen" och "kyrkorna" med respektive avledningar och variationer. Den historiska bakgrunden
Affärsmannen Charles Taze Russell (president för Sällskapet Vakttornet 1884-1916) grundade rörelsen på adventistisk grund efter en omvändelseupplevelse år 1869, men avvek snart från denna grund och utvecklade en egen dogmatik. Han förnekade bl.a. treenighetsläran, Jesu gudom, Jesu synliga återkomst och tron på eviga straff, och markerade därmed sin särart till andra kyrkor och samfund.
Jehovas vittnen och sjundedagsadventisterna har ett gemensamt ursprung i millerismen, som förutsåg Kristi återkomst till år 1843. Millerismen, å sin sida, var en del av den kiliastiska strömning som började ytterst tidigt i kyrkohistorien och där de starkaste inflytandena under det årtusende som nu går till ända kan anses vara Joachim av Fiore, John Aquila Brown, millerismens upphovsman William Miller och Russell själv. Vittnena är alltså inte någon historielös sekt med absurda idéer, som plötsligt uppstod ur intet. Det finns en klar utvecklingslinje som förklarar bakgrunden till Russells tankar. Denna linje kommer tydligt fram hos Crompton, som visar att trots att Vittnenas dogmatik ofta ger ett absurt intryck för en som granskar den utifrån, så är den de facto en logisk helhet som fungerar rätt väl om man utgår från dess egna utgångspunkter.
Russell började snart av sina anhängare uppfattas som Guds språkrör och som "den trogna och kloka tjänaren" som nämns i Mt 24:45-47. Han publicerade med början år 1886 en bokserie som kallades "Studies in the Scriptures" ("Studier i Skriften"), och som enligt Russell var Bibeln arrangerad ämnesvis. Till slut omfattade serien sex delar; en sjunde del utgavs postumt, men var inte skriven av Russell, trots att så påstods. Enligt Russell själv kan man inte förstå Bibeln utan denna skriftserie, men med hjälp av den förstår man Bibeln också utan att alls själv läsa Bibeln.
Under juristen Joseph F. Rutherfords tid vid makten (1917-1942) centraliserades rörelsen kraftigt till en s.k. "teokrati", som blev allt mer fientligt inställd till andra religioner (t.ex. kristendomen) och till stat och samhälle. Detta ledde till att rörelsen blev alltmer isolerad från omvärlden och alltmer sekteristisk, och till att den blev förföljd. Crompton visar på den dogmatiska förändring som rörelsen genomgick då den isolerades inte bara från omvärlden utan också från sina milleristiska rötter. Russells tankar, särskilt hans uträkning av att Kristi återkomst skulle ske år 1914 (se nedan), missförstods och omtolkades. Efter Rutherfords död 1942 förändrades situationen igen och den dogmatiska utvecklingen fortsatte, vilket den har gjort ända till våra dagar.
Det var Rutherford som år 1931 gav namnet "Jehovah's Witnesses" ("Jehovas vittnen") åt rörelsen på basen av Jes 43:10,12.
Under Nathan H. Knorrs era (1942-1977) blev ledningen och de som skrev olika böcker allt mer anonyma. Knorrs tid vid makten karakteriserades av en kraftig expansion, både vad publikationsvolym och medlemsantal beträffar. Under denna tid översattes också Bibeln.
Knorr liberaliserade organisationen mot slutet av sin presidentperiod. Den följande presidenten, Frederick W. Franz (1977-1992), som hade arbetat på heltid inom rörelsen sedan 1914, återinförde dock den auktoritära ordning som tidigare hade rått och började förfölja intellektuella, oliktänkare och "avfällingar".
Vad som har hänt efter Franz kan jag tyvärr inte uttala mig om.
Jehovas vittnen anser att de själva är det sanna kristna gudsfolket och att de historiska kyrkorna är falska religioner, medan de historiska kristna kyrkorna naturligtvis anser precis tvärtom. Detta leder i denna artikel till problem i användningen av termen "kristen" och dess avledningar. Därför kommer jag att undvika den termen där den skulle syfta på någondera gruppen, och använder i stället termerna "Jehovas vittnen" och "kyrkorna" med respektive avledningar och variationer. Den historiska bakgrunden
Affärsmannen Charles Taze Russell (president för Sällskapet Vakttornet 1884-1916) grundade rörelsen på adventistisk grund efter en omvändelseupplevelse år 1869, men avvek snart från denna grund och utvecklade en egen dogmatik. Han förnekade bl.a. treenighetsläran, Jesu gudom, Jesu synliga återkomst och tron på eviga straff, och markerade därmed sin särart till andra kyrkor och samfund.
Jehovas vittnen och sjundedagsadventisterna har ett gemensamt ursprung i millerismen, som förutsåg Kristi återkomst till år 1843. Millerismen, å sin sida, var en del av den kiliastiska strömning som började ytterst tidigt i kyrkohistorien och där de starkaste inflytandena under det årtusende som nu går till ända kan anses vara Joachim av Fiore, John Aquila Brown, millerismens upphovsman William Miller och Russell själv. Vittnena är alltså inte någon historielös sekt med absurda idéer, som plötsligt uppstod ur intet. Det finns en klar utvecklingslinje som förklarar bakgrunden till Russells tankar. Denna linje kommer tydligt fram hos Crompton, som visar att trots att Vittnenas dogmatik ofta ger ett absurt intryck för en som granskar den utifrån, så är den de facto en logisk helhet som fungerar rätt väl om man utgår från dess egna utgångspunkter.
Russell började snart av sina anhängare uppfattas som Guds språkrör och som "den trogna och kloka tjänaren" som nämns i Mt 24:45-47. Han publicerade med början år 1886 en bokserie som kallades "Studies in the Scriptures" ("Studier i Skriften"), och som enligt Russell var Bibeln arrangerad ämnesvis. Till slut omfattade serien sex delar; en sjunde del utgavs postumt, men var inte skriven av Russell, trots att så påstods. Enligt Russell själv kan man inte förstå Bibeln utan denna skriftserie, men med hjälp av den förstår man Bibeln också utan att alls själv läsa Bibeln.
Under juristen Joseph F. Rutherfords tid vid makten (1917-1942) centraliserades rörelsen kraftigt till en s.k. "teokrati", som blev allt mer fientligt inställd till andra religioner (t.ex. kristendomen) och till stat och samhälle. Detta ledde till att rörelsen blev alltmer isolerad från omvärlden och alltmer sekteristisk, och till att den blev förföljd. Crompton visar på den dogmatiska förändring som rörelsen genomgick då den isolerades inte bara från omvärlden utan också från sina milleristiska rötter. Russells tankar, särskilt hans uträkning av att Kristi återkomst skulle ske år 1914 (se nedan), missförstods och omtolkades. Efter Rutherfords död 1942 förändrades situationen igen och den dogmatiska utvecklingen fortsatte, vilket den har gjort ända till våra dagar.
Det var Rutherford som år 1931 gav namnet "Jehovah's Witnesses" ("Jehovas vittnen") åt rörelsen på basen av Jes 43:10,12.
Under Nathan H. Knorrs era (1942-1977) blev ledningen och de som skrev olika böcker allt mer anonyma. Knorrs tid vid makten karakteriserades av en kraftig expansion, både vad publikationsvolym och medlemsantal beträffar. Under denna tid översattes också Bibeln.
Knorr liberaliserade organisationen mot slutet av sin presidentperiod. Den följande presidenten, Frederick W. Franz (1977-1992), som hade arbetat på heltid inom rörelsen sedan 1914, återinförde dock den auktoritära ordning som tidigare hade rått och började förfölja intellektuella, oliktänkare och "avfällingar".
Vad som har hänt efter Franz kan jag tyvärr inte uttala mig om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar